Jag vaknar upp. Tittar ut genom fönstret och ser regntunga moln, våt asfalt och en sol som lyser med sin frånvaro. Jag kliar mig i huvudet och dubbelkollar kalendern. Ja, det står faktiskt att det är maj. Jag tittar snabbt ut och ser ett stilla regn leta nya torra ytor att blöta ner. I mitt sömndruckna tillstånd gör jag det enda rätta – jag försöker googla fram var sommaren har tagit vägen. Har den blivit kidnappad av okända väderextremister? Kanske har ett askmoln på en avlägsen ö förhindrat årstiden att flyga hit? Möjligen insåg sommaren vilken slöseri med tid det egentligen är att bege sig så här långt norrut till ett land vars folk inte alls vill bli uppvärmda. Någonstans här mellan mina väderkonspirationsteorier och trötta ögonlock fick jag heöt plötsligt svaret. Gustav Tranback eller Paper Heart som han går under hade svaret hela tiden. Fly Away är den första sommarvinden jag känt i år. När hans EP On Top Of The World kommer ut i slutet av maj, ja då är det garanterat sommar.

Sveriges Bob Dylan The Tallest Man On Earth är tillbaka. Tredje skivan ska släppas i sommar och vågar man ens hoppas på att den bräcker mästerverket The Wild Hunt? Nä, jag vågar inget. Nu har dalmasen Kristian Mattsson släppt först singeln 1904 från kommande skivan. Det är bara att ladda ner nedan och räkna sedan ner till den 12:e juni då vi kan vänta oss fullängdaren.

MP3: The Tallest Man On Earth – 1904

Download audio file (The-Tallest-Man-On-Earth-1904.mp3)

Red Channels är ett musikkollektiv från Miami som en dag drömmer om att göra revolution men tills den dagen kommer ägnar de sig åt att göra vacker dreamwave. De har spelat in sina låtar under året som gått och är äntligen klara med sin EP vid namn Blinded by the Sound som de skänker bort gratis via deras Soundcloud. Sex låtar allt som allt men den absolut bästa heter Lincoln Road och du hittar den som vanligt längst ner. Men jag uppmanar dig verkligen att lyssna på hela EP:n. Det känns verkligen som du går en strandpromenad med dina Raybans, marinblå skjorts och halvuppknäppt kortärmad skjorta ätandes en glass.

MP3: Red Channels – Lincoln Road

Download audio file (Red-Channels-Lincoln-Road-esau.se_.mp3)

Den 28 maj är datumet alla Sigur Rós-fans har väntat på. Då släpper det isländska bandet sitt sjätte album. Väntan har varit hela fyra år lång (med Jonsís soloavstick där emellan) och nu är det dags att släppa ännu en singel från Valtari. För två veckor sedan fick vi höra den vackra Varúð som premiärspelades i den engelska musikradion BBC Radio 6. Nu är det dags för ytterligare en låt. Vad som däremot fick mig att höra på ögonbrynen och bli alldeles stum av förvåning var inte det faktum att Dauðalogn är en av de vackraste låtar jag hört. Utan för att den för första gången spelades i nedanstående vattenscen från den urusla serien “Vampire Diaries.” Det väcks ett antal stora frågor där den mest centrala torde vara – varför? Har du svaret får du gärna posta en kommentar.

OBS! Spoilervarning om du följer serien (vilket jag hoppas att du inte gör men smaken är som baken). 

För ett år sedan skrev jag lite kort om Isaac Emmanuels musikprojekt Young Magic. Då skrev jag något i stil med att han influerades till stor del av 60-talet. Nu, några månader efter att albumet kommit ut, får jag lov att revidera mitt uttalande. Han rör sig i högsta grad i ett drömlandskap där han använder all sin förmåga att skapa en värld av ihopklippta pusselbitar av utsökt kvalité. Det är långsamma synther, en lugn bas, en gitarr, en bjällra (?) och en underskön röst. Allt övertäckt i en melankolisk och lite sorgsen skrud som blockerat de färgstarkaste solstrålar att komma in.

Jag började med att lyssna på Exitmusic i normal ljudnivå men jag märkte ganska snabbt att om jag ökade volymen blev musiken en helt annan. Musiken som New York-borna Aleksa Palladino och Devon Church skapar är menat som en skyddande kokong. Musiken skall omsluta dig, stänga ute allt annat och lämna dig naken inför de stegrande trummorna, den intensiva rösten och drivet i slöjmelodin. Viktigast utav allt är den metamorfos duon ämnar att skapa med lyssnaren. Efter en session med deras musik skall du komma ut som en annan människa. På gott och ont.

