Tag Archives: Austra

Popaganda 2011 – dag ett

Att ligga sista helgen i augusti känns som en perfekt tidpunkt för oss, vi hinner sammanfatta popsommaren och ge er en artisline-up värdig att skåla ut sommaren till.

Ovanstående kan man läsa på programbladet som Popaganda delar ut i år. Det stämmer mer än de kanske själva förstår. De sammanfattar inte bara en sommar utan hela året efter förra festivalen på Eriksdalsbadet. De fångar upp superstjärnor i form av Arcade Fire, Is Tropical, Midlake, Delorean samtidigt som de summerar det svenska popåret med Lykke Li, jj, Serenades, Säkert!. De gör det på det mest avslappnade vis man kan tänka sig också. Två scener, ett halvt stenkast ifrån varandra, stora ytor, inga krockar, noll risk för besvikelse.

Det hänger på ljud, ljus och självklart publiken. Besökarna, som i år varierar från svartklädda BD-popare till oklara medelålders vita män som till synes lyssnar på Lynyrd Skynyrd, är på det stora hela en avslappnad grupp människor som har varit med förr. Ingen stress vare sig fram till scenerna eller i öltältet. Har man varit med om köbildningarna på Way Out West är det här som en promenad i parken. Dessvärre utan skugga blir det många som vandrar ut från ölområdet som röda räkor.

Fredagen, festivalens första dag, öppnades otroligt starkt. Redan första bandet, Adventure Of, visade på en oerhörd spelglädje där lyckan av att stå på scenen vägde tyngre än det något svajiga framförandet. Med Klerrups projekt Me And My Army som band nummer två visade Popaganda vart de lagt ribban. Saint Eteinne överraskade nog många. Hur ofta är det man får höra elektroniskans fundament? 90-talets superstjärnor? Publiken visade sin uppskattning genom spontandans. Cults var precis lika tajta som på skiva fast med ett glödhett driv som på allvar startade årets popfest. Om Henrik Berggren stod för den mörka popen, den melankoliska och svarta men oerhört vackra stod både Is Tropical och The Go! Team för den ljusa, dansanta och något urflippade popen. Allt under ett tak.

Som brukligt finns det alltid en enda artist/band man går omkring och väntar på. Arcade Fire äntrade den stora scenen strax efter klockan halv tio. Ackompanjerade till en journalfilm om hur sextiotalens idylliska förorter invaderades av ungdomar. Win Butler och den ack så karismatiska Régine Chassagne drar igång med Ready To Start och någonstans där får jag blackout. Den hitkavalkad som kastas mot mig är otrolig. The Suburbs, No Cars Go, Power Out, Modern Man, Rococo, Wake Up, Half Light, Month Of May och givetvis den moderna klassikern Sprawl II (Mountains Beyond Mountains).

De är taggade. Mer taggade än vad de borde vara efter en ett år lång och intensiv världsturné. Stockholm är näst sista stoppet. Ett rutinjobb innan läggdags. Men nej, den scennärvaro som samtliga (11-12 stycken får jag det till) musiker innehar är suverän. Inte undra på att de besegrade så väl Lady Gaga, Katy Perry och Eminem på årets Grammygala och därmed bidrot till en kulturrevolution värdig allt vad indie heter. Popen är inte död och den kommer inte dö i år heller. Med denna monsterbokning visar Popaganda att det är så här som en sommarens sista helg skall firas och det blir knappt mycket större än så här. Kanske håller lördagens arrangemang lika hög klass, men jag tvivlar.

Dagens bästa: Arcade Fire och deras kinematografiskt inspirerade scenutsmyckning
Dagens sämsta: 50 kronor för 33 cl halvljummen öl/cider, 60 kronor för 12 cl rödvin. Skäms!
Dagens bubblare: Austra på Medis. Vilken kvinna, vilken röst, vilken totalt uppslukande konsert.

Ps. Kolla in den här sidan för besökarnas egna bilder och filmer från både gårdagens och dagens festligheter.

