Jag är kort i rocken och måste därför stå ganska långt fram på konserter för att överhuvudtaget se. Därför är det naturligt att många tjejer står långt fram, även kids står där. Vilket inte är något fel. Men i kväll låg det en elektriskt laddad spänning som jag bara kunde identifiera som förvuxen idoldyrkan (tänk programmet Idol) bland människorna i publiken. Detta okritiska förhållningssätt måste ha påverkat deras hörsel ty de hörde inte samma artist som jag den kvällen.

Allra tydligast såg man det här fenomenet när konserten var över. Då stod jag i en lång kö som jag trodde var kön till garderoben men som jag sent omsider insåg var kön till att få köpa en signerad skiva av Jonathan Johansson himself. Jag tror jag tog ett kort med min mobil för att dölja att jag ställt mig i fel kö. Jag frågade även efter vilken The Talking Heads-låt han gjorde en (totalt misslyckad) cover på under konserten. Minns inte vad han svarade.

Själva konserten var en total besvikelse. Det går att skylla på hans bristande scennärvaro med att han var sjuk och tog mediciner. Men en viss mått av professionalitet är inte mer än rätt att utkräva. Att Malmösonen återvänt med sin nya skiva borde vara skäl nog att ge publiken någonting extra. Det är för guds skull hemmaplan. Något som Jonathan Johansson totalt ignorerade. Till och med mellansnacket var detsamma som resten av hans turnéstopp. Det gjorde inte så mycket att det ställde sig en lång kvinna framför mig mitt i konserten. Jag hade slutat lyssna vid det laget ändå.

Jag bevittnade ett stycke rockhistoria i går. Den här gången var det ingen klyscha. Det här var sanning. Ett faktum. En naturlag. My Morning Jacket bjöd in oss till sin perfekta, kompromisslösa, värld. Det var, i sanning, himmelriket på jorden. Nu förstår jag Stan Smiths besinningslösa besatthet av bandet i ett avsnitt av American Dad. Sångaren Jim James visade upp hela sitt sångregister som den kompetenta röstkonstnär han är.

Att den svenska musikkritikereliten (Markus Larsson, Håkan Steen, Martin Theander, Håkan Thörn med flera) befann sig där för att ta del av den urladdning av rock’n'roll är ett, av flera, kvalitetsstämplar. Att Jim James kunde med enbart sin röst bära en hel konsert under flera minuter är en annan. Att My Morning Jacket är så pass samspelta och osar värdighet till den grad att 2,5 timme lika gärna kunnat vara 25 minuter.

Det finns mycket man kan säga om en konsert av den här magnituden. Att den för Lund var lika viktig som Kiss på Olympen 1979 är en sak. En annan sak är att den här var tveklöst den bästa konserten jag sett i år och kanske till och med någonsin. Att jag är mållös och bokstavligen saknar ord att beskriva vad jag och 900 andra såg i går är en annan. Tystnaden får som bekant tala sitt tydliga språk. Jag är frälst och Jim James är min frälsare.

Det var nog inte många som förstod att Gold Panda spelade i kväll eller så gjorde de det men drabbades av en stroke och misstod honom för Panda Bear. Oavsett vilka anledningar Malmöborna hade för att missa konserten serverades den tappra skara som var här ett pärlband av förvridna basgångar. Det var en uppvisning av samplandets ädla konst förpackad i en dansant skrud av, i brist på bättre ord, untz.

Videoprojektionerna som den japanofila Derwin Panda (ja, han heter så i efternamn) visar upp är det enda som håller mig från att blunda konserten igenom. Filmade i ofokuserad VHS-format visar han upp klipp efter klipp över landet där han en gång bodde, Japan. De japanska influenserna återkommer även i musiken på det mest subtila sätt man kan tänka sig. Genom att slå ihop samplingar och beats och förvrida dem till oigenkännlighet skapar Gold Panda en nästintill kosmisk atmosfär.

Det är mellan den tunga dansanta basen som musiken verkligen får tid att gro och växa sig i ens inre. Det blir tillslut för mycket och ögonen måste stängas. Plötsligt befinner jag mig i en japansk trädgård efter ett varmt sommarregn. Den kyliga luften fyller mina lungor och doften av körbärsträdens blommor fyller mina näsborrar. I nästa stund sitter jag i en bil och kör i 290 genom en orangeupplyst oändlig tunnel. Jag kan inte sluta känna en viss nostalgi över platser jag aldrig varit på.

