Det var länge sedan jag skrev en krönika, tänkte det var dags nu.

Jag tänkte vi kunde diskutera Lana Del Rey eller Lizzy Grant som hon tydligen heter. För er som är bekanta med storyn kan gott scrolla ner några rader. Ni andra kan fortsätta läsa.

Musikbloggar, inklusive denna, världen över tipsar om musik. Om bra musik. Ibland bemödar sig skribenterna eller bloggarna att skriva några rader om artisten eller låten. En dag dök en artist upp som verkligen fångade indiebloggarnas ögon. Lana Del Rey verkade vara Nancy Sinatra i en indieskrud. En ny stjärna att följa, sukta och dyrka. En femme fatale som slagit igenom enbart med sin råa talang. Fram till sajten Hispter Runoff gjorde en traditionell bakgrundskoll.

Det visade sig snabbt att Lana Del Rey hade försökt att slå sig fram som mainstreamartist för några år sedan men misslyckats. Hon ligger på ett stort bolag men låtsas vara indie. Hon frotterar med viktiga ”industrimän” och möter hemmasnickrade stjärnor som Miley Cyrus. Dessutom verkar hon på vägen från mainstream till underground injicerat läpparna med någonting. Bloggosfären rasar över detta svek.

Jaha, what about it, tänker du säkert. Personligen tycker jag att låten Video Games, i all sin enkelhet, är bra. Diskussionerna runtom har gått från det ena till det andra. Från vad man tycker om plastikkirurgi inom musikbranschen till de individuella bloggarnas smak. Men Lisa Milberg summer upp det ganska bra i frågeställningarna:

Finns hon på riktigt? Är hon en produkt? Kan jag lita på henne? Eller är hon skapad av ett multiinternationellt bolag utifrån vanligast förekommande buzzwords de hittat i mina gmails?

Vad många inte förstår är att ”tillit” en av huvudfaktorerna till god musiksmak. Riktiga musikkonstnärer med stark integritet tenderar att skapa sin egen musik som de älskar. Vi, som lyssnare, litar på våra favoritartister och de litar i sin tur på sin fanskara. Den ömsesidiga tilliten i praktiken innebär att jag vet att det är äkta vara, äkta kultur gjord på äkta kärlek. Men allt ställs på sin spets när detta idealtillstånd ställs på sin spets och utmanas. Lana Del Rey är inte mer indie än Lady Gaga. En produkt av skivbolagen och musikindustrin. En schablonbild av en stark och självständig kvinna.

Trots att musiken går att lyssna på kommer jag tänka efter fler gånger innan jag sätter på något med henne. Det är oetiskt att luras på det här sättet., vilket är ett starkt skäl till att sluta lyssna. Men det som stör mig mest är att Lana Del Rey är ett stort steg bakåt för jämställdsvågen som sköljt över indievärlden. Hon har effektivt tagit koll på tron att bara man har tillräcklig talang kan man slå sig fram, oavsett kön. Hon har ompaketerat sig själv för att passa in, vara tillags, för att till syvende och sist tjäna pengar. Hur alternativt är det, egentligen?

Läs hela historien på hipsterrunoff.com.

Jag vill gärna veta vad ni tycker. Kommentera, diskutera och reflektera.

Är det okej att göra så här?

Vad är starkast: kapitalismens utbud/efterfråga eller musikalisk integritet?

Kommer du sluta lyssna på henne?

Är hon mer en produkt än låt oss säga Robyn, Lykke Li eller varför inte Kissie?

Ska vi inte döma henne än då hon bara släppt en bra låt?

Hon kanske inte hade ett annat val?

Eller som Hipsterrunoff frågade sig: spelar allt detta någon roll när hon ser så här bra ut i bikini?

