Artist: Hundreds
Album: Hundreds
Bolag: Sinnbus
Utgivningsår: 2011

Betyg: 7/10

Det jag gillar med den tyska duon Hundreds är den dystopiska känsla melodierna frambringar trots sin minimalistiska utformning. Den Tim Burtoneska framtoningen i låtarna får mig att minnas ett av mina favoritspel: Machinarium.

Det är ett pussel-klick spel för dator där du, som liten robot, skall rädda din robotflicka från ett ondskefullt brödrarskap. Det är ett enkelt spel med snillrik design, allt är målat för hand, och det utmanar din logiska slutledningsförmåga snarare än mättar dig med grym spelteknik.

I den kontexten kan jag placera in Hundreds. Det är absolut ingenting speciellt nytt eller uppseendeväckande med musiken. Förhållningssättet är däremot någonting uppfriskande: att snarare ha för lite än för mycket. Less is more (inte nytt) men funkar alltid. Minus för den, ibland, omotiverade sången.

Bästa spår: I Love My Harbour
Spotify: Hundreds
Hemsida: Hundreds Music
Soundcloud: Hundreds

Artist: Deportees
Album: Island & Shores
Bolag: Universal
Utgivningsår: 2011

Betyg: 8/10

Med Island & Shores är Deportees väg ut till den internationella arenan. Umeå har nu fått en poporkester som blivit större än en nationell angelägenhet. Deras fjärde album är en krigsförklaring. Ett casus belli mot förtryckarens bojor. Ett fälttåg som kommer dra fram i popmusikens korridorer som fram tills nu varit smärtsamt ignorant mot omvärlden.

Från ett Umeå där straight edge rörelsen varit starkast via soul och country till en pop som osar av både självförtroemde och ilska. Den perfekt strukturerade produktionen må stundtals vara vilseledande. Här finns ingen strimma panik, ångest eller rädsla. Men genom Peder Stenbergs vackra röst får vi en bild över ett samhälle som glömt sina invånare.

Deportees tar oss med längst ödsliga stränder, trasiga hjärtan, tomma flaskor och ett falnande hopp. Det är vemodigt vackert. En apokalyps i motljus. Det är dessvärre lätt att förvilla sig i detta pedantiska kaos. En tornado må vara mäktig men ger i slutändan ingenting. Här får varje element, varje intrument, ett utrymme. Jag glömmer stundtals lyssna. Tappar fokus när ännu en intrikat detalj visar sig.

Bästa spår: Warpaint
Spotify: Island & Shores
Hemsida: Deportees
Twitter: Deportees

Artist: Girls
Album: Father, Son, Holy Ghost
Bolag: True Panther
Utgivningsår: 2011

Betyg: 8/10

Father, Son, Holy Ghost är popmusikens motsvarighet till rockens Creedence Clearwater Revival. Den har samma tugg. Vilket är överraskande när man tänker på att Girls är indiepop, eller? Den kritikerrosade EPn Broken Dreams Club låter väldigt mycket som Van Morrison. Och försla plattan Album utsöndrar en mild doftar av The Bech Boys.

Influenserna må vara många och kompositionen må ha några år på nacken men vad Christopher Owens har lyckats med är  att få någonting från igår att låta som någonting från i morgon. Det är en bedrift som inte går att vare sig kopiera eller fuska sig till. Det är ren talang vi pratar om. Ingenting annat.

Ta till exempel skivan singel tillika bästa låt Vomit. Sprödheten i introts gitarrplock må återfinnas i dussinet rocklåtar genom tiderna. Likaså explosionen som avbryter den sakrala inledningen. Men som klistret som håller ihop ett annars utdömt skepp är Owens klagosång som proklamerar att han söker efter kärlek. Må han aldrig hitta den, ty utan honom finns inget Girls.

