Tag Archives: kent

Kent – La Belle Epoque

kent

Alla för alla. En för en.

Nu har Kent släppt sin första singel, La Belle Eopque, från det kommande albumet. Det elfte i ordningen. Sin mest samhällsaktuella singel till dags dato. Jag är dock inte imponerad. Den är okej. De slutade för länge sedan framkalla tårar och gåshud i mig. Jag över låter det åt den tredje generationens kentfans. Eller är det fjärde nu? Ja, oavsett vad kan jag inget annat göra än att säga till rockgubbarna precis som jag sa till Håkan Hellström när han släppte sin senaste platta: “Det är inte jag, det är du – nu gör jag slut.” Rockgruppen kommer fortfarande vara en utav Sveriges största genom tiderna men jag har mina minnen och de förblir kvar i dåtiden. Framtiden har långt fler och spännande artister som är tusenfalt mer relevanta. Troligtvis är detta sista texten jag skriver om Kent. We had fun while it lasted.

)

Kent – 999

Min relation till Kent är och förblir en hatkärlek av episka proportioner. Jag kan likna mitt förhållande till Eskilstunas söner vid ett långvarit förhållande som sprack och lämnade mig bruten, utlämnad och sviken. Likt många kärleksrelationer började även denna i ung ålder. Det var knappt 00-tal innan jag, andra generationens kentfanatiker, första gången förstod att det här var på allvar. Min dedikation var inget annat är ren kärlek och för varje låt, varje skiva, varje turné förstod jag att kärleken var besvarad.

Sedan hände någonting. Jag vet inte vem av oss som yttrade det första tvivlande ordet. Funkade vi tillsammans? En dag stod jag bara där, som ett fån, och såg på hur min kärlek fullständigt vandaliserade allt vi hade kärt. Än i denna dag vet jag inte om det var deras mer elektroniska inslag (jag gillar ju det), faktumet att de vänsterprasslade med Erik Hassle eller kunde man datera det så långt tillbaka som deras officiella dödsförklaring av Kräm? I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad som hände.

Nu är det slut.

Och för varje låt, skiva och turné som kommer ut är det ytterligare en spik i kistan, en reva i hjärtat och ett outtalat svek. Nu sitter jag och tittar på gamla bilder, lyssnar på gammalt material och minns ett band som stod för någonting. Som betydde någonting medan Kent fortsätter spotta ur den ena konstiga saken efter den andra. Men de vägs upp av 999 värre saker jag gjort.

Rockbjörnen tog ett tidigt farväl av 2010

Årets kvinnliga liveartist: Robyn
Årets manliga liveartist: Lars Winnerbäck
Årets livegrupp: Kent
Årets konsert: Tokio Hotel
Årets festival: Peace & Love
Årets svenska låt: Oskar Linnros – Från och med Du
Årets utländska låt: Tokio Hotel – World Behind My Wall
Årets genombrott: Oskar Linnros

Vi brukar oftast förknippa början av ett år med galor av alla de slag, musikgalor icke undantaget. Rockbjörnen har alltid, oförklarligt, gått sin egen väg och delar ut “årets” priser innan året ens är slut. Faktum är att det återstår fortfarande en tredjedel av året och hösten är som brukligt alltid fyllt med spännande skivsläpp. Varför arrangörerna bakom Rockbjörnen väljer att dra ett streck vid augustislutet och utse första september som nyårsafton är för mig främmande. Mig veterligen har galan alltid legat under vinterhalvåret sedan starten 1979.

Januari är annars en galatät period med både P3 Guld och Grammis. Möjligen ville Rockbjörnen inte drunkna i glasen från de större kalasen. Möjligen ville Rockbjörnen vara först med att utse “årets artist.” Möjligen vill de agera en indikator på vad som komma skall. Faktum är att hela 2009 försvann ur folks medvetande när de beslutade att skjuta galan på framtiden. Det enda som kan kopplas till fjolåret är Tokio Hotel och möjligen Peace & Love.

Vann rätt artist/grupp? Det enda rätta svaret ser jag på första priset, årets kvinnliga liveartist, där Robyn helt klart står som en självklart vinnare. Finns det fler kvinnliga liveartister som är lika sexigt kaxiga och gulligt farliga? Tveksamt. I övrigt så är vinnarna ett skämt. Ett stort patetiskt skämt. Nej, Winnerbäck förtjänar inget pris överhuvudtaget eftersom han gör sig inte bra live. Inte alls. Mina egna favoriter Kent förtjänar inte heller en Rockbjörn. Under nästan hela 2010 Rockbjörnens 2010 har de framfört den ena usla konserten efter den andra. Taskigt ljud, dålig samspelthet och en trött Jocke Berg. Liveframträdandena lyfte dock efter senaste skivsläppet.

