Att ligga sista helgen i augusti känns som en perfekt tidpunkt för oss, vi hinner sammanfatta popsommaren och ge er en artisline-up värdig att skåla ut sommaren till.

Ovanstående kan man läsa på programbladet som Popaganda delar ut i år. Det stämmer mer än de kanske själva förstår. De sammanfattar inte bara en sommar utan hela året efter förra festivalen på Eriksdalsbadet. De fångar upp superstjärnor i form av Arcade Fire, Is Tropical, Midlake, Delorean samtidigt som de summerar det svenska popåret med Lykke Li, jj, Serenades, Säkert!. De gör det på det mest avslappnade vis man kan tänka sig också. Två scener, ett halvt stenkast ifrån varandra, stora ytor, inga krockar, noll risk för besvikelse.

Det hänger på ljud, ljus och självklart publiken. Besökarna, som i år varierar från svartklädda BD-popare till oklara medelålders vita män som till synes lyssnar på Lynyrd Skynyrd, är på det stora hela en avslappnad grupp människor som har varit med förr. Ingen stress vare sig fram till scenerna eller i öltältet. Har man varit med om köbildningarna på Way Out West är det här som en promenad i parken. Dessvärre utan skugga blir det många som vandrar ut från ölområdet som röda räkor.

Fredagen, festivalens första dag, öppnades otroligt starkt. Redan första bandet, Adventure Of, visade på en oerhörd spelglädje där lyckan av att stå på scenen vägde tyngre än det något svajiga framförandet. Med Klerrups projekt Me And My Army som band nummer två visade Popaganda vart de lagt ribban. Saint Eteinne överraskade nog många. Hur ofta är det man får höra elektroniskans fundament? 90-talets superstjärnor? Publiken visade sin uppskattning genom spontandans. Cults var precis lika tajta som på skiva fast med ett glödhett driv som på allvar startade årets popfest. Om Henrik Berggren stod för den mörka popen, den melankoliska och svarta men oerhört vackra stod både Is Tropical och The Go! Team för den ljusa, dansanta och något urflippade popen. Allt under ett tak.

Som brukligt finns det alltid en enda artist/band man går omkring och väntar på. Arcade Fire äntrade den stora scenen strax efter klockan halv tio. Ackompanjerade till en journalfilm om hur sextiotalens idylliska förorter invaderades av ungdomar. Win Butler och den ack så karismatiska Régine Chassagne drar igång med Ready To Start och någonstans där får jag blackout. Den hitkavalkad som kastas mot mig är otrolig. The Suburbs, No Cars Go, Power Out, Modern Man, Rococo, Wake Up, Half Light, Month Of May och givetvis den moderna klassikern Sprawl II (Mountains Beyond Mountains).

De är taggade. Mer taggade än vad de borde vara efter en ett år lång och intensiv världsturné. Stockholm är näst sista stoppet. Ett rutinjobb innan läggdags. Men nej, den scennärvaro som samtliga (11-12 stycken får jag det till) musiker innehar är suverän. Inte undra på att de besegrade så väl Lady Gaga, Katy Perry och Eminem på årets Grammygala och därmed bidrot till en kulturrevolution värdig allt vad indie heter. Popen är inte död och den kommer inte dö i år heller. Med denna monsterbokning visar Popaganda att det är så här som en sommarens sista helg skall firas och det blir knappt mycket större än så här. Kanske håller lördagens arrangemang lika hög klass, men jag tvivlar.

Dagens bästa: Arcade Fire och deras kinematografiskt inspirerade scenutsmyckning
Dagens sämsta: 50 kronor för 33 cl halvljummen öl/cider, 60 kronor för 12 cl rödvin. Skäms!
Dagens bubblare: Austra på Medis. Vilken kvinna, vilken röst, vilken totalt uppslukande konsert.

Ps. Kolla in den här sidan för besökarnas egna bilder och filmer från både gårdagens och dagens festligheter.

Det var ungefär exakt ett år sedan Arcade Fire började släppa några 12″ singlar i diverse skivbutiker runtom i världen. En överraskning för många. I takt med att dessa singlar spred sig började olika bloggar att posta låtarna. Nytt material från det kanadensiska indiebandet var en mindre sensation, det var första livstecknet sedan det bejublade “Neon Bible” från 2007. När så The Suburbs och Month Of May släpptes gick bandet in i en gyllene era och fler än någonsin började lyssna på Arcade Fire.

“The Suburbs” blev årets skiva. Överallt. Eller ja, nästan överallt. Det har varit klart en tid att albumet skall släppas i en deluxe-utgåva, med den Spike Jonze regisserade kortfilmen “Scenes From The Suburbs”, och landar i butikerna den 27 juni. Klart är även att utgåvan kommer att inkludera två nya spår. Tja, som alltid med hypade band så dyker materialet alltid upp snabbare än planerat. Nedan finner du båda låtarna som verkligen passar in i “The Suburbs” ljudbilden. De två låtarna är Culture War och Speaking In Tongues där Talking Heads sångaren David Byrne sjunger med.