Sébastien Tellier behöver egentligen ingen närmre presentation. Fransmannen upptäcktes av Air och firar i år elva år som artist. Multiintrumentalist, mångsysslare och Jesus-lookalike. Promiskuös disco med sexiga rytmer och svettig framförande. Ungefär så. Ingen vill dock kännas vid att han var med som Frankrikes bidrag i Eurovision för fyra år sedan. Trots det lilla snedsteget kan jag inte förneka att det han gör är mycket bra. Nu är han på gång med sitt fjärde studioalbum My God Is Blue och det är därifrån den otroligt svängiga funkdängan Cochon Ville är hämtad ifrån. Ta av dig paljettklänningen och dansa dig medvetslös.

Listan: Poptimist #17

1. Young Magic – Sparkly
2. Exitmusic – The Night
3. Sébastien Tellier – Cochon Ville
4. Jesse Ruins – Dream Analysis
5. Niki & The Dove – Tomorrow
6. Passion Pit – Take A Walk
7. JJ – Beautiful Life
8. Junior High – D.O.P.E.
9. Winhill/Losehill – I Will Never Get Enough
10. Zebra and Snake – Sweetest Treasure

• Övriga poptimister hittar du bland Spotifylistor.
• Twitter: @esaupunktse för musiknytt, @esaualcona för interaktion.
• Vackra bilder hittar du hos Popklotter. Och på Instagram heter jag Popklotter.
• Glöm inte att gilla esau.se på Facebook för mer intressanta musiknyheter.
• Topp 100 bästa låtar 2011
• Poptimister 2011

FOTO: Olle Enqvist

Det var svårt att veta vad jag skulle förvänta mig. Förra gången, för drygt ett år sedan, jag såg Icona Pop var de visserligen bra men precis som en oslipad diamant fanns det någonting under ytan som bara ville fram.  De märktes tydligt att de höll tillbaka en energi som skulle tillfört en extra boost i deras alltför korta repertoar. MP3:orna de hade släppt under hösten/vintern det året var på tok för bra för att stanna under allas radar under en längre tid.

Det var länge sedan Debaser var så laddat med elektrisk energi från publiken som i kväll. Du kunde ta på förväntningen som låg i luften något jag bara känner på större konserter med band som inte turnerar så ofta. Ett tydligt bevis var alla klappningar och visslingar som skulle ackompanjera spelningen från början till slut. En sak var dock säker, medelåldern framme vid scenen var längre än brukligt och då brukar det oftast bli dans.

Minnet sviker mig lite då jag under de inledande två låtarna stod och förundrades hur Caroline Hjelt och Aino Jawo växt som artister och med ett självförtroende och pondus intagit scenen utan kompbandet som följde med dem förra gången. Framför mig stod två starka personligheter som var redo att knocka även en något trött musikjournalist.

Uppvakningen kom med den nya låten ”I Love It” som med sin blytunga bas, drivet i låten, tokdansen från publiken och den smittsamma refrängen fick taket att lyfta. Icona Pop har den förunderliga förmågan att röra sig från indieanthems till obskyr electro på bara ett par sekunder. En dubstepversion av ”Manners” var ett tydligt bevis på detta. Men trots det ville inte publiken sluta allsångssjunga melodin. Duon visade även prov på bredd då de stundtals vågade dra ner tempot speciellt under låtar som ”Nights Like This” och ”Sun Goes Down”.

Den oslipade diamanten har onekligen slipats och polerats ett antal gånger under det gångna året. Men någon skinande ädelsten har det ännu inte blivit. Kanske var det nervositeten att återvända till Sverige efter flera månaders turnerande utomlands. Kanske var det bara ren glömska. Men alltför många gånger under konserten glömde en av dem att sjunga i micken och det blev tydligt att de sjöng singback ett flertal stunder. Mycket var redan inspelat och ibland kändes det bara som två tjejer som dansade till förinspelad musik.

Men konstigt nog fungerade detta för publiken. Ja, de klappade in Icona Pop för ett extranummer som fick tjejerna att pinsamt erkänna att de inte hade fler låtar än de sju de hade precis spelat. Publiken fick önska en repris och valde ”I Love It” som garanterat kommer att vara årets sommarplåga. Som kompensation ville Icona Pop avsluta med en explosion och bjöd upp ett tiotal människor upp på scen. Jag kunde inte sluta le åt tilltaget.