Det är makalöst vad man kan göra med enstaka ljud om sammansättningen är rätt. Det var laptop-pop som jag aldrig hört den förut. Korta mid-tempo instrumentala låtar byter plats med fartfyllda motsvarigheter ackompanjerat med ett godkänt ljusarrangemang. Mitt i ett sammelsurium av kablar och tekniska prylar njuter herr Panda mer än någonsin att kunna livnära sig på sin hobby. Han dansar stundtals mer än publiken.

Min haka föll till marken och mina ögon var lika vidöppna som stora tefat. Lördagens konsert med Those Dancing Days på Debaser i Malmö var lite som en käftsmäll. Vilken urkraft, vilken styrka och vilken oväntat bra överraskning. Aldrig förr har fem personer så snabbt fått mig att tro på en ljus framtid för svensk musik.

Det är sant. När jag fick albumet Daydreams & Nightmares fylldes jag av en känsla av oro – är det för mycket Robyn? För mycket elektroniska vibbar som inte riktigt känns äkta. Jag lärde känna bandet som ett tweepop-band. Hur skulle detta hålla live? Jag var orolig minuterna innan de gick på scenen. Jag har aldrig varit så glad över att ha fel. Jag älskar att ha fel i sådana här sammanhang. Min oro tycktes plötsligt ogrundad när Linnea Jönsson med sin starka, granithårda, röst inleder med Reaching Forward ett starkt öppningsspår som genast sätter tonen för spelningen. Hårt och skoningslöst.

Det här var ett helt annat band än första gången jag såg Those Dancing Days för fyra år sedan. Mimmi Evrell var en mycket säkrare basist än tidigare, Lisa Pyk Wirström på synth fullkomligt dansade sönder scenen och Rebecka Rolfart var stundtals briljant med sin gitarr. Men kvällens största stjärna var utan tvekan Cissi Efraimsson på trummor . Hon var fullständigt lysande. En sådan kraft kombinerat med en spelglädje jag saknar inom svensk musik blev den här kvällen till en naturkraft av episka proportioner.  Hon hamrade på med en snabbhet och styrka som man bara ser hos metaltrummisar och stundtals glänste hon över dem också.

Det glada, kompromisslösa, samspelet de fem har är pur livsenergi. De spelar helt klart tightare än för några år sedan och de är mer professionella än tidigare men de låter inte bli att njuta av varenda minut. Aldrig förr har ett band fått en hel publik att känna sig inte bara välkommen utan även känna sig som en i gänget. Här står fem personer och levererar hits efter hits (att de spelade Hitten borde inte komma som en överraskning) och samtidigt le det största kompisleende man kan tänka sig.

Those Dancing Days är inte längre Sveriges utan hela världens vänner.

Det här var femte gången jag såg Pascal. Det var femte gången jag såg Manuela De Gouveia står där i all sin prakt och få basen att dunka i mitt bröst. Det var femte gången jag såg Mimmi Skog i sommarklänning banka skiten ur en intet ont anande baskagge. Det var femte gången jag hörde Isak Sundströms klagosång. Det var den femte men också den sämsta gången.

Förutsättningarna var lovande. Pascal, detta vidunderligt råa rockband, som kan beröra på vårt modersmål slår sina svarta påsar ihop med den utmärkta textförfattaren Mattias Alkberg. Han var till och med förband åt förbandet. Efter Pascals tredje album “Orkanen Närmar Sig” har bandet gått från mörk rock till något nattsvart. Tillsammans med Alkberg släppte de nyligen en EP “Allt Det Här”.  Nu står det där, tillsammans, på en scen i Malmö och gör bort sig.

I ärlighetens namn kanske det är att ta i, men det går inte att dölja besvikelsen eller snarare den uteblivna sinnesexplosionen. Det ögonblicket som penetrerar mitt tjocka skallben och blåser ut min hjärna över halva publiken. Stunden då mina lungor fylls av rock och morgondagen inte betyder någonting. Domedagsrocken uteblev den här gången.