MP3: Arcade Fire – Speaking In Tongues

Download audio file (Arcade-Fire-Speaking-In-Tongues-esau.se_.mp3)

MP3: Arcade Fire – Culture Wars

Download audio file (Arcade-Fire-Culture-Wars-esau.se_.mp3)

Nu är det äntligen dags för lite förortskrig – på riktigt! Ni minns kanske att Spike Jonze regisserade videon till Arcade Fires The Suburbs. En brutal musikvideo där han verkligen tog textraderna So you’re standin’ on the opposite shore / But by the time the first bombs fell / We were already bored / We were already, already bored väldigt bokstavligt. Nu har det visat sig att videon är en trailer för den 30 minuter långa kortfilmen av sagda regissör som har premiär på lördag under Berlins filmfestival. Filmen är skriven av Spike Jonze, Will Butler och Win Butler. Jag kan knappt vänta tills man kan få tag i den i handeln. Ovan ser du den officiella filmpostern och nedan ser du musikvideon. För mer info klicka här.

#1. Håkan Hellström – 2 Steg Från Paradise

Ser hela stan sjunka
Som titanic med alla ljusen tända
En sån där natt då vi behöver någonting
Som hjälper en över svarta vatten

Allting har redan sagts. Jag är inte lika ”häftig” som de som sågar Håkan Hellström, de som redan tröttnat innan de ens lyssnat. Jag är en nörd som erkänner att när jag hör bra musik skriver jag om det. Håkan Hellström är mannen som lyckats med att skapa ett soundtrack till våra liv, utan att för den delen vara indiesvår. Tvärtom faktiskt. Med en nästan infantil folklighet har han visat att popmusik är hela Sveriges angelägenhet även om du lyssnar på Evert Taube, The Byrds eller Tough Alliance. ”2 Steg Från Paradise” är fylld av en bitterhet som bara kan komma från en ung arg man. Någon som burit på en ilska under många långa år utan att få utlopp för den. Tiden har förvandlat ilskan till en sorglig resignation. Det är inte lätt att göra upp med sin hemstad.

Jag är golvad. Ingen luft kvar i mina lungor. På golvet ligger jag och låter hela skivan spelas på min trasiga vinylspelare. Att det inte kommer någon musik betyder inte att jag inte kan höra. Som ett evigt eko spelas låtarna om och om igen inuti mitt huvud. Minnen från hemmaplansspelningar och utlandsspelningar studsar likt flipperkulor. De rör upp känslor som finns djupt rotade i mig. Albumet sätter sig verkligen på själen. Fördömer mig (och berömmer mig) över de val jag gjort, gör och ska göra.

I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet mötte jag min kärlek

Bästa spår: Shelly, Vid Protesfabrikens Stängsel, Jag Vet Vilken Dy Hon Varit I, Du Är Snart Där

#2. The National – High Violet

Om The Nationals tredje album “High Violet” hade haft en lukt hade det luktat ond bråd död. Matt Berninger är en man som kämpar mot sina inre demoner varje dag. Andra i samma situation tar till flaskan, skär upp sina underarmar och hoppar från broar. Matt sjunger. Han sjunger för att överleva. Ett desperat försök att bibehålla sin mänsklighet. Det är genom den terapeutiska metoden han har via sitt band gett oss tre fullständigt magiska album. Varav ”High Violet” slår alla tänkbara rekord. De hopplösa romantikerna finner sin livsnektar, melankoli, här. Det är när man är riktigt ledsen som man kan göra den vackraste musiken. Albumet är inte bara ett bevis på det utan det visar andra hur man skall göra. Hur dåligt man skall må. Berningers röst. Melodierna. Stämningen. Helheten. Allt tar sig in under huden och förhäxar dig. Eller som Tony Ernst skrev: ”Det är som en kärlek du vet att du kommer att förlora, njut medan tid är, snart gryr en ny dag.”

Bästa spår: Bloodbuzz Ohio, England, Anyone’s Ghost, Vanderlyle Crybaby Geeks

#3. Arcade Fire – The Suburbs

När jag recenserade albumet skrev jag följande: ”Den här skivan är en hyllning till valen som gjorts men även konsekvenserna och till det liv vi så snabbt förkastar – ungdomen.” Vad jag inte nämnde var den massiva ångesten tillkallas när man lyssnar på albumet från början till slut. Arcade Fires tredje skiva är starkt tematiskt bundet vilket har fördelen att den värld de skapar förblir unik och oefterhärmlig. Det är nästan en skymf att jämföra den med någonting annat. Stundtals tvivlar jag på att det ens handlar om ett perfekt musikalbum. Kan det möjligen vara Win Butlers förlåt till sitt femton år yngre jag? Möjligen. Men vem har inte velat sätta sig i en bil och försvinna? Vem har inte känt sig ensam i en förort? Hur ung man än är längtar man alltid tillbaka till sin ungdom. Man har kanske bara inte insett det än.

