Tag Archives: Beach House

short film: Beach House – Forever Still

Forever Still is directly inspired by Pink Floyd’s Live at Pompeii. We wanted to perform in a non-typical setting without losing the spirit of our music. We felt the songs would resonate in a more majestic and spiritual landscape. The experience was an intense three nights of filming. Everyone involved in production and crew was benevolent in their time and talented in their efforts. We were very lucky to have the help and hard work of many people who aided and lent their abilities to our vision.

The basic concept is four songs performed from sunset to sunrise. We tried to keep the edits minimal with long takes in order to focus on the energy of the songs, the landscape, and the physicality of live performance. The entire film was shot in or around Tornillo, Texas, where we recorded Bloom. Like Bloom, we hope that Forever Still is experienced as a whole, long form.

Beach House

2010: Årets album: #15-11

#11. Beach House – Teen Dream

Årets bästa rockplatta är egentligen en drömmande popplatta signerat Victoria Legrand och Alex Scally. Beach House har gjort vad många innan dem bara drömde om att göra. Skapandet av en värld sprängfylld med livstrött kärlek till livet. Ett sakralt album vars monotona sång och drömska ljudbild skänker ett stillsamt lugn. Men vad har detta att göra med rock? Allt och lite därtill. Victoria Legrand är rocken personifierad med sin undersköna stil, sin släpiga röst och det vildvuxna håret. Hon lyfter de simplaste av melodier och expanderar dem till att spänna sig vitt och brett. Den katedralrock som Beach House framför är baserad på ren eskapism, en längtan bort. Från en unken strandstuga över den grå horisonten till landet framtid.

Bästa spår: Silver Soul, Walk In The Park, Norway, 10 Mile Stereo

#12.  ceo – White Magic

Inte en enda text om ”White Magic” har utelämnat det faktumet att Eric Berglund är ena halvan av The Tough Alliance. Det är en självklarhet att nämna att ceo är den naturliga fortsättningen på TTA. Man har något elakt kallat det för livsstilsmusik men trots sin verklighetsomvända världsbild får man en känsla av nyfödelse. En epifanisk upplevelse, en omvändelse, ett gudomligt ingripande. Känslan är som att ta LSD i ett musikaliskt format. En fullständig knock-out. Även indiekidsens Pitchfork ryggade tillbaka över sprängkraften i skivan. Vid sidan av den kryptiska intervjun de fick bestod kritiken endast i att skivan tog slut efter bara en dryg halvtimme.

Bästa spår: No Mercy, Come With Me, Illuminata, Oh God, Oh Dear,

#13. MF/MF – Folded

Innan Bollnäskvintetten flyttade ner till Malmö hette de My Favourite Moon Boots. Vilket också förklarar deras kryptiska namn MF/MB. Bandet rör sig i överlappningen mellan krautelectro och smutsrock på ett världsvant sätt, som att vi för ett par år sedan ens visste det betydde. Det är lätt att avfärda ”Folded” och många har även gjort det. Men när man väl lyssnar raserar ens världsbild och man måste bygga upp något mer sanningsenligt. Man går från att vara stereotyp till att helt sonika känna sig skitsnygg i deras närvaro. Det är tungt och hårt utan att vara skoningslöst eller öronbedövande. Kraut i dess allra mjukaste förpackning.

Bästa spår: 1000 Times, The Big Machine, The Window, Seconds Away

#14.  jj – no. 3

Från den lånade refrängen av 90-tals hitten Around The World med ATC till det samplade Bruce Springsteen munspelet, från Zlatan-referensen till den stilrena konceptualismen. jj har med ”no. 3” skapat ett exotiskt populärkulturellt pussel. De har målat upp en exklusiv värld där man inte kan röra sig obehindrat. Den ena referensen efter den andra avlöser varandra. Man kastas mellan hiphop och Disney samtidigt som man brottas med deras dekonstruering av verkligheten. Gangsterromantik och drogliberalism blandas med den vackraste ljudbild västkusten kan frambringa. Och en vemodig och sorgsen röst, en svanesång mitt i natten. Perfektion.

Bästa spår: My Life, Let Go, Golden Virginia, Into The Light

#15. The Drums – The Drums

När världen trodde att den hade fått nog av indieband som surfpopen som vapen dök The Drums upp och rörde om. De har nonchalant kallats för de perfekta popbandet. Med lika delar hype och lika delar talang slår de hål på den mesta kritiken. Från det geniala bandnamnet till bandets genomgående estetik. Snedluggar, gitarrer upp till hakan och blicken riktad mot 80-talet men med framtidsambitioner. Mitt i det spexiga, det vackra och det visuellt tilltalande finns även en trygghet. En försäkran om att The Drums bara är för dig. Eller som Per Magnusson sammanfattar det: ”Varje refräng svär dig evig kärlek på himmelens alla stjärnor och sommarängars alla blommor. ”

Bästa spår: Let’s Go Surfing, Forever And Ever Amen, Down By The Water, Best Friend

Del I: 2010: Årets album: #25-21
Del II: 2010: Årets album: #20-16

Beach House – Mejeriet, Lund, 2010-11-09

Konstnären är skaparen av vackra ting. Baltimoreduon Victoria Legrand och Alex Scally skapar i sanning konst. De är konstnärer. Att få uppleva Beach House live är lite som en uppenbarelse. Det drömska syntljudet tillsammans Scally’s gitarr och en hes stämma som är skör och kraftfull på samma gång träffas i en symbios där perfektion uppstår. Det något släpiga soundet som förmedlas då bland annat senaste fullängdaren Teen Dream rivs av är just vad publiken vill ha. Beach House helt enkelt. Genuint, äkta och fullt av hjärta.

Det är utan tvekan Legrands show enligt min mening. Hon omringar sig med en aura av mystik genom hennes hår, hennes speciella hand- och huvudrörelser och inte minst hennes sparsmakade mellansnack. Detta i kombination av bandets skuggiga, nästan flytande sound och nyanserade, melankoliska texter genererar en känsla av eufori. Något man vill hålla fast i och stanna kvar i så länge det bara går.

En konsert med Beach House är kanske ingen mind-blowing upplevelse, men å andra sidan är det inte alltid det man vill ha. Ibland vill man bara fångas upp i musik som tar med en till en drömvärld, ett annat känslomässigt plan, om än bara för en liten stund. Det är det som är det vackra med Beach House.  Det var det jag ville ha. Det var det jag fick.

Frida Neandhers (gästskribent)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...