Bästa spår: Vomit
Spotify: Father, Son, Holy Ghost
Facebook: Girls
MySpace: Girls

Artist: The Drums
Album: Portamento
Bolag: Moshi Moshi
Utgivningsår: 2011

Betyg: 5/10

Jag blir trött. Och besviken. Varför lär sig aldrig indieband att efter en succédebut måste du gå försiktigt framåt. Hastar du fram ett andra album riskerar du att spotta ut dig ett sound som inte bara låter taffligt utan som du inte kan skaka bort. Tänk Kings of Leon, Bloc Party eller Arctic Monkeys (även om deras andra platta var bra…).

Det viktiga är att någonstans hitta en framåtrörelse i det andra albumet, som är det svåraste, som slutligen leder oss till det tredje, och nästan alltid bästa. Det är då ett band befäster sig i musikhistorien med sin mognad och lärdom. Det är då man kan kliva upp i rocknrollstegen.

Portamento är inte ett sådant album. Det är ett album som inte tar bandets potential framåt. Det är ett stillastående, platt och tråkigt album. Hipsterwailandet och reverben kanske var gulligt på första skivan men ytterligare tolv låtar med det får mitt huvud att vilja explodera. If He Like It Let Him Do It. I rather not.

Bästa spår: Searching For Heaven
Spotify: Portamento
MySpace: The Drums
Hemsida: thedrums.com

Artist: Pallers
Album: Sea of Memories
Bolag: Labrador
Utgivningsår: 2011

Betyg: 6/10

Tre år tog det att skapa The Sea of Memories som enligt skivbolaget Labrador kunde musiken beskrivas som dansmusik för de lata, höga och för de med hobby-depression. Ena halvan Johan Angegård är högsta hönset där, så vi får ta honom på sitt ord. Det är förlösande och avslappnande likt en het vetekudde på ett trasigt knä. Skivans ljudbild är oerhört bra – dess rytmiska toner bildar en varm hinna som sätter som lock för öronen.

Samma känsla uppstår när du glider ner under vattenytan när du tar ett bad. En kompakt tystnad blir slutligen till ljud. Stearinljusens flackande sken blir suddigt men inte otydligt. Ljudet ömsom förstärks, ömsom försvinner. Tyngdlösheten är välkommen. Friheten att inte spänna musklerna, sitta obekvämt eller andas. Paniken är någonting man skjuter på framtiden.

I likhet med badkarscenen så är det här inte någonting för alla. Skivan är lite lika bekväm som den först ger sken av. Att skapa popsånger inuti technostrukturer är en chansning. Båda lägren riskerar att tycka illa om resultatet. Det kan låta för tillgjort. Tvingat. Nu klarar sig dock Pallers från pinsamheter. För den här gången.

Bästa spår: The Kiss
Spotify: Sea of Memories
Twitter: Pallers

Artist: Chad Valley
Album: Equatorial Ultravox
Bolag: Lose Lips
Utgivningsår: 2011

Betyg: 7/10

Om man valde årets bästa album enbart på dess namn hade Equatorial Ultravox kammat hem förstaplatsen utan att ens få något värdigt motstånd. Nu gör man, som tur, inte det men trots det så har Oxford-bördige Hugo Manuel skapat en otroligt vacker platta genom sitt alias Chad Valley. Det är tydligen en EP men har man fler än fem låtar anser jag att det bör räknas som en fullängdare och med min egen definition i ryggen berättigar jag den här recensionen. Hur kan man inte drabbas av den solskenspop som växer och kommer till liv mitt framför mina ögon? Det är flyktiga musikslingor i motljus.

Det är också denna popeskapism som har blivit omåttligt populärt den senaste tiden. Viljan att skapa någonting som kommer och går, att återskapa ett minne, en känsla, ett ljud. Men att aldrig låta det bestå någon längre tid. Bättre sommarmusik är det svårt att hitta. Det är inget billigt engångsmaterial vi pratar om, nej det här är något betydligt bättre – det är den flyktiga känslan vi är ute efter. Nästan som en drog som vi blivit beroende av vill vi känna en känsla av att fly bort, om så bara för en liten stund. Vi är beroende av känslan man får när man som pensionär sitter på en varm strand och tänker tillbaka på sin ungdom.