Det var inte förrän extranumret  som de bevisade att de förtjänade den plats i svensk rockhistoria de så sakta börjar inta. Med Stort & Vackert presenterades den sida jag velat se från början. Tillsammans med Mattias Alkberg presenterade de framtiden i låten Min Enda Vän men glömde bort att leva i nuet.

Esau Alcona (via Musicstage)

Bob Hund är ett tidlöst band. De som hävdar att bandet var bättre förr ljuger eller har aldrig varit på en konsert med dem de senaste 15 åren. Det är svårt att exakt peka på vad det är som gör bandet lika gångbart nu som då. Faktum kvarstår att publiken framför scenen 2011 är precis lika unga och galna som 1996. Ett hav av ljusblåa tröjor vajar fram och tillbakar och följer varenda ton och ackord med sina kroppar. De suger åt sig av varje ord som sägs likt torra svampar som plötsligt hamnat i havet. Framför dem på en förstärkare står en maskbeklädd Tomas Öberg iklädd i helvitt och ingår en pakt med besökarna: ”Det är bara vi här så ni kan gå ut och berätta för alla att spelningen var legendarisk.” Jubel.

För ett par år sedan när Bob Hund gjorde sin comeback med skivan ”Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk” var en del konserter ganska ljumna. Det berodde mest på att de äldre låtarna inte satt sig i ryggmärgen på de nya fansen. På Mejeriet denna torsdagkväll har den dagen äntligen kommit. Tinnitus I Hjärtat är numera en lika stor klassiker som Nu Är Det Väl Revolution På Gång? Det märker man på det frenetiska dansandet. Man märker det då skor och strumpor flyger upp på scen. När folk klättrar upp på scen och gör en regelrätt stage-dive. Man hör det från de nästan 900 struparna som skriker att man inte vill hänga med i Ska Du Hänga Med? Nä!

I publikhavets periferi står de med leende på läpparna. De som är äldre, de som har växt upp och skaffat familj, de som var här 1996. De står och njuter av den tidlösa rockkonserten som spelas upp framför deras ögon. De står där och njuter nästan fridfullt, som om det var en operaföreställning de såg på. Men istället för andra akten av Don Giovanni spelas en mer melankolisk bild upp – obskyra låtar som Trampolin och Jag Rear Ut Min Själ. Det är också här någonstans, mot slutet av den två timmar långa konserten, som jag inser att Bob Hund är en större del av vår musikhistoria än vad vi någonsin givit dem erkännande för.

Rock n rollen må ta död på Thomas Öberg men Bob Hund kommer att leva för evigt.

Esau Alcona (via Musicstage.se)

Setlist via Spotify.

Sångaren Matt Berninger är en psykiskt skadad människa. Han mår dåligt. Man ser smärtan i ögonen som återspeglas av demonerna i hans själ. Han plågas varje vaken minut. För att döva smärtan dricker han kompiösa mängder vin och sprit. Skulle inte han haft musiken som terapeutisk stöttepelare hade hon med största sannolikhet legat i rännstenen. Trasig och bruten. I Afraid Of Everyone försöker han förklara varför han känner som han gör. Han försöker säga att han inte menar att skada oss, att han någonstans från barndomen och nu har gått sönder.

The National är egentligen ett ganska svårt band att ta sig till. De spelar en vemodig och nästintill nattsvart rock som utan bättre vetande skulle kallas emo. Den värld vi får kliva in i är allt annat än riskfri. Varje låt, varje melodi, varje textrad har potentialen att slunga dig tillbaka djupt in i dina egna svarta minnen. Tankar som kan få den starkaste person på fall. Jag var nära på att vackla själv när de spelade England. Fram till dess hade jag verkligen kämpat för att greppa hur The National kan toppa varje låt med en annan. Pang, pang! Tystnad och sedan jubel.

Deras förstärkare gick sönder. Två gånger. Det var också det som fick konserten att gå från att vara en mjäkig måndagkonsert till att bli något unikt. Historier om hur glas krossades under deras förra besök på Mejeriet gav också en extra färg på tillvaron. Att det var under låten Abel gjorde det hela än bättre. Plötsligt blev bandet lite mänskligare, lite mer på vår nivå. Detta kom verkligen att märkas under extra numret. Men innan dess lyckades de med att leverare en mindre hitkavalkad: Fake Empire, Bloodbuzz Ohio, Apartment Story, Conversation 16, Runaway, Anyone’s Ghost. Naturligtvis inte i den ordningen.