Way Out West är en extrem. En ytterlighet. Någonting som vi, svenskar, inte är vana vid. Festivalen i Slottskogen med omnejd har blivit någonting vi antingen älskar eller hatar. Det finns ingen gråzon. Den har festivalledningen aktivt motarbetat på ett skickligt sätt. Kvar finns endast en musikälskares våta dröm. En hybrid mellan den traditionella hoppa-framför-scenen-mentaliteten och den något intima klubbkänslan med en twist av exklusivitet. Det är det senare som sticker som en nagel i ögat på jante-Sverige. Det och köerna.  Hur många gånger har man inte hört: ”Meh, jag har betalat pengar för banden och då borde jag också få se dem” eller den moderna klassikern ”Fan, festivalen borde döpa om sig till Way Out Kö.”

32 000 personer på en liten, liten yta är förklaringen till köerna. Take it or leave it. Jante borde väl kunna det här med framförhållning vid det här laget. Hade dock inte skadat med dubbelt så många toaletter. Människor vill faktiskt kissa ut den där svindyra ölen (50 kr för en 33 cl Norrlands) som nästa år borde innehålla guldflagor. Men att kräva att komma in på en klubb? Nja. Förra året visste jag inte vad jag tyckte om Stay Out West. I år är jag mer klar i skallen: det är fantastiskt! Runtomkring såg jag människor som var där för att se just Chad Valley, About Group, WU LYF (festivalens bästa spelning?) och Planningtorock! Eller köa tillsammans med 4000 andra för att hoppas vara den lilla utvalda skara på 900 som faktiskt kom in och såg James Blake. Framförhållning gott folk.

Men banden som alla fick och kunde se? Prince, Kanye West, Robyn, Fleet Foxes, The Hives, Pulp (!). Bara en sådan sak att få se Jarvis Cocker dansjucka och sjunga Common People med Tom Hobden på fiol eller se Kanye West hissas tio meter upp i luften till historiens mest egotrippade konsertinledning. Att ens få möjlighet att dansa som om det vore 1999 till prinsen i lila eller att fullständig nockas av Explosion In The Skys gitarrmangel.  Thåströms Die Mauer i en akustisk version. Eller de som inte försov sig som såg Tallest Man On Earth ha en elektriskt laddad kärleksduet med Idiot Wind. Toalettpappersuppvisningen som den mytomspunna iamamiwhoami bjöd en nyfiken festivalpublik på.

Många glömmer att det är Way Out West i Slottskogen som är festivalen och att det andra är en bonus. I år fanns det till och med en suverän app som höll koll på om ett ställe var fullt eller inte. Synd bara att det inte var fri Wi-Fi som utlovat eller att ens iPhone inte stödde laddaren i Teliatrappan. Men vad gör väl det när man kan se Fleet Foxes med sina änglalika röster framföra White Winter Hymnal eller vissla med till Edward Shape & The Magnetic Zeros Home. I år hade till och med Bengans hemleverans. Bara en sådan sak. Det här var sannerligen en bra festival och en garant på att Way Out West är här för att stanna, köer och grannosämja till trots.

Ps 1. Höll på att glömma. Jag fick träffa Robyn också. På Trädgårn efter Planningtorock-konserten. Iklädd sina platåskor var hon ändå inte längre än mig. Jag tackade nervöst henne för en underbar spelning. Hon log och tackade.

Ps 2. Är extremt nöjd att jag prickade in nästan alla mina måsten i år.

2010 var året då jag insåg att jag borde gjort det här för länge sedan. Skriva om musik jag älskar. Tipsa er om musik innan den går förlorad. Men mest för att göra upp med mitt egna förvirrade musikliv. Under flera år har jag samlat på mig mycket musik, cd-skivor, LP-skivor, mp3-or, men  aldrig riktigt någon kunskap om dem. Varje artist, varje låt har sin egna lilla historia. Något man inte märker vid en första anblick men som blir klarare när man får sätta in det i ett kontext.

Den här bloggen har likt en terapeutisk metod fungerat som balsam för min själ. En renande kraft. Jag känner mig hedrad och rörd att så många har varit intresserad av mitt hobbyprojekt. Det har sporrat mig till att gräva djupare och hitta ny färsk musik. Detta är min målsättning med 2011: att bli större, bättre och populärare.

Här nedan kommer några personliga favoriter:

Håkan Hellström tyckte min recension var fin och postade en länk på sin hemsida.

