Lördagmorgonen var fortfarande fylld av minnet från fredagens bombastiska avslutning samt mängden vuxendricka folk konsumerade efter den totala eufori de kände efter att ha sett popcirkusen Arcade Fire. Någon på Popaganda måste tjuvkikat när Way Out West gjorde sin anti-regndans eftersom dagen började med sol som kunde stekt ett ägg på en motorhuv. I kombination med bakfylla och det faktum att många bara hade köpt fredagsbiljetter kändes Eriksdalsbadet relativt tomt. Det fanns en viss sort seghet hos festivalbesökarna som gjorde några tafatta försök att peppa sig själva.

Artisterna gjorde också sitt yppersta att få igång den här dagen. Först ut med att verkligen få igång folk var spanjorerna i Delorean som uppvisade sin maximala talang i hipstersynth möter iberisk chillwave. På skiva må bandet låta något stillsamt men på Lilla Scenen fyrade de av den ena förlängda versionen efter den andra och förvandlade området till ett beach party för en kort, kort stund. Stay Close blev här en uppmaning att trycka ihop sig, bli ett med både publik och musik. Något de lyckades fullständigt med.

När Annika Norlin tar på sig sin svenska kostym Säkert! kan det sluta på det ena sättet, lysande konsert, eller på det andra, inte fullt lika lysande. Dagens spelning hamnade tyvärr i det senare. Som hon själv sa på scen så var det här den sista spelningen på turnén och även sommarens sista tillfälle innan jobb och skola började. Undra om det var tanken på hennes psykologistudier som gjorde att hon glömde bort orden i Vi kommer att dö samtidigt inte bara en utan två (!) gånger. För att inte tala om den förskräckliga covern på Radio Dept. Heavens On Fire. Men det beror på att jag är hängivet fan som inte tål covers på Radio Dept. låtar.

Klockan slog 20:15 och det var dags för festivalens höjdpunkt (Junip kastade jag bara ett getöga på) änglarna iklädda skoghuggarmundering med skägg och flanell – Midlake. Sju män som verkade ha spenderat hela sina liv i Redwoodskogarna i nordamerika stod, ömsom satt, med gitarrer och tvärflöjt och fullständigt dominerade på scen. Det var som att transporteras till en röd stuga, vid en sjö i en skog. Att augustinatten började skymma just som Core of Nature spelades passade så väl in i den magi vi fick uppleva. Publiken vaggades tryggt in i deras famn och för ett ögonblick stod tiden stilla. Aldrig förr ha en timme gått så snabbt.

Lykke Li, stadens dotter, var på hemmaplan här på Söder. Det märktes dock inte. Stundtals var konserten riktigt, riktigt tokbra men den kunde lika snabbt dala ner till någonting rutinmässigt. Skulle man dansa? Skulle man stå still? Sjunga med eller hålla käften? Publiken blev förvirrad när sången ett flertal gånger tystnade för att det var meningen att man skulle sjunga med. Däremot hade Lykke Li en ljus/dim/stroboskop show som hette duga. Det var oerhört effektfullt att se på. Konsertens höjdpunkt var när synthen gick sönder så de tvingades spela Sadness Is A Blessing på orgel. Det blev helt sjukt bra.

Dagens bästa: Att Tim Smith, sångaren i Midlake, satt ner under halva konserten men fick ändå till en oerhört stämningsfull konsert.
Dagens sämsta: jjs dryga attityd passar sig bättre när det är TTA som står för den.
Dagens bubblare: Dansen till The Knife Silent Shout som spelades mellan två Lykke Li låtar.

Att ligga sista helgen i augusti känns som en perfekt tidpunkt för oss, vi hinner sammanfatta popsommaren och ge er en artisline-up värdig att skåla ut sommaren till.