Bästa spår: Modern Man, The Suburban Wars, Sprawl II (Mountains Beyond Mountains), Ready To Start

#4. Midlake – The Courage Of Others

Det är inte ofta musik kan transportera dig till en plats du aldrig varit på. Midlake tar dig tillbaka i tiden till ett sent 60-tal och lämnar dig i utkanten av en anonym håla i Pacific Northwest. Där står du med ena foten i civilisationen och andra i den uråldriga skogen villrådig över vad du ska göra härnäst. Medan solen börjar sin färd neråt gör Midlake valet enklare. Med ”The Courage Of Others” finns det bara en väg. Bort från det välbekanta och ut i det okända. Albumet är något så ovanligt som ett genomtänkt album. En trofast vän du ständigt har närvarande i din jakt på en meningsfull vardag. En betryggande musik som saknar genre, en ljudbild som är inspelad på mossa med en sällan skådad ödmjukhet. Ett perfekt tacksamhets epos till Moder Jord och hennes gudomliga skapelse. Att vara själv är inte detsamma som att vara ensam. Man avnjuter detta album bäst när man är själv. En större samhörighet får man leta efter.

Bästa spår: Core Of Nature, Rulers, Ruling All Things, Acts Of Man, Children Of The Grounds

#5. Anna von Hausswolff – Singing From The Grave

Med hjärtslitande röst har Anna von Hausswolff utan större ansträngning trollbundit flertalet musikjournalister. Årets starkaste debutant är en sångerska vars demoner är hennes närmsta vänner. En kvinna vars själ är en nattsvart abyss fylld med sorgliga minnen, brustna hjärtan och spruckna leenden. Det är en omöjlighet att lämnas oberörd av den starka sångrösten. En röst som är ”så pass självsäker, rak och vass att den klyver mitt hjärta itu.” Låtarna är självständiga, nyckfulla varelser som dansar runt dig i en evig frenesi. De kommer från en skuggvärld där man får anstränga sig för att se konturerna i detta djävulsspel. Man uppnår klimax om man blundar och låter sig falla fritt ner i denna musikaliska avgrund. Det är musik du älskar att må dåligt till.

Bästa spår: Track Of Time, The Book, Old Beauty/Du Kan Dö Nu, Pills

Del I: 2010: Årets album: #25-21
Del II: 2010: Årets album: #20-16
Del III: 2010: Årets album: #15-11
Del IV: 2010: Årets album: #10-6

Han har gjort det igen. Spike Jonze monsterregissören som har regisserat videos åt bland annat R.E.M, Beastie Boys, Daft Punk, Björk, Fatboy Slim, The Chemical Brothers. Nu har han gjort en vacker video till Arcade Fire medelklassens nationalhymn The Suburbs. Videon handlar om den tidiga tonåren, från buset till första kyssen, i amerikas suburbia. Kombinationen urartar i kaos, insatsstyrkor och rånmisshandel. Stående ovationen från undertecknad.

När jag inte trodde att man kunde producera nyskapande konst kommer detta. Burlesque Design med säte i Minneapolis har skapat det mest utsökta inom popkonst. De har inför Arcade Fires Nordamerikaturné screentryckt ett flertal olika affischer. Olika motiv till olika spelningar. Hittills finns det från länder Kanada, USA och en för Europa. Men det finns även för enskilda städer/ställen; St. Paul, Toronto, Québec, Madison Square Garden. För cirka 35 dollar kan en av dessa bli din. Men skynda att fynda, den snyggaste (Toronto) har redan tagit slut.

För er som missade Arcade Fire-konserten förra veckan (den som streamades live på Youtube) så postar jag några låtar därifrån. Konserten är faktiskt regisserad av den förre detta Monty Python-medlemmen tillika grafisk illustratör och knäppgök Terry Gilliam. Det är en del av American Express och VEVOs samarbete och skall innehålla fem olika så kallade “Unstaged” konserter varav Arcade Fire var den första.

New York Times frågade Terry Gilliam om ursprunget till samarbetet. Han svarade lika kryptiskt som alltid:

You mean [laughs] how the finger of God pointed down at me and said, ‘You are the chosen one? Help these young people out, save their careers,’ that sort of thing? Well, it was as long ago as two weeks ago when my agent was approached, saying they were doing a show at Madison Square Garden. They wondered if I could get involved with no time at all, which means there’s very little I can do. It’s all their work -– I’m just trying to make sure that it gets somehow seen on the web accurately. I’m not a director -– let’s put it that way –- in this instance. I’m just a follower. [laughs]

Full låtlista hittar du nedan, men först några videoklipp från konserten:

Besök gärna ArcadeFireVEVO-kanalen på Youtube för fler klipp.