Världens största indiesida Stereogum valde att länka till mitt inlägg om Robyn.

Per Sinding-Larsen kallade mig popbloggkollega och jag fick vara med i PSL på Festival.

Blindmen har som mål att lista Sveriges musikbloggar. Min kom med.

Någon som kallar sig “Shoreline” på Facebook kallar mig gingerkid. Varför? Över detta inlägg.

Här nedan kommer lite för statistiknördarna.

Året i siffror:

Besök till esau.se – 52 266 (unika)

Från antal länder – 123

Totalt antal träffar – 168 157

Fem populäraste svenska städer – Lund, Stockholm, Malmö, Göteborg, Uppsala

Besökarnas tre populäraste webbläsare – Firefox, Safari, Chrome

Antal inlägg – 425

Antal kommentarer – 429 (som lär blir fler 2011)

Antal subscribers på diverse spotifylistor: 340

Antal bevakade festivaler – 5

Fem mest populära inläggen: Body Talk 3 som RIAA blev sura över, First Aid Kit gör en Fever Ray Cover, läckta Robyn-låtar, John Lennon in memoriam och Crystal Castles gör en låt med The Cure-sångaren Robert Smith.

Tack till alla som läser bloggen regelbundet. Tusen tack till er som tipsat och kommenterat. 2011 kommer att bli ett fantastiskt musikår.

Det är inte bara artister som kan få skribenter att gå upp i ringen. Det är ibland andra skribenter som sparkar på ens hjärtesten. Men oftast tiger man med en knuten hand i fickan. Därför är det både sorgligt och roligt att det munhuggs i bloggosfären. Veckans beef tillägnas således Tram7 och The Goodbye Look. Den ena älskar Beach Fossils, den andre ratar bandet. Pennan är sannerligen mäktigare än svärdet och det återstår att se vem som kommer ur denna duell.

Det är inte lätt att vara en tyckare. Särskilt inte när en annan tyckare inte tycker om samma saker. Jag har fått utstå mycket gnäll, glåpord och direkta avhyvlingar när jag yttrat mig. Som du har märkt så har det sporrat mig och det är en av drivkrafterna till att jag håller på med den här sidan. Jag är en åsiktsmaskin. Jag älskar att ha en åsikt. Detta är en nagel i ögat på många. “Du är en pretentiös jävel, Esau.” Måhända, men vem har sagt att det är negativt att vara pretentiös?

En god vän var irriterad på att hennes rumskompis inte kunde höra skillnad på Oskar Linnros och Ludwig Bell. Hennes irritation berodde i större utsträckning på kompisens indignation, att kompisen inte förmådde att förstå att det fanns en skillnad. I grund och botten handlade det om att kompisen inte kunde höra skillnad på vad som var bra eller dåligt, att allt lät precis likadant. Må så vara. Alla är inte ämnade att vara musikkritiker. Vissa nöjer sig med att höra men inte lyssna på musik.

Många gånger har jag hamnat i liknande situationer där den ständiga huvudfrågan är; varför? Ja, varför bryr man sig egentligen? Varför har jag en blogg och varför skriver jag om musik? Svaret är ganska enkelt, för att jag har kunskapen och viljan att skriva. Men framför allt – jag vet vad jag tycker. Jag kan särskilja musik och musik, jag vet vad som är bra och jag vet vad som är dåligt. Och nej, det finns ingenting som heter objektivitet i journalismens värld. Men jag lägger till en stor portion ödmjukhet. Jag är inte bäst och jag vet om det. Men jag slår hårt mot hårt.

Vad har hänt med indiedansen? Har musiken förändras i större utsträckning? Finns det fler indietråkmånsar eller är den yngre generationen mindre utsvävande? Dessa frågor ställer The Guardian till Wendy Fonarow, professor i antropologi vid UCLA och specialist i indiekultur.