Ovanstående kan man läsa på programbladet som Popaganda delar ut i år. Det stämmer mer än de kanske själva förstår. De sammanfattar inte bara en sommar utan hela året efter förra festivalen på Eriksdalsbadet. De fångar upp superstjärnor i form av Arcade Fire, Is Tropical, Midlake, Delorean samtidigt som de summerar det svenska popåret med Lykke Li, jj, Serenades, Säkert!. De gör det på det mest avslappnade vis man kan tänka sig också. Två scener, ett halvt stenkast ifrån varandra, stora ytor, inga krockar, noll risk för besvikelse.

Det hänger på ljud, ljus och självklart publiken. Besökarna, som i år varierar från svartklädda BD-popare till oklara medelålders vita män som till synes lyssnar på Lynyrd Skynyrd, är på det stora hela en avslappnad grupp människor som har varit med förr. Ingen stress vare sig fram till scenerna eller i öltältet. Har man varit med om köbildningarna på Way Out West är det här som en promenad i parken. Dessvärre utan skugga blir det många som vandrar ut från ölområdet som röda räkor.

Fredagen, festivalens första dag, öppnades otroligt starkt. Redan första bandet, Adventure Of, visade på en oerhörd spelglädje där lyckan av att stå på scenen vägde tyngre än det något svajiga framförandet. Med Klerrups projekt Me And My Army som band nummer två visade Popaganda vart de lagt ribban. Saint Eteinne överraskade nog många. Hur ofta är det man får höra elektroniskans fundament? 90-talets superstjärnor? Publiken visade sin uppskattning genom spontandans. Cults var precis lika tajta som på skiva fast med ett glödhett driv som på allvar startade årets popfest. Om Henrik Berggren stod för den mörka popen, den melankoliska och svarta men oerhört vackra stod både Is Tropical och The Go! Team för den ljusa, dansanta och något urflippade popen. Allt under ett tak.

Som brukligt finns det alltid en enda artist/band man går omkring och väntar på. Arcade Fire äntrade den stora scenen strax efter klockan halv tio. Ackompanjerade till en journalfilm om hur sextiotalens idylliska förorter invaderades av ungdomar. Win Butler och den ack så karismatiska Régine Chassagne drar igång med Ready To Start och någonstans där får jag blackout. Den hitkavalkad som kastas mot mig är otrolig. The Suburbs, No Cars Go, Power Out, Modern Man, Rococo, Wake Up, Half Light, Month Of May och givetvis den moderna klassikern Sprawl II (Mountains Beyond Mountains).

De är taggade. Mer taggade än vad de borde vara efter en ett år lång och intensiv världsturné. Stockholm är näst sista stoppet. Ett rutinjobb innan läggdags. Men nej, den scennärvaro som samtliga (11-12 stycken får jag det till) musiker innehar är suverän. Inte undra på att de besegrade så väl Lady Gaga, Katy Perry och Eminem på årets Grammygala och därmed bidrot till en kulturrevolution värdig allt vad indie heter. Popen är inte död och den kommer inte dö i år heller. Med denna monsterbokning visar Popaganda att det är så här som en sommarens sista helg skall firas och det blir knappt mycket större än så här. Kanske håller lördagens arrangemang lika hög klass, men jag tvivlar.

Dagens bästa: Arcade Fire och deras kinematografiskt inspirerade scenutsmyckning
Dagens sämsta: 50 kronor för 33 cl halvljummen öl/cider, 60 kronor för 12 cl rödvin. Skäms!
Dagens bubblare: Austra på Medis. Vilken kvinna, vilken röst, vilken totalt uppslukande konsert.

Ps. Kolla in den här sidan för besökarnas egna bilder och filmer från både gårdagens och dagens festligheter.