Equatorial Ultravox är i mångt och mycket ett bra musikögonblick. Men känslan av flyktighet kan dessvärre också placeras in i beskrivningen av ljudbilden. Det är ett kompetent inlägg i chillwave-debatten men tyvärr tillför den ingenting nytt, ingenting vi redan hört tidigare. Att tonsätta polaroidbilder är någonting oerhört svårt och det blir väldigt vackert när man gör ett bra arbete. Chad Valley är skicklig och bemästrar den konsten till fullo. Men när motiven är densamma blir tyvärr slutprodukten blekare än vad den har potential till att utveckla sig till. Succén kommer garanterat att komma när Hugo Manuel beslutar sig för att gräva djupare än vad han redan gjort.

Bästa spår: Now That I’m Real (How Does It Feel)
Spotify: Equatorial Ultravox
Hemsida: Chad Valley

Artist: Washed Out
Album: Within And Without
Bolag: Sub Pop
Utgivningsår: 2011

Betyg: 9/10

När man tänker efter är det svårt att hitta vem som egentligen anses vara upphovsman till en viss genre. Var det exempelvis Elvis som kom på rocken, var det Grandmaster Flash som uppfann hiphopen och vem kom på popen egentligen? Kan man överhuvudtaget prata i dessa termer. Är inte musikstilar en process, en organism som följer evolutionens tecken? Den börjar någonstans, utvecklas, byggs på, förbättras. Någon började med någonting som andra hängde på och i många fall gjorde bättre. Pratar man om den nyuppfynna genren chillwave går det inte att utesluta Ernest Greene.

Han har, under namnet Washed Out, släppt musik sedan för ett par år sedan. Aldrig mer än några enstaka låtar. Inga EPs eller LPs. Bara tre minuter långa filer med smak av himmelriket. En drömpop som går steget längre än den beleariska etikett många låtar fick pre ’07. En svalkande ljudvåg, en sovrumspop, en ny genre bland hipsterkidsen.  Men där trendkänsliga lyssnare stängde av för länge sedan har genuina musiklyssnare väntat spänt på Within And Without. Inte bara för att vi får mycket Washed Out på samma gång utan också för att producenten Ben Allen hjälpte Animal Collective och Deerhunter med sitt sound.

I en recension beskrevs Within And Without som en ”Sunday morning make-out session” och det är precis vad det är också.  En kort kärlekshistoria, en musikalisk romans. Men framför allt är det ett bevis på att man fortfarande kan skapa utmärkt musik när hypen har dött eller vandrat vidare till andra band. Särskilt i en tid då MP3-filer värderas högre än hela album, där band hoppar mellan genres för att få många lyssnare och där kritikerna tappat intresset. Att då vara trogen sig själv, sin kompromisslöshet, och fördjupa sig ännu mer i sitt universum är inte bara makabert utan högst beundransvärt.

Albumet är ett stycke perfektion. Det går inte att klaga på hur välproducerat albumet är, hur låtarna flyter samman på ett fullkomligt naturligt sätt och hur Ernest Greene har bemästrat lager-på-lager-principen till ett gudomlig attribut. Han bygger ett storslaget slott med få medel. Han får ljudet i sitt sovrum att förvandlas till en storslagen sal med ett enormt tak som återspeglar rymdens komplexa struktur och storlek. Man efterfrågar stundtals mer kraft i vissa partier, mer tryck i beatsen eller ännu en stegring. Men det sublima drömstadiet som infinner sig får mig att snabbt komma på bättre tankar. Jag tror inte att 2011 bjuder på någonting bättre än det här.

Bästa spår: Washed Out – Before
Spotify: Within And Without
MySpace: The Babe In The Wood

Artist: EMA
Album: Past Life Martyred Saints
Bolag: Souterrain Transmissions
Utgivningsår: 2011

Betyg: 6/10

Målet med Past Life Martyred Saints var att skapa en kombination av lycksalighet och terror. En skräckblandad förtjusning. Att känna sig både glad och rädd. Ungefär som vi alltid känner oss när vi åker längst motorvägen vi kallar liv. EMA eller Erika M. Anderson har verkligen velat göra det här albumet länge. Med sitt band Gowns försökte hon en gång att kombinera dessa känslor men resultatet blev alltför melankoliskt. Nu börjar hon om igen och tar i från tårna för att det ska bli bra. Hon tar i så hårt att hon nästan glömt vilket år vi lever i. Hela albumet luktar lite för mycket britpop anno 1996 för att jag ska känna mig helt bekväm.