Hon menar att det beror på vilken publik man talar om, olika typer av publik har gjort olika saker vid olika typer av konserter. Punkarna i Storbritannien ägnade sig åt “pogoing” – att man hoppade upp och ner på samma ställe. En dans som senare utvecklades till de mer kända “slam dancing” eller “moshing.” Från USA kom “stage-dive” som i sin tur bytte roller på personen som bars runt av publiken och blev “crowd-surfing.”

Detta skedde i indiemusikens begynnelse. Men det frenetiska dansandet gav upphov till mer konservativa strömningar där man ansåg att musiken blev sekundär om man dansade. Något man ville motverka. Den främsta orsaken till stillhetens utbredande över publiken tror Wendy Fonarow ändå beror på mobiltelefonen. Det är svårt att twittra om man crowd-surfar.

För att ta ett kontemporärt exempel; under årets största hipsterfest Way Out West var publikens engagemang minst sagt måttlig. Trots slutsålt och trots den otroliga line-upen som festivalarrangörerna lyckats få fram. iPhonen blev människors förlängda öga och man fiskade upp telefonen så fort man fick tillfälle. Vare sig man ville ta en bild, skicka ett meddelande eller uppdatera sin Facebookstatus. Faktum kvarstår, man tokdansar inte med en pryl värd över sex tusen kronor.

Än kan man dock hitta ställen där folk verkligen får leva ut sina indiedansfantasier. Oftast på klubbar eller på små spelställen. I sådana sammanhang är chansen större att man kan kombinera den svåra indiepersonligheten med livfull och utsvävande dans. Men risken finns att publiken tar upp sina iPhones och så blir man tillrättavisad för att man råkade stöta till någon.

Ett ställe man inte kommer att kunna undgå, eller hålla sig, att dansa är Heartland på Sydskånska Nationen. Undertecknad DJ:ar på Lunds enda riktiga popklubb. Dansanta toner, kärleksfulla människor och värkande hjärtan utlovas. Tokdans, fuldans, indiedans. Allt är tillåtet på kärlekens dansgolv.

Tidigare idag spikades de sista namnen för årets upplaga av Way Out West. Om man kastar sin genretillhörighet åt sidan så måste man säga att Wu-Tang Clan kan vara årets bokning alla kategorier. Visserligen var det “bara” två år sedan de senast stod på svensk mark. Men det handlar mer om attityd, om exklusivitet och om att sticka ut hakan som gör att klanen är lysande bokning. Jag har sagt förut att jag inte tycker att hip-hop hör hemma på svenska festivaler, särskilt inte med tanke på att bokningarna är något konstiga. Men att vi inom kort får Jay-Z, nästan N*E*R*D och nu Wu-Tang gör att man börjar omvärdera sitt resonemang. Att boka hip-hopens legender är att säga att festivaler inte är till för pop/rock utan för andra genre likväl. Det är den attityden som kan komma att förändra sättet att boka band framöver.

När jag befann mig på KAOS-festivalen i helgen bevittnade jag Looptroops Sverige-exklusiva spelning. Jag såg Organismen som bjöd upp Pst/Q och plötsligt stod Mobbade Barn Med Automatvapen och lirade för första gången på flera år. Jag såg Chords göra en stabil spelning där han bjöd upp Organismen. Jag såg Petter göra ett ovanligt energiskt set och avsluta med att tacka hela Firman dvs alla andra hip-hopakter som festivalen hade bokat. Detta fick mig osökt att tänka att det saknas en hip-hopfestival i Sverige. Vill man starta en festival så skall man starta en sådan. Har man inte det stora riskkapital som Way Out West har eller deras artiststall så skall man hålla sig smal. Inga kompromisser vad gäller storlek, genre och bokningar.

Jimmie skriver om Guthrie och den kollektiva kraften i medmänsklighet. Sent om sider läste jag Pierre Hellqvist (långa!) artikel om Merle Haggard i Sonic Magazine nr. 53. Jag har alltid ifrågasatt artister som kan skriva ihop och spela in två tre skivor om året i flera år, countryartister brukar vara de som flitigast använder den taktiken. Men det som slog mig när jag läste var inte varför the Hag kunde skiva så mycket, inte heller brydde jag mig om hans förkärlek till Honky-Tonk eller att Elvis var ett riktigt hardcore-fan. Nej, det var passagen om agrarianism. Kort kan man säga att agrarianism är en politisk inriktning som vidhåller betydelsen av jordbruk och boskapsskötsel. Som gjutet för den amerikanska Södern och dess konservativa tankar.