Extranumret var förhäxande. Man stod som fastlimmad och insöp varje minut, varje ackord. Antingen älskade man det man såg eller försökte man förstå varför man älskade det man såg. När Mr. November spelades gjorde Matt Berninger någonting alla frontmän som älskar sina fans gör – han dök ner mitt ibland oss. Vi stod öga mot öga. Jag gav honom en kram och han kramade om min hand. Jag kände mig alldeles paralyserad av lycka. Sedan gick han. För er som inte varit på Mejeriet tidigare är lokalen utformad som en kantig amfiteater. Alla kunde se hur Matt gick genom publiken upp för trapporna och vidare ut till baren fortfarande med micken i handen och Mr. November i rösten.

Men det var när han återvände som det verkligt magiska hände. Det var när bandet la ifrån sig sina instrument och uppmanade oss att sjunga med i en låt. Utan mikrofon stämde Matt upp i en a capella version av Vanderlyle Crybaby Geeks som transformerades till en allsång. En kärlekshymn till ett band som förtjänar varje uppskattande gest de kan få. Det var gåshudsvarning på det som skedde framför mina ögon. Man måste sannerligen må dåligt för att få andra att må bättre.

Håkan Hellström har ingenting kvar att bevisa. Han är en komplett artist. Med ett tioårigt brett register av hitlåtar och Augustifamiljen i ryggen vars samspelthet bäst kan jämföras med E Street Band fyller han spelställe efter spelställe. Från den minsta källarlokal till den största arenan. Som ett hängivet fan behöver man inte längre anstränga sig för att se på en, två eller till och med tre konserter under en Håkan-turné. Trots den extremt höga omsättningen på konserttillfällen blir det aldrig tråkigt. Aldrig förr har en artist ansträngt sig så mycket för att få oss att känna att den här spelningen är unik, att vi får uppleva någonting utöver det vanliga.

Under lördagkvällen befann sig Håkan Hellström på klassisk mark – Kulturbolaget i Malmö. Det var bland annat här han inledde sin musikkarriär. Det var här han trodde att han aldrig skulle få göra mer spelningar. Han kände sig för dålig helt enkelt. Och det är detta bristande självförtroende som ligger likt ett knippe skrot i Håkans ryggsäck. Det är det som genomsyrar varje konsert. Det är också det enda han har kvar – att han kan uppvigla till en euforisk kärleksrevolution har han redan bevisat. Men den tysta, kalla och nakna Håkan Hellström har ännu inte fått lika stort utrymme.

De stunder som lyser extra mycket är under de stunder musiken tonar ner till en långsam melodi och Håkan sjunger sakta om kärlek som aldrig kan leva. Jag vet vilken dy hon varit i, Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. Varje gång någon hjärtskärande melodi tränger in i åhörarnas trumhinnor öppnas tårkanalerna och vi står där nakna tillsammans. Men även rena kärlekslåtar som exempelvis Precis som Romeo får människor att hulka fram sina känslor.

Konsten att locka fram känslor har Håkan utövat till perfektion. Han är en mästare utan någonting kvar att lära sig. Det kanske är dags för honom att utmana sig själv? Göra sig mer exklusiv och mer personlig – en turné enbart med en gitarr? Det är det naturliga andra steget. Tills dess kommer ishallar, klubbar och festivaler att dansas sönder av unga fötter som väntar på skuld och lidande.

Medan jag själv stod längst fram stod en annan människa längre bak och filmade:

Jag fann mig sittandes på en bar kilometer bort från Store Vega. Mitt ölglas var lika tomt som jag själv. En tre timmar lång konsert är fysiskt påfrestande men att den skulle vara minst lika psykiskt påfrestande hade jag ingen aning om. Totalt oförberedd. Det var ändå min tionde konsert med Håkan Hellström. Men redan då ljudet från kvällens första låt, den vackra Dom där jag kommer ifrån, nådde mina öron insåg jag att detta skulle vara någonting alldeles extra. Jag tror jag förstod hur publiken som såg Bruce Springsteen 1975 måste ha känt sig.