I morgon bär det av till Stockholm, Eriksdalsbadet och Popaganda 2011. Jag kommer att bevaka festivalen på sedvanligt vis, genom blogginlägg, twitteruppdateringar och recensioner. Peppen hade egentligen inte kickat in på allvar hos mig förrän jag insåg att om mindre än ett dygn ser jag Arcade Fire live för första gången i mitt liv. Med tanke på vad jag tyckte om The Suburbs kan ni ana vad jag har för förväntningar på detta kanadensiska popfenomen. Till årets festival har jag knopat ihop en liten spellista som tyvärr inte innehåller Arcade Fire eftersom deras management fortfarande inte tror på Spotify. Men listan innehåller tio andra artister jag definitivt ska kika på. Av dessa utvalda kan jag garantera att jag befinner mig på spelningarna med Delorean, Midlake och Adventure Of. Men det finns fortfarande en mycket stor chans att ni ser mig framför de andra också givetvis.

Listan: Popaganda 2011 – en guide till pop

Ps. Pinga mig på Twitter om du också befinner dig på Popaganda. @esaupunktse är namnet.

Way Out West är en extrem. En ytterlighet. Någonting som vi, svenskar, inte är vana vid. Festivalen i Slottskogen med omnejd har blivit någonting vi antingen älskar eller hatar. Det finns ingen gråzon. Den har festivalledningen aktivt motarbetat på ett skickligt sätt. Kvar finns endast en musikälskares våta dröm. En hybrid mellan den traditionella hoppa-framför-scenen-mentaliteten och den något intima klubbkänslan med en twist av exklusivitet. Det är det senare som sticker som en nagel i ögat på jante-Sverige. Det och köerna.  Hur många gånger har man inte hört: ”Meh, jag har betalat pengar för banden och då borde jag också få se dem” eller den moderna klassikern ”Fan, festivalen borde döpa om sig till Way Out Kö.”

32 000 personer på en liten, liten yta är förklaringen till köerna. Take it or leave it. Jante borde väl kunna det här med framförhållning vid det här laget. Hade dock inte skadat med dubbelt så många toaletter. Människor vill faktiskt kissa ut den där svindyra ölen (50 kr för en 33 cl Norrlands) som nästa år borde innehålla guldflagor. Men att kräva att komma in på en klubb? Nja. Förra året visste jag inte vad jag tyckte om Stay Out West. I år är jag mer klar i skallen: det är fantastiskt! Runtomkring såg jag människor som var där för att se just Chad Valley, About Group, WU LYF (festivalens bästa spelning?) och Planningtorock! Eller köa tillsammans med 4000 andra för att hoppas vara den lilla utvalda skara på 900 som faktiskt kom in och såg James Blake. Framförhållning gott folk.

Men banden som alla fick och kunde se? Prince, Kanye West, Robyn, Fleet Foxes, The Hives, Pulp (!). Bara en sådan sak att få se Jarvis Cocker dansjucka och sjunga Common People med Tom Hobden på fiol eller se Kanye West hissas tio meter upp i luften till historiens mest egotrippade konsertinledning. Att ens få möjlighet att dansa som om det vore 1999 till prinsen i lila eller att fullständig nockas av Explosion In The Skys gitarrmangel.  Thåströms Die Mauer i en akustisk version. Eller de som inte försov sig som såg Tallest Man On Earth ha en elektriskt laddad kärleksduet med Idiot Wind. Toalettpappersuppvisningen som den mytomspunna iamamiwhoami bjöd en nyfiken festivalpublik på.

Många glömmer att det är Way Out West i Slottskogen som är festivalen och att det andra är en bonus. I år fanns det till och med en suverän app som höll koll på om ett ställe var fullt eller inte. Synd bara att det inte var fri Wi-Fi som utlovat eller att ens iPhone inte stödde laddaren i Teliatrappan. Men vad gör väl det när man kan se Fleet Foxes med sina änglalika röster framföra White Winter Hymnal eller vissla med till Edward Shape & The Magnetic Zeros Home. I år hade till och med Bengans hemleverans. Bara en sådan sak. Det här var sannerligen en bra festival och en garant på att Way Out West är här för att stanna, köer och grannosämja till trots.

Ps 1. Höll på att glömma. Jag fick träffa Robyn också. På Trädgårn efter Planningtorock-konserten. Iklädd sina platåskor var hon ändå inte längre än mig. Jag tackade nervöst henne för en underbar spelning. Hon log och tackade.