Skivrecension: Austra – Feel It Break

Artist: Austra
Album: Feel It Break
Bolag: Domino
Utgivningsår: 2011

Betyg: 7/10

“Influenserna heter Nine Inch Nails och The Knife och resultatet låter därefter. Det industriellt tunga möter det sinnessjukt svarta tätt sammanvävt till en enda böljande dimma. Den mörka gotiska stämman får Austra att bli en avart från den klassiska musiken, ett misstag, någonting som gick fruktansvärt fel. Något som i mina öron låter fruktansvärt rätt.” Skrev jag i mars när jag första gången fick höra dundersingeln Beat And The Pulse. När jag nu har skivan “Feel It Break” i mina lurar är det någonting annat som letar sig in i mitt medvetande. En knagande känsla att det här har gjorts förut. Mitt huvud fylls av Zola Jesus och Planningtorock. Ja, det här har gjorts förut.

Men, alltid detta men, det finns någonting här som är något eget. Det är när jag misstar det för en synthslinga som jag inser vad det är - Katie Stelmanis röst. Det är trions främsta vapen, deras enda vapen, och deras enda räddning. Skivans elva spår är uppbyggda kring ett enda sound som löper som ett tema genom hela albumet och utan den operaskolade rösten hade de fallit platt mot marken. Eller ett troligare scenario; ingen hade ens ids sig att lyssna. Nu är plattan fylld av en teatralisk dramaturgi som tagit fasta vid deras influenser och som mångt och mycket är en naturlig fortsättning. Deras största framgång är att de dragit ner det något avantgardiska position man lätt intar när man försöker sig på att göra “en The Knife” och gjort en musik som är mer lättsmält.

Deras största styrka är även deras största svaghet. Trots att Beat And The Pulse är en sådan mastodontlåt som mycket väl kan kvalificera sig till årets låt räcker det inte för att bära ett helt album. Stundtals blir Austra riktigt tråkiga när man hört samma tonarthöjning, pianoslinga eller låtarnas identiska upplägg. Stelmanis darrande stämma, som låtar som att hon befinner sig i St. Peterskyrkan, blir faktiskt tjatig efter ett tag. Låtar som åttiotalsdoftande The Choke eller Siouxsie & The Banshee flörtande The Villian blir faktiskt sämre eftersom de ligger ganska långt ner i låtlistan. Man har redan tröttnat och det tycker jag är orättvist, det är faktiskt ganska bra låtar. Dock var och en för sig.

Bästa spår: Beat And The Pulse
Spotify: Feel It Break
Hemsida: Austra

Alla goda ting är tre

please install flash

jj – Angels

please install flash

Austra – Lose It

please install flash

Battles – Ice Cream

2011: Poptimist #11

Tänk dig att du fostras i att tycka om opera, att du skolas från tio års ålder till att bli en operasångerska och att du strävade efter det målet ända in i vuxen ålder. Sedan bjöd någon dig på en punkkonsert och efter det ville du starta band. Denna helomvändning gjorde Katie Stelmanis frontkvinna i Toronto-trion Austra. Influenserna heter Nine Inch Nails och The Knife och resultatet låter därefter. Det industriellt tunga möter det sinnessjukt svarta tätt sammanvävt till en enda böljande dimma. Den mörka gotiska stämman får Austra att bli en avart från den klassiska musiken, ett misstag, någonting som gick fruktansvärt fel. Något som i mina öron låter fruktansvärt rätt.

Starfucker är USAs svar på Australiens Empire Of The Sun utan den massiva ljudbilden. Det handlar snarare om att låta mäktig utan att ha en storskalig produktion i ryggen. Lite som ett Lake Heartbeat på amfetamin. Sången låter härligt frånvarande á la The Tough Alliance med en rytm som påminner om MGMTs mer obskyra melodier. Bara det faktum att man kan name droppa dessa namn gör att Starfucker redan har en ivrig och hungrig publik. De må ha funnits i flera år men ord som pånyttfödelse ligger inte långt i från. Den stora frågan är dock om det håller – tyvärr är lysande låtar inte alltid det publiken vill veva sina armar till.

Kan man låta som Bruce Springsteen, Tom Petty och Bob Seger utan att ha ett E Street Band, The Heartbreakers eller The Silver Bullit Band i ryggen? Kan en simpel akustisk gitarr räcka? Om du frågar Kurt Vile är det mer än nog. Släng in en sparsmakad ljudbild, en släpig röst och mörk lyrik och du har fått albumet “Smoke Ring For My Halo.” Ett album som bara doftar succé. Utan att ha någon vidare bra sångröst och utan att egentligen göra någonting extraordinärt lyckas Kurt Vile med  att bemästra musiken. Han får sin apokalyptiska drömpop att låta lika enkelt som att vispa ihop en omelett. Genialitet på gränsen till slentrian.

Listan: Poptimist #11

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...