Trots detta finns det någonting hos EMA som är tilltalande, särskilt för den del av mitt hjärta som är vigd åt rockmusiken. Med sin rossliga, hesa, PJ Harvey-liknande röst och de släpiga, kaxiga, gitarriffen, inbjuder hon till en modern version av downtempo grunge. Det är stundtals riktigt brutalt på gränsen till hänsynslöst vackert. Distortionen letar sig in och sänker sina klor rakt in i mina trummhinnor och…tystnad. Inte en skråma. För just som man tror att ett en explosion skall ske så blir allting till rockens motsvarighet till vaniljvisp. Ett tema som går genom hela albumet. Det är bra, men inte mycket mer än så.

Past Life Martyred Saints börjar oerhört lovande med den mångfacetterade halvballaden Grey Ship som verkligen är en lyckad blandning mellan terror och lycksalighet. I California får vi se henne måla upp den svartaste av dystopier som går till tonerna av sex, rock och ond bråd död. “I’m just 22, and I don’t mind dying” är ett upprepat mantra. I Milkman ökas tempot till en virvelstorm av spruckna drömmar och klagosång. Men som helhet är debutalbumet inte riktigt vad som utlovas. Det lyfter aldrig, eller rättare sagt de sjunker aldrig till de lägsta av hål. Den imploderar aldrig av smärta, den målar en svart tavla men använder på tok för lite färg och den vita bakgrunden får det hela att verka grått och trist. Det här var nästan, nästan jättebra.

Bästa spår: EMA – California
Spotify: Past Life Martyred Saints
Hemsida: Came outta nowhere

Artist: Austra
Album: Feel It Break
Bolag: Domino
Utgivningsår: 2011

Betyg: 7/10

“Influenserna heter Nine Inch Nails och The Knife och resultatet låter därefter. Det industriellt tunga möter det sinnessjukt svarta tätt sammanvävt till en enda böljande dimma. Den mörka gotiska stämman får Austra att bli en avart från den klassiska musiken, ett misstag, någonting som gick fruktansvärt fel. Något som i mina öron låter fruktansvärt rätt.” Skrev jag i mars när jag första gången fick höra dundersingeln Beat And The Pulse. När jag nu har skivan “Feel It Break” i mina lurar är det någonting annat som letar sig in i mitt medvetande. En knagande känsla att det här har gjorts förut. Mitt huvud fylls av Zola Jesus och Planningtorock. Ja, det här har gjorts förut.

Men, alltid detta men, det finns någonting här som är något eget. Det är när jag misstar det för en synthslinga som jag inser vad det är - Katie Stelmanis röst. Det är trions främsta vapen, deras enda vapen, och deras enda räddning. Skivans elva spår är uppbyggda kring ett enda sound som löper som ett tema genom hela albumet och utan den operaskolade rösten hade de fallit platt mot marken. Eller ett troligare scenario; ingen hade ens ids sig att lyssna. Nu är plattan fylld av en teatralisk dramaturgi som tagit fasta vid deras influenser och som mångt och mycket är en naturlig fortsättning. Deras största framgång är att de dragit ner det något avantgardiska position man lätt intar när man försöker sig på att göra “en The Knife” och gjort en musik som är mer lättsmält.

Deras största styrka är även deras största svaghet. Trots att Beat And The Pulse är en sådan mastodontlåt som mycket väl kan kvalificera sig till årets låt räcker det inte för att bära ett helt album. Stundtals blir Austra riktigt tråkiga när man hört samma tonarthöjning, pianoslinga eller låtarnas identiska upplägg. Stelmanis darrande stämma, som låtar som att hon befinner sig i St. Peterskyrkan, blir faktiskt tjatig efter ett tag. Låtar som åttiotalsdoftande The Choke eller Siouxsie & The Banshee flörtande The Villian blir faktiskt sämre eftersom de ligger ganska långt ner i låtlistan. Man har redan tröttnat och det tycker jag är orättvist, det är faktiskt ganska bra låtar. Dock var och en för sig.