Ps 2. Är extremt nöjd att jag prickade in nästan alla mina måsten i år.

Här kommer min lista över de 20 mest sevärda artisterna under morgondagens Way Out West. Ni har störst chans att hitta mig under någon av följande konserter. Förutsatt att de inte krockar vill säga. Då ser ni mig springa fram och tillbaka. Här nedan har jag lista dem i okronologisk ordning.

Listan: 20 artister du inte får missa på Way Out West 2011

WAY OUT WEST

Explosion In The Sky låter precis som episk postrock ska göra. Blev lite ledsen över att de krockade med Fleet Foxes till en början men sedan meddelade festivalledningen om en schemaändring. Glädjen blev dock kortvarig när det visade sig att de krockar med The Hives istället.

Robyn har turnérat konstant i snart tre-fyra år och har lyckats med bedriften att dels damma av ett album från 2005 och dels spotta ut sig en trilogi. Pang, boom, så har hon en hitkavalkad som alltid går hem oavsett stad, plats, land. Har man aldrig sett henne så är det här ett måste. Trots att det här blir min fjärde gång så ser jag ändå fram emot spelningen.

Fleet Foxes kanske gjorde många besvikna när de inte nådde upp till samma höjder på sin andra platta som på sin första. Skit i det säger jag. Robin Pecknold kommer onekligen att dirigera sin skäggorkester till perfektion. Egentligen vill man se dessa flanellklädda pojkar i en glänta i någon skog. Men Azalea i Slottskogen får duga gott.

Iamamiwhoami har är tungvrickarnamn som heter duga. Trots det knasiga namnet är detta en akt som det talas mycket om. Vem eller vilka står bakom denna lågmålda, utdragna drömpop? Är det Jonna Lee? Eller är det några andra. De gör världshistoriens första gig på festivalen och det är först då alla frågetecken kommer att rätas ut.  Lite nyfikenhet får musiken att låta lite bättre. Lite som salt till maten.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti är ett sånt där band som är lite för hippt för att man egentligen skulle våga säga att man lyssnade på dem, på, säg en hemma fest. Det är funk, 90-tal och kalifornisk sol frontat av en karismatisk man som musikvärlden älskar att skriva om. De är precis lagom hippies för att inte kalla sig hippies utan rockers. Vem annars skulle kunna ha en människa och en räv som hånglar som singelomslag?

Kanye West är ett kapitel för sig. Han är hipster-hopens gudfader som får Fububyxor att dansa sida vid sida med Chep Monday-jeans. Svarta hattar kastas upp tillsammans med NY-kepsar. Converse och sneakers i en salig blandning. Popmustascher trängs med moppemuschar. Han har förmågan att förena. 2000-talets Jesus stavas K A N Y E.

The Hives kanske inte låter så kul eller fräscht om man jämför Fagerstagänget med festivalens övriga utbud. Men låt dina förutfattade meningar spela dig ett spratt. Det här kommer att bli bra. Bara Howlin’ Pelles mellansnack gör det värt att se en konsert med dessa gossar. Dessutom finns det en stor chans att de skiter i det senaste materialet och tuggar på med några riktiga godbitar från förr.

Tallest Man On Earth är Dalarnas svar på Bob Dylan och vilket rungande svar sedan! Många unga män har tror att de är nästa Dylan bara de kan spela några ackord på gitarr, sjunga lite vackrare än de flesta och klä sig i lusekoftor. Det funkar inte. Man måste ha det där lilla extra som denne titan till toca-la-guitara-kille har.

Prince är soulfarfarn med sina 53 år och någonting man måste se. Inte bara för att det är Prince vi talar om, inte heller för att en tredjedel av biljetter går till hans gage utan mest för att om man kunde tonsätta sex så hade det låtit så här. Färgskalan kommer att gå i fyra nyanser av lila när festivalens 32 000 människor får kollektiv orgasm.