Under konsertens timmar återupplever jag hela mitt liv. Från min ungdom i barndomstaden där jag delade flera folköl på parkbänken. Den euforiska tiden när man var odödlig och låg och hånglade med sin gymnasiekärlek i gräset. På kvällarna hade man glömt bort allt man saknade på dagen. Till natten då man krossades till stoft.  Man inser att natten kommer döda en om man inte får vara med den man älskar. Den personen som inte älskar tillbaka. Patetik är konst, och konst det är att förstå. Jag förstod ingenting.

I baren omgiven av mina fina vänner insåg jag plötsligt att det skulle bli en omöjlighet att förklara vad jag kände. Mina endorfiner var slut, all glädje som bortblåst. En tomhet som jag försökte fylla med alkohol fanns kvar. Inte ens den fulla dansken som burdust stötte på en av tjejerna i sällskapet var tillräckligt rolig. Inte ens det faktum att jag befann mig i en av Europas trevligaste huvudstäder kunde få mig på bättre tankar. Det var passande att det regnade när jag gick Vesterbrogade hem. Köpenhamns red light district.

När Håkan Hellström spelade Jag vet vilken dy hon varit i kände jag ett svart vemod. En påminnelse om att mitt hjärta aldrig kommer att bli helt. Tiden läker visserligen sår men kan aldrig läka ärr. Fula oåterkalliga ärr. Det tog ett tag men nu har jag accepterat det och gått vidare med mitt liv. När Håkan sedan spelade Hurricane Gilbert grät inte bara Daniel. En trygghetkänsla sköljde över mig där jag stod flankerad av mina vänner. Att kroppskontakt i kombination med kärlek och svett är vackert bortom rimlig reson insåg jag där och då.

Under tre timmar får jag min odödlighet tillbaka, den jag kände när jag var tolv tretton år. Jag får tillbaka den första flickvännen jag älskade, jag får tillbaka den naiva och blinda tron på kärleken. Jag får lyckan serverad med silversked. Jag ramlar gatan ner och tänker på den fantastiska men otroligt korkade tid jag spenderat hos främlingar och hur många hjärtan jag krossat. Idioti och eufori i en salig blandning. Fram tills Kärlek är ett brev skickat tusen gånger spelas tätt följt av Uppsnärjd i det blå. Håkan Hellström kan verkligen konsten att sprida både glädje och sorg.

All lycka förbytts till själadödande sorg. Minnen flyger förbi med en hastighet som nästan krossar mitt huvud. Ensam i en lägenhet i en okänd stad, lämnad och krossad, med en sjuttiofemma som enda sällskap. Hennes glada skratt i rummet bredvid när hon pratar med mannen som skall göra henne lycklig. En inneboende ilska som aldrig får komma ut. En önskan om att hon skulle gå sönder inuti precis som jag hade gjort. Förlåt för allt, var de sista orden jag tänkte.

Att det tog nästan tre dygn för mig att ens börja skriva den här texten skvallrar ganska mycket om vad som hände inom mig den natten. På norra Europas bästa konsertscen stod han och såg på oss. Ett fullsatt Vega är knappt 1400 men känslan var starkare här än någon annan större arena. Han lyckas skapa en familjär stämning där han inte ens hymlade med vad för gram han plockade hem när han var i Köpenhamn. Det subtila hade bytts ut mot det explicita.

Håkan Hellström förtjänar att sälja slut vart han än befinner sig. Rynkar man på nästan åt hans folklighet borde man tänka en gång extra. Då är man en sådan människa som bara tänker på det yttre, en ytlig människa som aldrig kommer att känna någon inre glädje. Den låtarsenal han har samlat på sig under tio års tid är tillräckligt för att krossa vilka fördomar om honom som helst. Alla vill inte se dig dala, Håkan Hellström. Du var inte bättre förr. Omvänd psykologi biter inte på oss.

Alldeles för tidigt kom så slutet på extranumret. Vad jag trodde skulle bli hans Magnus Opus, den utsökta balladen Du är snart där, bleknar i jämförelse med vad som kom att bli extranummer två. Redan under den utomjordliga konsertern på Way Out West i år etablerade han ett nästan frireligiöst mantra i låten Vi två, 17 år. Den nästan fyra minuter långa låten dras ut, sträcks, bryggs på till nästan en kvart. Till och med efter att lampan släckts, när det sista ackordet har dött ut fortsätter publiken att unisont mässa. En ensam lampa tänds och Håkan Hellström med tårar i ögonen fortsätter. Det här är hans tid. Jag är bara glad att jag få vara en liten, liten del av den.