Bästa spår: Beat And The Pulse
Spotify: Feel It Break
Hemsida: Austra

Artist: WU LYF
Album: Go Tell Fire To The Mountain
Bolag: Haha!
Utgivningsår: 2011

Betyg: 9/10

World Unite Lucifer Youth Foundation eller WU LYF. Läs det igen. Sug på varje ord, varje stavelse. Försök förstå vad det innebär. Jag är medveten om att det kan tyckas vara ett plojnamn. Ungefär som när jag och min gode vän Jimmie Larsson skojade om hur roligt det hade varit om en gosskör hade döpt sig till Satanic Slaughter. Men jag kan försäkra er om att Evans Kati, Tom McClung, Ellery Roberts och Joe Manning är dödligt seriösa med sitt namnval. Faktum är att det var så seriösa att de gjorde något som i praktiken är omöjligt i dagens informationssamhälle. Nämligen att förbli totalt anonyma och hålla en järnhand över den lilla informationen som fanns tillgänglig. På en bild står fem maskerade ungdomar bakom ett lila moln, på ett annat tio maskerade ungdomar och på MySpace bara fyra namn. Musikkännare världen över utbrast i ett unisont: WTF?

Deras hemsida må till ytan vara ett hopkok av urklippta bilder, brottstycken text och diverse ljudklipp. Men någonstans i kaoset finns en ordning, ett mål, ett manifest. Konsekvent ber de press och andra nyfikna att dra åt helvete samtidigt som de lockar på oss med smågodis som en förbrytare. Ständigt på helspänn, knuffandes, skuffandes, som om bandet inte kunnat andas ordentligt. De vill skapa lebensraum, sin egna värld. Men det handlar inte om egocentrism eller alienation, nej de vill bara ha utrymma att bygga upp en spegelvärld. En värld mycket lik den Malcom McDowells karaktär i A Clockwork Orange vandrar omkring i. De vill skapa detta parallella universum eftersom det är det enda sätter för dem att säga någonting om vår värld.

Trots sin självutnämnda utanförskap står WU LYF för togetherness, sammanhållning. Tillsammans är vi starka. Tillsammans står vi emot överhögheten, världens alla normer, nationer och gränser som håller oss fast i bojor utan möjlighet att röra oss som vi vill. De har skrivit ett manifest om frihet,  jämlikhet och broderskap i sann revolutionär anda. Omkullkastandet av konformitetens höga murar och insparkandet av maktens ståldörrar.  Nah we cant live this way, no we cant live this way hey hey spottar sångaren Ellery Roberts fram i L Y F. I We Bros sjunger han We were born as animals and we bros but your put siuts on animals. Ett hat vars mål är total frihet. Men även ett hat mot att ingen hör och ingen gör. You wouldn’t believe how many times this voice has spoken and not made a sound sjunger han smärtsamt i Concrete Gold.

Fast det krävs ett extremt gott öra för att ens urskilja ett enda litet ord. Mitt i den pompösa bakgrunden med cymbaler, trummor och gitarrer värdiga Explosions In The Sky återfinns Roberts gutturala utrop. Uråldrig skrik på hjälp, på att någon ska lyssna.  Men redan på skivans tredje spår har de min fulla uppmärksamhet. Det är låten Such A Sad Puppy Dog som får nackhåren att resa sig på mig. Inte så mycket för texten som för den dödsbringande klagosången, den nattsvarta men saliga ljudbilden som bygger upp en hymn värdig en pompös begravning. I vart fall vill jag härmed offentligt utlysa att jag önskar att de spelar den här låten på repeat när de bär iväg min kista för jordfästning.