(via Rockfoto)

Den nystartade lilla spanska etiketten Young Latitudes har i dagarna släppt en singel med Philadephias Tours. De säger att Tours eller Dylan Sieh som han egentligen heter blandar shoegaze med chillwave till en musikblandning som passar perfekt till gassande sol och lata dagar. Han styckar, sliter sönder, pitchar, samplar, bygger, gör om, gör rätt, konstruerar och dekonstruerar verkligheten som vi känner till den. Du kan nästan se perfektionen framför dig: en kall öl, glada vänner, en vacker klippavsats och en sol som aldrig vill gå ner. Det är den där perfekta sommarkvällen vi alla är på jakt efter.

MP3: Tours – Grand Lux

Download audio file (Tours-Grand-Lux.mp3)

I dag får ni nöja er med ännu en video. Dock ganska häftig om ni frågar mig. Det är den omåttligt coola Kuhrye-oo som har teamat ihop sig med den ännu coolare Grimes för att få till denna fantastiska video (filmad helt från en iPhone) av sin nya indie R&B-singel For The Fame II. Det blir precis så skruvat, färgglatt och kontrastrikt som man önskar sig när man kombinerar experimentell elektronisk musik med samplad popmusik som nosar åt den svarta musikkulturen. r Montreal nya Brooklyn? Låter onekligen så.

Sommaren 2012 har fått ett soundtrack, en låt som kommer spelas vars i radio, på klubben, på stranden, i bilar, i hörlurar, på hemmafester och på uteserveringar landet runt. Det är duon Icona Pop som tillsammans med Style of Eye och Patrick Berger gjort en alldeles lysande popdänga. Det finns så mycket attityd i låten. Ett nittiotalisternas Fight for your right med en stor portion partylusta och egocentrism. Refrängen lyder: I put your shit into a bag and pushed it down the stairs/ I crashed my car into the bridge, I don’t care. Och jag kan inget annat göra än att stämma in i kören.

Var Animal Collective bara en engångsföreteelse? Deras starka stjärnglans stod på topp 2009. Ser vi ett stjärnfall nu eller håller Avery Tare, Panda Bear, Deakin och Geologist ännu ett ess i rockärmen? Only time will tell. Animal Collective är tillbaka från de döda med 7″ singeln Honeycomb och b-sidan Gotham. Den går att förbeställa via Domino. Dock är det osäkert om detta är ett första smakprov från ett kommande album eller inte. Fans hoppas och jag väntar.

Anonymitetsvågen som sprider sig bland Internetband gör det svårt att bedriva ens den enklaste formen av popjournalistik. Slow Magic är inget undantag. Visst gör de exceptionellt vacker musik som transcenderar tid och rum och tar dig med på en fantastisk resa bortom galaxens gränsen, förbi nebulosor, svarta hål och Pandoraliknande planeter. Men eftersom de envisas med att inte säga mer än att det är en låtsaskompis som gör musiken kan jag inte tvätta bort bilden av Alfons Åbergs låtsaskompis Mållgan som vuxit till sig och blivit en perfekt hipster som gör perfekt musik. Men eftersom ingen kan se honom är det ingen som någonsin tar honom på allvar.

LCTRISC däremot är en svensk electropop duo som kallar sig Leslie och Lenny men heter Oskar och Adam. Vem som är vem och varför de inte vill heta som de heter är något som de får förklara själva. Jag tänker koncentrera mig på deras elektroniska musik som började med någonting vilt och urflippad. En garageslammer värdig Quit Your Dayjob och som var överallt, hela tiden. Nu verkar det som om de har medicinerat sig själva eller åtminstone musiken – resan från en Big Brother-inspirerad punkfest har går de numera omkring i Hawaiiskjortor längst Bondi Beach och låtsas om att det är Miami. Rätt blir fel och fel blir rätt. Uppochner på rätt sätt helt enkelt.

1984 is back, bitch. Hur ska jag eller någon annan kunna skriva om framtidens musik efter att ha lyssnat på Light Asylums senaste dänga som redan i de inledande sekunderna sparkar mig trettio år tillbaka i tiden. Eller upplever jag verklighetens “tillbaka till framtiden”? Är jag vår tids McFly som skall försöka rädda mig själv genom att sätta ihop två komponenter (i filmen: sina föräldrar) för att kunna fortsätta i nuet? Är Light Asylum med den mäktiga vokalisten Shannon Funchess en ledtråd, en vägvisare, en pusselbit som jag måste passa in för att få en klarare bild av nuet. Måste jag hitta motpolen som tillsammans med denna nostalgi blir till en helhet vars spegelyta visar mig vägen till framtiden. Var är Falcor och Atreyo när jag behöver dom?