Tack.

Komplett setlist.

Det finns ett akvarium i ena hörnet av Kulturbolagets lokal. Där simmar färgglada fiskar omkring brutalt omedvetna om omvärldens förehavanden. Oförstående blickar de ut från sin inglasade värld. De har säkerligen upplevt många konserter under sin, förhållandevis, korta livstid. De har säkert sett många människor passera, musik strömma, bas gunga och tårar rinna. De har sett och känt men varken förstått eller insett. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men för första gången förstår jag hur en akvariefisk måste känna sig.

Midlake har en förmåga att fullkomligt innesluta en lyssnare på det mest betryggande oh bekvämaste sätt som finns. En varm famn en kall vinternatt. Ett skäggigt substitut av en kvinnas snöblekta hy. Redan under kvällens andra låt, Children of the Grounds, inser jag att jag har missat något. For those outside / With no care for time / They’re full of love for life. Någonting mycket viktigt här i världen. Eller snarare blundat för. Det är lätt hänt att man glömmer bort att lägga ner sin tid och möda på viktiga saker. I den akademiska världen jag rör mig i finns det lite utrymme till att göra det man verkligen mår bra av. Midlake är mitt ankare.

Även om flanellskjortor, farfarströjor och ansiktsbehåring var gemene mans klädval för kvällen stod vi alla nakna inför den magiska musiken. I Core of Nature nästan knäböjer publiken inför den stora allsmäktiga moder jord och den lycka vi alla kommer att uppnå. I Rulers, Ruling All Things ifrågasatte alla sin ungdomliga tro på odödlighet. I Van Occupanther känner vi alla en rädsla över att konsumeras av den stressade världen.  Midlake spelar vad som närmast kan likna en omvänd metamorfos. En vacker fjäril som svävar i frihet för att i nästa sekund skrumpna ihop och bli till en karg puppa.

Bättre än alla predikningar i världen, starkare än alla heliga skrifter och mer hänförande än alla heliga platser. Midlake kan konsten att vagga in dig i en vacker värld. Att i ena stunden befinna dig i en skogsstuga med en kopp te och i andra stunden sväva längs jordens alla vidder. Över Atlantens tysta hav, över nordens barrskogar till den karga taigan och till asiens bambuskogar. Att lyssna till Midlake den här höstkvällen var en epifanisk upplevelse. Nästintill en religiös uppenbarelse, om än i koncentrerad form. Mina ögon öppnades. Mina sinnen förstärktes. Paradoxalt nog kände jag mig som en fisk som hoppade ut ur vattnet, började andas, gå. Evolutionens magi genom religiös musik.

Om jag skulle överge mitt sunda förnuft och konvertera till kristendomen skulle det vara till tonerna av Midlake.

SETLIST:
Fairest Way (ny låt!)
Children of the Grounds
Winter Dies
Young Bride
Acts of Man
Van Occupanther
Courage of Others
Rulers, Ruling All Things
Bandits
Roscoe
Bring Down
Fortune
Core of Nature
Dawn Has Arrived (ny låt!)
Head Home
–
Paint The Moon (The Czar’s cover – hyllning till John Grant)
Branches

Konstnären är skaparen av vackra ting. Baltimoreduon Victoria Legrand och Alex Scally skapar i sanning konst. De är konstnärer. Att få uppleva Beach House live är lite som en uppenbarelse. Det drömska syntljudet tillsammans Scally’s gitarr och en hes stämma som är skör och kraftfull på samma gång träffas i en symbios där perfektion uppstår. Det något släpiga soundet som förmedlas då bland annat senaste fullängdaren Teen Dream rivs av är just vad publiken vill ha. Beach House helt enkelt. Genuint, äkta och fullt av hjärta.