Bästa spår: WU LYF – Such A Sad Puppy Dog (högerklicka och sedan “spara länk som”)
Spotify: Go Tell Fire To The Mountain
Hemsida: World Unite

Artist: Bon Iver
Album: Bon Iver
Bolag: Jagjaguwars
Utgivningsår: 2011

Betyg: 8/10

Jag har aldrig varit i västra Australiens största stad Perth. Jag har aldrig varit i Minnesota i Wisconsin heller. Inte heller i Calgary, i Kanada. Texas, Ohio, Washington. Detta är platser jag aldrig varit i, platser jag inte har någon koppling till annat än via sportvärlden. Men Justin Vernon har använt dessa platser för att kanalisera det som är det genomgående temat på andra skivan. Tematiken är lika enkel som bedårande. Det handlar om platser, om drömmen om platser, att vilja vara någonstans där allting är så mycket bättre. Men även viljan att stanna kvar på en plats som betyder någonting extra mycket. Även om den heter någonting så påhittat som Hinnom eller Michicant.

Bon Iver har varit överallt.  Det är troligt att han har personliga relationer med alla platser han sjunger om.  Men efter det stora genombrottet med For Emma, Forever Ago skrivet till en försvunnen kärlek har Justin Vernon lagt världen för sina fötter. Han har varit från Hawaii i väster till Ryssland i öster. Från Skandinavien i norr till Australien i söder. Efter sitt oväntade men inte helt ovälkomna samarbete med Kanye West på dennes senaste monsteralbum växte Bon Iver ytterligare några centimeter. Modet att ta ut svängarna har nog Vernon alltid haft i sig, men det här verkade vara den sista lilla knuffen.

Medan världen har fått sin dos av Bon Iver har även Bon Iver fått sin dos av världen. Han har influerats totalt av vår föränderliga värld. Trots att hans musik till en början låter traditionellt singer/songwriter skägg och trots att alla tio låtar är inspelade i den lilla byn Fall Creek i Wisconsin har han tagit hela världen in i studion.. Musiken blir helt plötsligt gränsöverskridande, från taditionell till modern. Marschtrummor blandas med afrikanskklingande gitarrer, sorgsamma 80-tals saxar sjunger svanesånger ackompanjerade till panflöjter. Han har återskapat ett mytologiskt eko av vad som är folkmusik. En ljudbild som är hans egen, influerad av hans föränderliga omgivning men skapad för hand, ackord för ackord, melodi för melodi.

Förra skivan spelade han in alldeles själv. Nu har Bon Iver växt till en kvintett med multiinstrumentalister som skickligt manövreras av kapellmästaren och musikgeniet Justin Vernon. Det är genom hans änglalika sångröst som man tillslut ser (hör) helheten i den storslagna produktion som det självbetitlade andra albumet är.  Den himmelska stämman till trots så är sången jordnära och nästan skadad. Det gör ont när han pressar fram rader som ”a part of me, apart from me” i Holoscene som även är albumet starkaste spår. Även om den storslagna avslutningslåten Beth/Rest inte är långt efter och Minnesota, WI är en solklar bubblare.

Bästa spår: Holoscene
Spotify: Bon Iver
MySpace: Bon Iver

Betyg: 7/10

Sekunden du sätter på Forest debutalbum förvandlas din omgivning till en skog värdig John Bauers fantasi. Där står du, ensam, mitt på en stig i en skog vars tjocka atmosfär nästan tar fysisk form och du ser knappt tio meter framför dig. Det finns ingenting annat än att fortsätta på den utstakade stigen och vandra längst med denna sagoliknande plats. Du passerar tre troll som tittar lite nyfiket på dig, du blir omsprungen av en jättelik älg som verkar ha fasligt bråttom och efter ett tag kommer du fram till en sjö där en nästan självlysande prinsessa speglar sig i vattenytan.

Problemet infinner sig ungefär efter ca 4-5 låtar. Precis som en stor skog verkar ljudbilden på skivan vara oändlig. Trots att den bara är 35 minuter lång verkar den aldrig ta slut. Detta, min vän, är ett dåligt tecken. Forest är verkligen den John Bauer-pop som utlovades, det är verkligen ett murrig soundtrack som lika gärna kunnat haft sin japanska motsvarighet i Myazakis filmskapande. Men någonstans på vägen går man vilse bland falsettsången, dova ekon, munspelen och harpan. Man får svårt att orientera sig och förvirringen blir total.