Setlist

“Ready To Start”
“Neighborhood #2 (Laika)”
“No Cars Go”
“Haïti”
“Empty Room”
“The Suburbs”
“Crown Of Love”
“Rococo”
“Intervention”
“We Used To Wait”
“Neighborhood #3 (Power Out)”
“Rebellion (Lies)”
“Month Of May”
“Keep The Car Running”
//
“Neighborhood #1 (Tunnels)”
“Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)”
“Wake Up”

Betyg: 9/10

Den amerikanska drömmen ifrågasätts sällan men romantiseras gärna. Vi tänker oss en oskyldig tid där människor lever ett tryggt liv med ett fast jobb och en älskvärd familj. Fadern i sin smakfulla kostym tar farväl av hus och hem för att åka till sitt arbete i stadens kärnkraftverk. Modern står och bakar en födelsedagstårta till lillebror som skall fylla tio. En liten pojke som ser upp till sina föräldrar och stora syskon. En pojke som springer omkring på bakgården och leker apport med familjens Golden Retriever. Den amerikanska idyllen börjar i villaförorten.

Tiden har sin gilla gång och pojken växer upp till att bli en rastlös tonåring som ifrågasätter sina åldrande föräldrar, den stela vardagen i en fallvärdig förort och till råga på allt så har hunden varit död i ett par år. Han längtar mer än allt i hela världen att komma bort härifrån. Att få sätta sig i en bil, egen eller stulen, och bara köra långt bort. Försvinna. Uppslukas av dålighetsliv och äventyrslust. Att få upptäcka sitt jag, att få kämpa för brödfödan som ett sätt att rättfärdiga sin existens. Pojken kommer att försvinna från verandan och han kommer att göra misstag i sitt liv. Den här skivan är en hyllning till valen som gjorts men även konsekvenserna och till det liv vi så snabbt förkastar – ungdomen.

I likhet med både Funeral och Neon Bible trängs en rad känslor med varandra på denna långa (kanske lite väl långa) skiva. Sorg, skräck, glädje, eufori, längtan, hopp och desperation. Alla fyller en speciell funktion och har en speciell plats i The Suburbs som bäst kan beskrivas som ett konceptalbum som hyllar den tidiga tonåren. I sann bruce spingsteensk anda sjunger de i titelspåret; You always seemed so sure/That one day we’d be fighting/In a suburban war. . . ./But by the time the first bombs fell/We were already bored. Den textraden är värd alla pengar. Resten är en bonus. Det är svårt att inte känna igen sig, oavsett om detta hände igår eller för tio år sedan. Ungdomens tristess är något vi alla är väl bekanta med.

Den storslagna nästan bombastiska ljudbilden som återfanns på tidiga Arcade Fire återfinns enbart i en nedtonad variant. I Rococo får vi ett smakprov på en mer hypnotisk variant med ackompanjerade stråkar. Men därutöver lyser den gamla bilden med sin frånvaro. Istället har bandet gått en mer traditionell väg med hållbara popmelodier men man får icke förglömma att poplyriken fortfarande är intakt vilket är mer än man kunde hoppas på. Popmelodier kan också konsten om stegrande crescendon vilket låten Modern Man är ett ypperligt exempel på. I låten som är ett lyriskt mästerverk tar lyssnaren på en resa i förortsbarnens otillfredsställda liv genom Win Butlers stegrande röst som hålls tillbaka av en utsökt popslinga. Upplyftande, stegrande utan att vara för brant eller för tillgjort. En balansgång som kräver förfinad finess. Makabert.

Albumet med dess åtta olika omslag finns i butik den 2:a augusti.

Bästa spår: Arcade Fire – Modern Man

Download audio file (Arcade-Fire-Modern-Man.mp3)

Finns även att beskåda på Pink Noise.

Snart kommer Arcade Fire släppa sitt album Suburbs som är detta årets mest hypade internationella skiva. I alla fall bland popjournalister världen över och hipsters boende någonstans på Söder i Stockholm. Många av dessa fällde glädjetårar och dansade av lycka när AF meddelade att de kommer att släppa åtta (8!) olika versionen av den kommande LP:n. Ytterliggare ett antal grät istället blod över att de var 1) för unga 2) för fattiga eller 3) för dumma för att gå på Arcade Fires enda spelning i Sverige som hölls på Dalhalla i Rättvik tidigare i sommar. Nu kan jag trösta er med följande videoklipp som tillkännager vad som kommer att ske på Madison Square Garden den femte augusti.