Tag Archives: Siesta

The Radio Dept. – Never Follow Suit (Live, Siesta 2010)

Festivalens sista riktiga spelning. The Radio Dept. Trots att folk jämt går omkring och klagar på bandets bristande scennärvaro och uteblivna mellansnack så är detta värt att se. Eller höra. En konsert med The Radio Dept. är en oförglömlig konsert. Jämrar man sig över Duncansons uttryckslösa min så har man faktiskt inte där att göra. Då kan man lika gärna sitta hemma och lyssna på skivorna. Men musik låter ibland bäst live, så är även denna.

Maskinen – Siesta!, Hässleholm, 2010-05-29

Det var sinnesjukt mycket folk på Maskinen. Det var en alldeles för liten scen för denna monstruösa best kallad maskinen. Frej och Afasi har förmågan att bringa fram de primala känslorna hos åhörarna. Ända sedan låten Alla som inte dansar kom ut har svenska folket dansat för att inte framstå som våldtäktsmän. Siestapubliken är inget undantag.

Det är hårt, kaxigt och övertänt. Maskinen bränner allt i sin väg likt en naturkatastrof – en eld som sprider sig från främre leden ända till den bakre raden. Alla, då menar jag verkligen alla, dansar, gungar och vevar händerna i pur glädje. Ingen kan stå stilla till låtar som Pengar, Bränner eller Gatan upp. Varje låt är uppbyggd likadant. Det är ett distinkt intro, ett dansant mellanparti, en ödesmättad tystad som övergår i ett elektroniskt berg av tunga beats.

Som de flesta band som förlitar sig på en ljus eller ljudshow så görs det bättre inomhus. Maskinen är inte något undantag, för att uppleva dem på det mest kompletta tänkbara sätt så krävs fyra väggar och ett tak. Nu blir Siestafestivalens näst största scen ett illa valt substitut. Som tur är stoppas inte bra musik av det limiterade rummet. Det är något stort, större, störst vi får uppleva.

Esau AlconaMusicstage

Anna von Hausswolff – Siesta!, Hässleholm, 2010-05-29

Idag fick jag en epifani. En epifani kan bäst förklaras som en synligblivande uppenbarelse. Man får kontakt med sitt inre, med det gudomliga om man så vill. Idag kom den i form av en röst. En hjärtslitande, rivig, erfaren röst. Den rösten tillhörde Anna von Hausswolff.

Sextiotalet hade sin musa i form av en haschrökande, utlravokalist med ett grottliknande utseende i Janis Joplin. År 2010 på Siestafestivalen kommer vår musa i form av en timid och vacker kvinna med ett propert utseende, i vars kropp djävulen bor. Rösten så pass självsäker, rak och vass att den klyver mitt hjärta itu.

Spelningen inramas av en solnedgång som ligger likt ett täcke av guld över publikens ansikte. Lyckoruset slits mot de onda tankar som fyller våra sinnen när hon drar igång Gloomy Sunday som är hennes tolkning på den ungerska självmordslåten. Den frambringar mörka känslor hos mig. Vilket i sig är oerhört bra då en festivalkonsert sällan välkomnar melankoliska melodier.

Anna von Hausswolff bjuder in hela publiken att erkänna sina mörka sidor. Att lära känna ödemarken bortom lyckan och festivaleuforin. Det är en stark skildring över mänskligheten, över kärleken till livet. När sista låten The Book klingar ut lämnas jag tom, likt ett urgröpt skal. Allt har fått komma ut, på gott och ont, och jag lämnas ensam. Tom. Ödesmättad. Jag står där, ensam, framför den tomma scenen och tar en tyst minut för mig själv.

Ps. Det här var festivalens, utan tvekan, bästa konsertupplevelse.

Esau AlconaMusicstage

The Indian Songs – Siesta!, Hässleholm, 2010-05-29

Ibland ramlar man bara in i någonting fantastiskt. Kalla det ödet eller ren bonnatur men detta hände mig tidigare idag. Jag satte mig ner framför festivalens demoscen för att avnjuta min nyinköpta belgiska våffla och en kopp svart kaffe. Då klev The Indian Songs på och jag satte kaffet i vrångstrupen.

Musiken kan bäst förklaras vid regelrätt kulturindie med en svag doft av allsångspop och en gnutta svärta. Influenserna är många. Man kan höra Shout Out Louds, MEW, [ingenting], Efterklang och David & The Citizens för att nämna några. Det är ödesmättad pop i moll lika professionellt framförd som en poporkester som varit på turné i flera år.

Trots en relativt kort spelning så var det svårt att inte fullkomligt förälska sig i bandet med frontmannen Carl-Henrik Mohlin i spetsen. Med låtar som Winter Oak som handlar om ett älskande par i snön och Wait for lonliness som handlar om en utdragen väntan på att ensamheten skall försvinna. Det är livets bergochdalbana i tre minuter långa låtar. Låten Love will make me march kan ensamt bära upp bandet till en utav festivalens större scener. Något som jag lovar att de kommer att lyckas med inom något år.

Esau AlconaMusicstage

Per Egland – Siesta!, Hässleholm, 2010-05-29

Vad kan man säga om Per Egland som inte framstår som klyschigt? Det är rivig småstadspop med glimten i ögat och en stor portion verklighetsmedvetenhet. Den lilla skara som kom till konserten bevittnade en man som älskar att säga sanningen utan en massa omskrivningar. Det rättframt och äkta som bara en genuint ärlig man kan vara.

Det måste sägas att Per Egland på skiva och Per Egland live är två olika artister. Medan album-Per njuter av glättriga popmelodier och sjönsång tycker live-Per mer om distade gitarrer, okonstlad scennärvaro och en svanesång värdig en man som varit med om livets orättvisor. I låten Lust och Hägring får vi bekanta oss med en hjärtskärande realitet. En rockhymn om vår samtid. Det fullkomligt svider i hjärtat när han skriker ut: ”Påtvingad storstads-romantik i din lokala rock n´roll-jeansbutik”

Musiken kan liknas vid ett skenande godståg som inte skyr några hinder på vägen. Låt efter låt dundrar fram och vi som lyssnar har inte den blekaste chans att väja. Vi blir översköljda av en knivskarp realism som känns som ett knytnävslag i solar plexus. Det är obehagligt på ett skönt sätt. Bästa låten är utan tvekan singeln Merkurius Brinner. Men konserten kunde varit bättre om den framfördes inomhus. Per Egland vill vara intim. Det märks och den tjänsten borde man göra honom.

Esau AlconaMusicstage

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...