Listan: Poptimist #16

1. Slow Magic – Corvette Cassette
2. LCTRISC – Please Wait On Yourself
3. Light Asylum – Shallow Tears
4. Kwes. – Klee
5. Adana Twins – Strange
6. Alpine – Hands
7. Princeton – Andre
8. Father Sculptor – Ember
9. Gemini Club – Nothing But History
10. Üni Foreman – Cooper

Nu är jag lite sen på bollen när jag tipsar om Ditt Inre men jag har ett giltigt skäl. Jag var tvungen att pröva hur det lät under en longboardtur. Ja, jag är även sen på den bollen eftersom årets longboardpremiär för mig var igår. Hur det gick? Fantastiskt så klart. Att ha Månjus (saknad) i lurarna fick asfalten att flyta ut framför mig och bilda en våg bakom mig. Min urbana surfning förstärktes av lukten från havet och från fiskmåsarna i skyn. Hampus Klint och Einar Andersson från Stockholm har skapat en hallucinogen drog du injicerar via ditt hörsel system och får dig att må mycket bättre.

MP3: Ditt Inre – Månljus (saknad)

Download audio file (Ditt-Inre-Månljus-saknad-esau.se_.mp3)

Allting går åt helvete heter Rigas nya singel taget från albumet som kommer så sent som i september i år. Rak, enkel, svensk popmusik med synthambitioner. Lyssna på den ny innan den spelas sönder i radion. Gärna med en kall öl till.

MP3: Rigas – Allting Går Åt Helvete

Download audio file (Rigas-Allting-Går-Åt-Helvete-esau.se_.mp3)

I höstas släppte den engelska trion Dems sin debut-EP House vilket skapade en liten blogghystieri i landet särskilt eftersom BBC Radio 6 lyfte upp deras musik. Här uppe i norden har, mig veterligen, de inte gjort ett stort intryck. Förhoppningsvis är det slut med det nu. Med en ny singel, Inner O, ute kan vi med stor säkerhet vänta oss ett fullängdsalbum. Musiken är som en stilla båtfärd längst en vacker flod, ett svagt sus i säven, ett stilla kluckande från årorna och vackra moln som likt stora vita fluffiga kuddar flyter längst med den azurblåa himlen. Ja, ungefär så.

I torsdag skrev jag om Jewellers två killar från Wales. I dag vill jag uppmärksamma en annan duo från (South) Wales som kallar sig Man Without Country på grund av deras känsla av rotlöshet. Musiken de skapar känns däremot inte alls rotlös. Den långsamma uppbyggnaden, reverbrösten, de smekande gitarrerna och arenapops ambitionen låter verkligen som någonting som skapats hitom 2010-talet på de brittiska öarna. Ett ganska medelmåttigt betyg kanske men det funkar. Experimentell pop avsedd att spelas högt är inte en av vanligheterna.

“Vi bodde ihop och spelade in en skiva tillsammans. Vi gjorde rytmisk musik utan rytmer och pop utan refränger. Vi delade garderober och lånade allt av varandra hela tiden. Det var för det mesta en helt oromantisk tillvaro.” skriver Luleåduon Norra Kust på sin hemsida. De må ha varit en oromatisk tillvaro men resultatet är oerhört romantiskt. Du kan se sjöar omslutna av tall och gran. Du kan känna den bittra kylan när vinden blåser längst kalhyggen. Du kan känna värmen från din andedräkt som fyller upp dina kupade händer. Du kan känna den friska luften. Smaken av syrliga blåbär i munnen. Norrlandsromantik på drygt tre minuter. 

Listan: Poptimist #15

1. Dems – Inner O
2. Man Without Country – Puppets
3. Norra Kust – Valley
4. Moon Boots – Got Somebody – Original Mix
5. Chris Malinchak – There I Was – Original Mix
6. Ducktails – Hamilton Road
7. Summer Heart – I Wanna Go
8. Test House – Love is not Enough
9. Electric Guest – Holes
10. Elijah Collins – You’re a ****

• Övriga poptimister hittar du bland Spotifylistor.
• Twitter: @esaupunktse för musiknytt, @esaualcona för interaktion.
• Vackra bilder hittar du hos Popklotter. Och på Instagram heter jag Popklotter.
• Glöm inte att gilla esau.se på Facebook för mer intressanta musiknyheter.
• Topp 100 bästa låtar 2011
• Poptimister 2011