Merle Haggard är en reaktionär musiker. För varje skiva han gör läggar han in samhällskritik och även om hans värdegrund är grundat i den konservativa agrarianismen så är han inte rädd att skälla på felaktigheter åt höger så väl som vänster. Han har fått skit för låtar som The Farmer’s Daughter och Big Time Annie’s Square utan att egentligen förstå varför. I artikeln nämns att under en spelning på en militärbas hoppa flera soldater upp på scen för att omfamna sin idol. Haggard blev givetvis rädd, han trodde han skulle få stryk. I en mer nutidsorienterad handling så hör man faktiskt Merle Haggard sjunga Woody Guthries låt Jesus Christ i eftertexterna på Michael Moores dokumentär ”Capitalism: A Love Story.”

Ni frågar er säkert vad har en dammig countrysångare som Merle Haggard att göra med popmusik. Han har inte gjort som Johnny Cash eller Willie Nelson och sjungit tillsammans med vare sig U2 eller Snoop Dogg. På det sättet är han ”äkta.” Nej, han representerar en kvarleva av den politiska musiken som saknas i dagens musikscen. Ungefär som Nationalteatern här hemma i Sverige. Där man inte bara tar ställning åt ett håll utan att man faktiskt skriver om varför. Dagens artister har makten att nå ut med sin musik betydligt snabbare än för fyrtio år sedan och det i sig borde vara ett tillräckligt incitament för att skriva en politisk låt. Svensk Ungdom kan inte vara de enda som gör det.

Men vilka artister skulle kunna göra det? The Knife gav visserligen öppet ekonomiskt stöd till Feministiskt Initiativ men räcker det? The Radio Dept. syrliga passning till Reinfeldt i låten Freddy And The Trojan Horse räckte inte. Timbuktu och Looptroop har skrivit många revolutionära låtar men efterverkningarna har varit sparsamma. Det kanske är vispoparna som skall axla ansvaret, jag tänker Winnerbäck, Gonzalez eller Ternheim. Grupper som The Hives och bob hund har försökt men misslyckats. Är det möjligen så att ingen kan ta pop eller rockmusik på tillräckligt stort allvar för att man skall få fram en reaktion? Det kanske har gått så långt att det behövs dansbandsgiganter som Lasse Stefanz eller Thor Leifs för att skriva så att majoriteten blir upprörd. Eller att nästa Idol-vinnare säger sig vara kommunist eller att ett bidrag till Melodifestivalen hyllar dödsstraffet?

Vi börjar närma oss riksdagsvalet. Nu är det dags för någon att stå upp och använda makten man har som idol att säga ifrån. Att skriva en låt där man tar ställning, att skapa debatt genom musik. För hur mycket ni än stretar emot är det svårt att inte sätta ett likhetstecken mellan musik och politik. Dags att visa att man är av rätta virket. Kan Bert Karlsson, kan Håkan Hellström.

Svenska medier skrev om det igår. Arvikafestivalen har inte tillräckligt mycket pengar att betala ut sina artister. Man fryser helt enkelt utbetalningarna till både artister och leverantörer tills de har löst sin ekonomiska kris. Föreningen Galaxen som arrangerar festivalen uppger att förra årets megabokning Depeche Mode är en utav anledningarna till att man inte har några pengar samt den sjunkande publiksiffran.  22 500 personer besökte förra årets festival, siffrorna för årets är nere på 15 000. Detta är en skrämmande utveckling som inte bådar gott, blir 2010 året då festivaldöden blev en epidemi? Eller till och med en pandemi?