STAY OUT WEST

Chad Valley är min nya favoritartist inom chillwave genren. Med sina nästan symfoniskt komponerade lager-på-lager låtar och ett sväng som passar vilket dansgolv som helst har han verkligen golvat mig. Får jag höra någonting från Equatorial Ultravox blir jag mig en nöjd.

James Blake kan man tyvärr inte se om man vill se Chad Valley. Det spelar ungefär samtidigt på olika sidor av Göteborg. Halva festivalbesökarna kommer att vilja komma in i Annedalskyrkan för att se mannen som tagit duben till en helt ny nivå. Med sin minimalistiska approach har han skapat en milstolpe i musikhistorien.

Koreless är en av de unga uppstigande stjärnorna från Glasgows undergroundscen som med lätthet inspirerats av Jamie xx. Det är avskalade melodier med en stor portion melankoli med en doft av skotska regntunga gator. Det är musik som du lyssnar på nattbussen hem efter att ha träffat ditt ex.

WU LYF är det sataniska kollektivet som är det enda band på festivalen med tillräckligt stor makt att omvända samtliga människor i publiken. De sprider sitt alternativa evangelium med episka gitarrer, högtflygande trummor och en röst som talar i tungor än i förståeliga ord. Detta är potentiellt festivalens bästa konsert.

Planningtorock spelar en tung, svart, hexhouse doftande, Fever Ray-inspirerad synthpop med förvrängd röst och mörk stämma. The Knife skulle vara stolta och det är de säkert med tanke på deras samarbete med deras opera för ett par år sedan. Planningtorock spelar precis efter WU LYF och hela fredagnatten är därmed vigd åt mörker.

Zola Jesus är den klassiskt skolade operasångerskan som tog det röda pillret och insåg att det var bland folket som hon kunde göra skillnad. Om de två ovanstående bandet kommer ha svärta i sin repetoar kommer Zola Jesus enbart ha frikyrklig glädje, eller ja, om man tycker att det är glatt att recitera uppenbarelseboken till toner av undergångstrummor.

Simian Ghost gjorde ett bitterljuvt sommarepos med minialbumet Lovelorn vars enda mål är att barrikadera sig innanför ditt bröst. Simian Ghost säger att minialbumet handlar om en slags abstrakt och för tidig medelålderkris. Hur kan man inte älska det här?

Cloud Control är från down under. There’ Nothing In The Water We Can’t Fight är inte bara deras bästa låt utan även någon som vilken Australiensare skulle kunna ha sagt. Det är fighting spirit som har tagit detta The Zombies-osande band vidare utanför deras ö och ut i vida världen.

Ringo Deathstarr har möjligen festivalbandens roligaste namn. Hur är man funtad om man väljer att kombinera Beatlestrummisens namn med det mest fruktade vapnet i sci-fi historien? Det här är en knäpp men väldigt frisk fläkt som verkligen kan få en klubb att koka till långt in på småtimmarna.

Me And My Army är Andreas Kleerups superprojekt. På WoWs artistsida står det att bandet består av en svävande men samtidigt tight ljudbild, melodiösa, gitarrbaserade låtar och en mycket snygg produktion. Samtidigt finns här ett elektroniskt sound a’la Kleerup. Mörkret och ljuset går hand i hand som en röd tråd. Jag kan inget annat än hålla med. Måste ses.

Listan: 20 artister du inte får missa på Way Out West 2011

Längtan är stor efter att åter få vandra bland likasinnade i Slottskogen, dricka en kall öl i öltältet, trängas för att komma in på Pustervik, Park Lane eller Annedalskyrkan. Att få vara snygg och samtidigt njuta av en festival är få förunnat. Bekvämt? Ja. Men majoriteten av de som åker på Way Out West är inte kids längre. Vi har växt upp och blivit måna om att inte gegga ner oss, bli blöta eller tokfulla. Även fast det är roligt att svina i bland.