Vad jag tycker omRockbjörnens kung” vill jag helst inte gå in på. Jag vill inte sparka på den som redan ligger ner i mina ögon.  Rockbjörnen är en patetisk gala, med artister som inte förtjänar att hyllas och vars nomineringar är så fantasilösa att man blir mörkrädd. Svenska galor visar gång på gång att de inte vet någonting om den utländska marknaden och därför bör de avskaffa “årets utländska” priset. Skäms!

Kent – Sofiero Slott, Helsingborg, 2010-08-06

Kent-fansen har växt upp och de har lyckats få med sin sina föräldrar eller sin nyblivna familj till en konsert. Det är känslan man fick när man gick runt på området framför Sofiero Slott i Helsingborg igår kväll. Lakritsremmar, popcornstånd, mattält, öltält och ett stort område som var reserverat för picknicksugna människor. Jag kunde inte undvika att tycka illa om hela spektaklet, hade det varit Ledin, Winnerbäck eller till och med Hellström hade jag förstått. Men det här var Kent. Sorgen och svärtans band. Det rockband som är mest hatade i vårt avlånga land. Det band som jag har blivit spottad på för att jag öppet deklarerat min kärlek till dem. Det var utanförskapen som höll oss samman. Likt en naiv indiepopare inser jag att jag är grinig över någonting som jag alltid velat uppleva, att folk skall förstå och inse vad Kent är för något.

I våras klagade jag över deras identitetskris och om hur de måste hitta det rätta ljudet för att fortsätta övertyga. Likt någon som har blivit trampad på under en längre tid reste sig Kent upp och gav mig snyting efter snyting. Utan dina andetag, Det finns inga ord, Skisser för sommaren. De tre inledande låtarna. Det tar ett tag innan jag inser om jag skall tycka om smärtan eller hata den. Att börja med midtempolåtar är inte det man vill ha av ett rockband. Men att bryta normer, även om det bara är konsertnormer, är ett modigt steg att ta. Det är än modigare att fortsätta så i ytterligare en halvtimme med låtar som Sjukhus, Ensam lång väg hem, LSD, någon? Vad som sedan skall ses som en brytpunkt är när de börjar spela Töntarna en sång om oss säger Jocke Berg. Jag vill mest kasta min öl i skam. Det är inte låten som den skall låta, det är en anskrämlig ljudmatta som bildar en elektronisk kakafoni där basen skär sig och Jocke Bergs röst dränks i ostämda gitarrer.

”Elektronisk folkbildning” var det någon sa efter konserten. Jag ville bara slå honom på käften. Det är tur att det var just Kent jag såg, de har en märklig förmåga att lugna ner mig. De kan få även den vildaste best att långsamt gå ner på knä och spinna av njutningsfull lidelse. Vi får inte höra några så kallade klassiker under det ordinarie setet. Men de kunde inte valt bättre låtar än Ensamheten som imploderar tillbaka till en tid av försvunna drömmar och hundratals ”Tusen tack.” Ismael låtar så oerhört mycket bättre live än på skiva och allsången är ett faktum. Men kvällens första gåshud får jag oväntat nog under Idioter som mer liknar ett manifest över verklighetens folk. Dock får man aldrig glömma att varje Kent-konsert inte är den andra lik. Det är naivt att tro något annat med ett band som har tio starka album bakom sig. Däremot blir låtvalen en balansgång som blir allt svårare att hantera för dem.

När den obligatoriska avslutningslåten 747 börjar ljuda över ett nattsvart Helsingborg glöms alla bekymmer bort. Mannen som nonchalant sa till mig innan konserten: ”Hoppa inte för mycket pojk, Kent är ju inte direkt några Rolling Stones” är ett suddigt töcken, ett tunt minne som har förpassats in i tomheten och glömskans rymd. Jag lyfts några meter upp i luften. Jag är ett med musiken. Mot gummi, glas och metall spelar ett mirakel inget alls. Jag står som i trans och märker knappt att de kastar in M innan de börjar spela en av nollnolltalets absolut bästa låtar; Mannen i den vita hatten (16 år senare). Det är en bekräftelse på allt, på att min tid som tonåring inte var bortkastad, på att den ironiska generationens dominans är något gott, på 80-talisternas herravälde. När musiken tystnar efter ett pampigt fyrverkeri lämnas jag tom och doftlös. Äntligen har sommaren börjat.

Esau Alcona

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...