Somliga säger att Depeche Mode-bokningen var att hugga sig själv i foten ur ett finansiellt perspektiv. Vem vad skulle festivalen annars göra? Vad är bättre att avsluta sin synthsatsning med världens mest berömda synthrockband? Många inom organisationen hade antagligen tänkt att pengarna de tjänade skulle räcka till att täcka nästa års festival. De hade räknat med mycket folk. Arvikafestivalen hade tack vare Studio Total positionerat sig oerhört hårt som den alternativa festivalen. Onanifilmer, sexiga arbetsansökningar och diverse aktivitet på nätet tydde på att festivalen hade hittat sin stil, om än kontroversiell. Frågan är vad som hände, varför tystnade de bara någon månad efter att de börjat? Vissa säger att det var kommunen som satte stopp för de sexuella inslagen.

På tal om kommunen så har Devotion Magazine en intressant teori varför festivalen kommer att fortsätta åtminstone ett år till. De pekar på traditionen som huvudanledning som talar emot en nedläggning. Nästa år fyller festivalen 20 år och Arvika stad fyller 100 år. I likhet med Hultsfred så är festivalen en stor del av bygdens identitet och vissa företag är nästan helt beroende av den. Kommunen vill inte att den försvinner, nej tvärtom, de kommer med stor sannolikhet att skjuta till de miljoner som krävs för att det ska bli en festival 2011. Precis samma händelseutveckling som hände 2009 med Hultsfredsfestivalen. Likadan ekonomisk kris, likadana löften, likadan tradition.

Avslutningsvis vill jag återigen peka på värdet av profilering. Vid sidan av en god budgethantering så är en festivals viktigaste mål att skapa en identitet. Särskilt om man är en yngre festival som inte har så många år på nacken. Ta Emmabodafestivalen som exempel. Något äldre än sin kollega Arvika men har aldrig tagit in fler än 10 000 och går sällan back. De kan bibehålla sin exemplariska ekonomi genom att de inte får hybris. Jag trodde de hade betalat för mer än vad de kunde året då de bokade Justice men det visade sig vara en lysande bokning. De har varit profilerade under flera år gentemot indiepop och liknande, men för något år sedan gick det över till en hybrid mellan indie och electro. Vet ni vad? De har slagit rekord med 7 100 sålda biljetter och pengarna bara trillar in.

I vad Aftonbladet skulle kalla ett våghalsigt politiskt deklarerar nu Piratpartiet att de kommer att husera servrar ämnade för The Pirate Bay inuti riksdagen. Helt lagligt dessutom. Enligt regeringsformen kan de inte bli föremål för några rättsliga åtgärder då man inte kan bli åtalad för några handlingar som ligger inom ramen för ett partis politiska mandat. Sedan i maj i år har Piratpartiet varit The Pirate Bays internetleverantör och de lovar i ett uttalande på deras hemsida att om de blir invalda i riksdagen skall de med hänsyn till grundlagstiftningen se till så att upphovsrättlagarna upphävs och The Pirate Bay blir lagligt. De menar på att det var länge sedan det slutade att handla om immaterialrätt och började handla om yttrandefrihet och grundläggande medborgerliga rättigheter.

Man får ha vilken åsikt som helst i frågan men faktum kvarstår att nedladdning sker runtom i världen dagligen. Filer sprids och når ut till potentiellt mer kunder/användare/konsumenter/intressenter än vad det någonsin var möjligt innan. Så även med musik. Aldrig förr har den enskilde musikkonsumenten haft så pass mycket valfrihet och tillgänglighet som i dagens samhälle. Den mängd information som kastas på oss varje dag är stundtals för övermäktig. Det är därför jag tror att specialiserade musiksajter eller bloggar kommer att växa i antal och storlek för att hjälpa oss att hitta rätt i denna musikdjungel. Det kan tyckas som ett gratis inträde till världens största godisbutik där man kan äta hur mycket som helst utan att behöva betala någonting alls.