Detta till trots har Stockholmstrion verkligen lyckats kombinera Flaming Lips och Beach House utan att det låter plastigt eller ansträngande. Med låtar som Vivianne eller Just One Day kommer de verkligen till sin rätt som skogspsykadelia och klart flörtande med 60/70-talets flower power och Moder Jords massiva närvaro. Sista låten Always Your Love låter till och med som att de medvetet blandat in lite Radio Dept. för att lyfta skivan ytterligare. Dessvärre känns hela albumet som den morgonen du vaknade och fortfarande var trött, insåg att det var helg och du kunde somna om.

Bästa spår: Forest – Vivienne
Spotify: Forest
Skivbolag: Service

Betyg: 8/10

Det är inte svårt att förstå varför Janine Rostron fungerade så bra tillsammans med The Knife i operan Tomorrow, In A Year. Hon gömmer sig bakom samma mörka mystik, med en blåsvart estetik och förvrängda ansiksdrag har hon i Planningtorock byggt en aura av ogreppbarhet. Hon ligger på samma våglängd som syskonen Dreijer när hon arbetar med långsamma, stämningsfulla, elektroniska beats bakom en nedpitchad röst.  “W” är ett album som hade passat bättre 2006 (faktum är att hennes debutalbum “Have It All” kom 2006 men glömdes tyvärr bort lika snabbt) men som ändå inte accepterats förrän fem år senare.

Nu är vi halvvägs in i 2011 och en av årets intressantaste släpp är en kusin till “Silent Shout”. Det tog ett tag innan det slog mig, eller jag visste det men ville inte erkänna det. Det här säger oss två saker. Nummer ett; det tar ett par år innan man inser hur betydelsefull ett album blir och The Knife gjorde verkligen någonting få kunnat drömma om. Nummer två; fem år senare sprider sig dessa dystopiska ringar fortfarande längst den bottenlösa elektroniska sjön. Men där Planningtorock har likheter med The Knife har även Rostron olikheter som gör skivan till någonting mer än en hyllning.

I’m Yr Man är en mäktig bluesinpirerad låt där hon närmar sig gränslandet mellan manlig och kvinnlig sångröst. Genom att ta fasta vid detta genusperspektiv utmanar hon samtidigt alla konventionella aspekter inom musiken. Hon kritiserar inte maskuliniteten när hon låter som Robert Plants yngre bror utan det är en hyllning till aggressiviteten, djärvheten, men poängterar samtidigt att det inte är exklusivt för halva jordens befolkning. I The Breaks, skivans ryggrad, tar hon fast vid Annie Lennox androgyna stämma och bygger upp en komplex emotionell bergochdalbana enbart med sin röst.

Detta fenomen löper som en råd tråd genom hela skivan och är den enda livlina man som lyssnare har för att inte förblinda sig i detta Vangelis-doftande konstverk med inbäddade stråkar och saxofoner. Trots att exempelvis öppningsspåret Doorway hade kunnat vara en B-sida av en Fever Ray-singel står “W” tillräckligt starkt på sina egna ben för att snarare bli en hyllning än en kopia. Det melodramatiska som breder ut sig framför ögonen känns stundtals så pass utomjordiskt att jag inte kommer att förstå det till fullo förrän 2016. Det enda jag vet säkert att Janine Rostron har skapat en skrämmande men fascinerande värld som vidgar perspektiv och är lika oortodoxt som kaxigt.

Bästa spår: Planningtorock – The Breaks
Spotify: W
MySpace: Planningtorock

Betyg: 9/10

En elektromagnetisk puls eller EMP är en våg av elektronisk strålning från en väldigt stor explosion (oftast från kärnvapen) eller en fluktation av ett magnetiskt fält. Resultatet är en puls som skickar ut ett elektriskt fält som slår ut all elektronik i sin väg. En enda puls, om den är kraftig nog, kan slå ut ett helt samhälle. Bara tänk hur mycket el vi använder i dag. Du hade inte kunnat läsa den här texten, inte kunnat ladda din mobil eller sett på TV vad som hänt. Allt hade bara varit ett enda mörker.