Det är utan tvekan Legrands show enligt min mening. Hon omringar sig med en aura av mystik genom hennes hår, hennes speciella hand- och huvudrörelser och inte minst hennes sparsmakade mellansnack. Detta i kombination av bandets skuggiga, nästan flytande sound och nyanserade, melankoliska texter genererar en känsla av eufori. Något man vill hålla fast i och stanna kvar i så länge det bara går.

En konsert med Beach House är kanske ingen mind-blowing upplevelse, men å andra sidan är det inte alltid det man vill ha. Ibland vill man bara fångas upp i musik som tar med en till en drömvärld, ett annat känslomässigt plan, om än bara för en liten stund. Det är det som är det vackra med Beach House.  Det var det jag ville ha. Det var det jag fick.

Frida Neandhers (gästskribent)

Årets kanske största OMG-moment och som gjorde miljontals människor mycket avundsjuka skedde på Madison Square Garden i onsdags kväll. När det franska bandet Phoenix började med sitt extra numret och låten If I Ever Feel Better kom plötsligt en välkänd fransk duo in – Daft Punk. Inför den chockade och minst sagt förvånade publiken (man kan tydligt höra en kvinna skrika “oh my god, oh my god”) spelade de Harder, Better, Faster, Stronger som övergick i Around The World tillsammans med Phoenix.

Trots den usla videon och det kassa ljudet är det ett ögonblick som ger gåshud och det sticker till i bröstet av avundsjuka. Nu är bollen i rullning. Och vi väntar alla spänt på framtida turnedatum och den skiva som skall komma. Man får inte en Tronfilm med ett Daft Punk-soundtrack, man får ett Daft Punk-album med en Tronfilm.

Lyssna även på den nya låten Fragile här.

Så här såg det ut och lät det på Siestafestivalen i år. Och så här skrev jag efteråt. Klippet är hämtat från Klubbland. En storsatsning från SVT som bara kan mätas med PSL i betydelse. Jag ryser fortfarande när jag hör hennes röst. En brusten stämma som fick mig att älska Anna von Hausswolffs musik besinningslöst.

I alla fall om man får tro korrespondensen mellan dem och Festivalrykten.se. I korthet har den kompakta tystnaden från The Embassy varit så påtaglig att det har gjort fysiskt ont i vissa pophjärtan. Hur skall man annars förklara uppkomsten av band som The Sound of Arrows eller Adventure Of? Eller hur skall man kunna undgå Studios sidoprojekt The Crêpes där Dan Lissviks karaktäristiska stämma sjunger över ett facilt gitarrkomp och där Embassy-Fredrik har ett finger med i produktionen? Nu gör The Embassy ett av sina sällsynta livespelningar på konstepedimin i Göteborg den andra oktober. Även GAFFA rapporterar detta.

MEN (detta är ett så pass stort men att det krävs versaler) Konstepidemin har själva inga uppgifter om en eventuell spelning i deras regi, ingenting står att finna på deras hemsida. Det behöver inte betyda att The Embassy inte kommer att spela, men ett rykte är ett rykte och vi har dessutom att göra med ett utav Sveriges mest opålitliga popband. De tänker släppa en singel i höst samtidigt öppnar de upp för ett eventuellt album nästa år. Men fortfarande är ovanstående singel C’est la Vie C’est Embassy det enda konkreta beviset på att de fortfarande existerar.

The Drums – We Used To Wait (Arcade Fire Cover)

Download audio file (The-Drums-We-Used-To-Wait-Arcade-Fire-Cover.mp3)

Det har knappast undgått någon med bra musiksmak att Arcade Fire har växt sig så pass stora att de har fått sin fösta listetta med sin nya skiva. För tillfället råder det en AF-hype i indievärlden vilket, har det nu visat sig, är på gott och ont. Det goda är att Arcade Fire får det erkännande som bandet förtjänar men det onda är att andra band vill rida på vågen. Under förra veckas Reading Festival gjorde The Drums en cover på We Used To Wait för BBC live lounge sessions räkning. Resultatet? Förfärligt. Inte nog med att de gör en uptempo version av låten som låter förjävlig så verkar de ha missförstått Arcade Fires tanke med att göra upp med sin barndom snarare än att våndas över att bli vuxen. Nu är The Drums begåvade och kompetenta musiker. Jonathan Pierce med vänner kan sin surfpop men verkar inte helt hundra på sin villaförortspop.