Vad den vanliga musikkonsumenten blundar för är de ökande konsertpriserna. Alltfler artister har på bara några år ökat sina gager mellan 50-75%, bara i Sverige. Utomlands har priserna eskalerat bortom det rimliga. Detta på grund av den minskade skivförsäljningen. På grund av att varje enskild artist har blivit dyrare för arrangören så har även konsert/festival-priserna ökat markant. Detta var en faktor till Hultsfredsfestivalens fall. Jag läser till min bestörtning att en tredjedel av hela Roskildefestivalens budget 2010 gick till en enda artist; Prince. 15 miljoner ville han ha för ett två timmars gig. 15 av 45 miljoner, gott folk. Det faller på sin egen orimlighet att den här utvecklingen är hållbar i längden.

Vi kommer att se allt fler festivaler gå under på grund av det här och kvar blir endast de stora monstren. Vill vi ha det så? Antagligen inte, men än så länge finns det ingen lätt lösning på detta komplexa problem. Vi har hamnat i ett moment 22, å ena sidan har vi en obegränsad mängd ny musik helt gratis å andra sidan har vi ökade biljettpriser till få festivaler. En tänkbar räddning för festivalerna är att de blir mindre och smalare. Men jag är osäker på om det kommer att hålla i längden. Festivaler verkar fungera som företag som sätter pengar framför musik vilket i sig verkar orimligt då de flesta når break even eller går med knapp vinst.

Än är debatten inte avklarad, vad anser du?

Esau Alcona, självutnämnd agitator.

Lite reflektionen så här dagen efter chockbeskedet om Hultsfreds konkurs.

Vänta förresten, var det verkligen ett chockbesked? De som följt festivaltrenderna åtminstone de senaste fem åren kan tydligt se hur ett maktskifte har ägt rum i festival-Sverige. När konkurrensen har ökat med fler aktörer på marknaden så har kampen om besökarna varit oerhört hård. Något som har påverkat Hultsfredsfestivalen negativt. Med brist på tydlig profilering, bristande fantasi hos bandbokarna och ett stegrande biljettpris har Rockparty grävt sin egen grav. Tendenserna var möjligen inte lika tydliga för fem år sedan men de fanns likväl där.

Med stadsfestivalernas frammarsch (Way Out West och Peace & Love) borde varningsklockorna ha ringt. Möjligen var det så att 2000-talets festivalmänniska föredrog tak över huvudet och en varm säng framför ett kallt tält och ljummen burköl? När den minst lika gamla Sweden Rock började få en större och större publik borde man anat att ibland är det bättre att boka bra band än nya band. Ibland är det okej att begå ett trendbrott. När festivaler som Emmabodafestivalen och Arvikafestivalen tänkte om och nylanserade sina profiler med några förbättringar för att locka fler besökare borde åtminstone en varningslampa ha blinkat. När det bara kom 23 000 förra året efter två år med minus i budgeten och när bara 5000 personer idkades köpa biljett i år borde något ha drämt till arrangörerna med ett järnrör.

Är man blind inför framtiden kommer man heller inte uppleva den.

10-talet kräver nya aktörer. Vår tids pionjärer. Hultsfred är det inte. De tillhör det gamla gardet och ur ett historiskt perspektiv är det visserligen sorgligt att en av Sveriges största kulturinstitutioner nu går i graven. Det är ett tragiskt och ovärdigt öde på en festival som gav en hel generation festivalmänniskor minnen för livet. Men en festival är lika organisk som du och jag. Man ser den födas, man ser den växa upp, nå mogen ålder och så småningom så ser man den dö. Ibland händer det förr, ibland händer det senare. För Hultsfred kom slutet efter 24 år. Det är en otroligt lång levnadsålder för en svensk musikfestival. Vi får vara tacksamma över den tid vi fick.

Jag fick blott tre år (04-06) men jag fick oförglömliga minnen. Jag träffade nya människor, gamla människor och människor som jag kom otroligt nära. Såg en hel del konserter, några bra, andra inte så bra. Jag frös ihop med tältgrannen, samma granne som vi delade ett flak öl med och som delade med sig av sitt myggmedel. Man har gjort mycket i sitt tält, man har sovit, frusit, slagits, haft djuriskt sex, haft myssex, har varit full i, har nästan spytt i, man har kontemplerat livet och njutit.

Tack Hultsfred för alla dessa år!