Det är ur detta mörker ett elektriskt ljus tänds. En förnimmelse över civilisations storhet. Hur otänkbart det än må låta är det ett ljus skapat av Gävleborna Elin Lindfors och David Lehnberg. Tillsammans går de under namnet The Deer Tracks årets mest intressanta band. Tillsammans producerar de ett organiskt, levande, musikepos. Trots att detta är första delen i en trilogi vågar jag påstå att “The Archers Trilogy” kommer att bli någonting mer än bara musik. Det är någonting levande, något som andas och som skänker trygghet. Ett väsen som ligger någonstans mellan kropp och sinne.

Redan vid första genomlyssningen av den fem spår korta EPn fick jag känslor jag inte känt sedan jag lyssnade till The Radio Dept. “Lesser Matters” eller The Knife “Silent Shout” första gången. Det är kärlek vid första tonen. The Smalles Cube med sin svalkande vattenfallssonat eller Ram Ram med en tylldoftande lo-fi trygghet. Från Karlavagns ihållande förväntan till den hypnotiserande Mio eller den remixvänliga Books of Blood. Allt i en perfekt harmoni och synkronisering. Första kapitlet i en episk vintersaga börjar med ett ljus i mörkret.

Bästa spår: The Deer Tracks – Ram Ram (högerklicka och sedan “spara länk som”)
Spotify: The Archer Trilogy Pt. 1
MySpace: The Deer Tracks

Betyg: 5/10

Många är de artister som haft religiösa inslag i sin musik. Ett exempel jag nästan alltid tänker på är Faithless låt God Is A DJ där den inledande textraden går: This is my church / this is where I heal my hurts. Eller Joan Osbornes What If God Was One Of Us?. God Shuffled His Feet med Crash Test Dummies.  Heal The World med popkungen Michael Jackson. Det finns än fler låtar att nämna om jag bara får tänka till lite. Men hela album? Då blev listan genast mycket kortare.

Adventure Of har åtminstone gjort ett helhjärtat försök med ett konceptalbum som handlar om livet, kärleken och religionen. Bara att döpa det till den religiösa frasen Insha’Allah (om Gud vill) är en smärre vinst i mina böcker. I stället för populärkulturell religionskritik ägnar de sin tid och kraft åt det goda. Med referenser som biskopen St. Basil, som sade att musik är det enda rena sättet att uppleva njutning och lycka i själen, vill Patric Julian och Dennis Lundkvist skapa ett album som framkallar denna frid.

Likt vilken religion som helst finns det alltid en stor problematik när tro och verklighet möts. Särskilt nya trossamfund som plockar russinen ur kakan och förvandlar en god dessert till en hög med, ja, torkade vindruvor. Redan förra sommaren oroade jag mig över bristen på originalitet. Det var en tid då internet översköljdes av liknande band, från MGMT och Yeasayer till Strange Talk och Empire Of The Sun. Den sambainfluerade sommarpopen som Adventure Of producerar är inte dålig. Nä, tvärtom den funkar mer än tillräckligt för att uppfylla den dagliga dosen slagverk.

Men verkligheten hinner alltid i kamp, hur stora ambitioner och visioner man har. De ville släppa ett album som skulle förändra. Dessvärre är inte Insha’Allah tillräckligt starkt för att förändra världen. Kanske förändrar det ett dansgolv till det bättre med hjälp av Time Will Tell. Kanske blir folk lite gladare av lyssna på Slussen By Night. Det kanske till och med idkas älskog till den 80-tals doftande Airplanes Over Cities. Jag kommer fortfarande hålla mig till att spela sönder Anno Domini – skivans absolut starkaste spår.

Bästa spår: Adventure Of – Anno Domini

Download audio file (adventureof-timewilltell.mp3)