Igår annonserade Robyn att hon inte bara tänker släppa ett album i början av våren utan även två till innan årets slut. En trippel. Triss i album. Alla goda ting är tre, eller? Tveksamt. I en kort intervju i DN säger hon: Jag hoppas kunna följa min kreativa cykel i stället för skivbolagscykeln. Och så är det en logisk utveckling eftersom människor konsumerar musik på ett annat sätt i dag. Hon har rätt på bägge punkterna tycker jag. De allra största skivbolagen har alltid haft ett rykte om sig att vilja pressa artister och band att producera medan de är på topp för att tjäna sin profit. Vilket har lett till att artister skapar egna skivbolag (Konichiwa Records, Rabid Record, Sincerely Yours) för att bibehålla det kreativa i musikskapandet. Ett argument som är hållbart då det spottas ut alltför mycket skit som bolagen borde ha tänkt efter innan man en övervägde möjligheten. Detta gör mig förvirrad då Robyn gör tvärtom vad hon säger – tre album, på ett år? Att det följde hennes kreativa utveckling är både logiskt och godtagbart. Som artist gör man inte bara tio spår och sen är det klart, man gör om, gör nytt, gör rätt. Ni förstår. Men att använda detta som argument för att göra tre album är tyvärr bara ett tecken på att hon har slut på självkritik, en distans som krävs för att göra ett genomslagskraftigt album av yppersta kvalite.

Att människor konsumerar musik på ett annat sätt i dagens musik-Sverige är en sanning som ett flertal artister inte har förstått innebörden på. Ty sättet att producera musik har förändrats. Bara för att människor konsumerar större kvantiteter musik behöver det inte betyda att de vill ha mer av samma sort. Tydligen motsätter sig vissa artister detta och går bananas och släpper allt de någonsin gjort. Miss Li gjorde en Best of-skiva samma år då hon släppte två nya album 2007. Något som The Hives visserligen också gjorde, men med en god portion kaxighet och självironi. Markus Krunegård följde upp sitt debutalbum med två skivor som släpptes samma dag. I mina ögon hade han kunnat toppa sitt första album genom att välja ut russinen ur kakan istället för att ge oss ett helt konditori. I’m From Barcelona försöker åtminstone göra en ”happening” inför releasen av sin trippel-vinyl, men att göra 27 låtar är att gapa efter mycket. Ni kan göra ett simpelt test därhemma – sätt på ett album i bakgrunden och när ni sedan börjar tänka på annat, eller undra hur många låtar man lyssnat på, eller helt enkelt tröttnat på musik så kollar ni hur många låtar som verkligen gått. Det är sällan det kommer över tio stycken.

Vi konsumerar sannerligen annorlunda idag med tanke på att vi är MP3-generationen som gillar att slita, slänga och dela med oss. Många röster höjs nu att albumformatet är dött och att det är i enskilda singlar man bör satsa istället. Jag anser att albumet inte alls är dött, tvärtom så ser man att det växer sig starkare. Särskilt med tanke på renässansen av vinylen och LP-spelaren.  Men att skena iväg och släppa massiva album stjälper formatets vilja att fortsätta vara stark och det underminerar trovärdigheten hos oss som fortfarande hävdar att albumet är ett format att räkna med även i framtiden.  Idealet vore ett album med en åtta till tio låtar eller maximalt tolv där man verkligen hade kvalitetskollat spåren så att det är de bästa man kunde släppa. Man vill ju inte tappa tilltron på sin favoritartist, eller?

Med detta sagt så hoppas jag att det räcker med dessa dumheter och att artisterna skall aktivera deras fans på annat sätt än att överösa dem med musik som möjligen är halvfärdig. I dagens konsumtionssamhälle är vi ute efter exklusivitet, det unika. Att släppa ett limited edition album är en sådan sak, att som bob hund släppa en singel med tillhörande vinylspelare på ebay är en annan. Är man kreativ, som jag räknar med att de flesta artister är, så finns det långt fler sätt att locka till sig både en bredare publik men även återuppväcka den gamla.

Trippel-album? Nej. Men jag vill ha fel.