För er som har missat det så gjordes det en liten kort dokumentärfilm om Way Out West. Inspelad 2010 och producerad av Johan Carlén, Karin Bengtsson Grönroos och Mindy Christiernin Lara. Den är uppdelad i fem delar. Låt det väl smaka.

Avsnitt 1 – Visionen

Avnitt 2 – Festivalen i Staden

Avsnitt 3 – Stay Out West

Avsnitt 4 – Artisterna

Från Arvikafestivalen:

Vi vill börja med att rikta ett världsrekordstort tack till er alla! Sedan vi gick ut med manifestet för tre veckor sedan har både maillåda, facebookgrupper och forum översvämmats med glada människor. Det har varit otroligt vackert att få den responsen. Vår pepp för att göra Arvika 2011 till den bästa Arvikafestivalen någonsin har växt från enormt till oöverskådligt stor. Vi älskar er!

Många av frågorna vi fått har förstås handlat om programmet, därför kommer här lite mer info om hur vi tänker med det

Musiken har alltid varit, och kommer alltid att vara, navet i Arvikafestivalen. Vi vill att Arvika i framtiden i grova drag ska bestå av fyra olika delar.

1) Synthen, med alla underbara variationer, såsom synthpop, ebm, futurepop och industri, etc.

2) Dansmusiken har en lång historia hos oss och här vill vi hitta tillbaks till det gamla, samtidigt som vi vill ha in mycket nytt. Orion kommer återigen att influeras av massivtyngre kraft och kommer ha fokus i bl.a. techno, trance, tech house & progressive house. På övriga scener kommer mycket annan dansmusik att flätas samman med det ”vanliga” programmet. Här kommer man kunna hitta allt från electro och elektropop till mer discoinfluerade akter.

3) Indie. Ett snårigt begrepp, men i vår mening olika typer av alternativ pop och rock. Tyngdpunkten ligger dock även här på elektroniskt.

4) Pop. Mer lättsmält, traditionell (gärna dansant) popmusik är ett måste på en festival och ett måste på Arvika.
Exakt fördelning är inte spikad, men i nuläget arbetar vi utifrån att 30% synth, 30 % dans, 20% pop och 20% indie är en kärleksfull kombo. Detta kan komma ändras pga av tillgänglighet på artister, men någonstans i de regionerna kommer det att ligga.

Den röda tråden är helt klart elektronisk musik. Oavsett om du är synthare, gillar electropop, gillar att festa, gillar trance, techno, electro, gillar människor, naturen, gillar pop, gillar tokiga franska teatergrupper eller house… ska Arvika vara platsen dit du tar med ditt tält, bor på fält i en vecka och träffar människor som är ute efter precis samma sak som dig – ha kul! Vi har börjat lägga bud på artister och den första bokningen är klar! Vi hoppas kunna gå ut med några artister i samband med biljettsläppet den 31 januari. Undersökningen som vi skickade ut har varit och kommer att vara otroligt värdefull för oss när vi lägger bud på artister.

Biljetterna släpps på måndag, den 31 januari kl 18:00 för 495 SEK, i begränsad upplaga, på hemsidan som vanligt

Ps. Fortsätt att höra av er! Det kommer så tokigt många mail nu så vi hinner inte svara på riktigt alla, men vi läser dom allihopa!

Festivaler måste börja tänka på musiken och inte på publiken, att en tydligare profilering måste till för att en festival ska överleva. Hultsfred gick i graven på grund av detta. Vid sidan av en god budgethantering är en festivals viktigaste mål att skapa en identitet. Arvikafestivalen är inte något undantag. Något de verkar ha förstått tillslut. Så här skriver det på sin hemsida:

Arvikafestivalen har drivits av engagerade eldsjälar sen 1992. Festivalen har växt från en, i festivalsammanhang, parentes på 2 000 besökare till en av Sveriges största och äldsta festivaler med ett publikrekord på 22 500 besökare (2009). Vi har alltid drivits av viljan att göra en festival som vi själva tycker om – ett alternativ till de bredare evenemangen runt om i landet. På vägen har dock något gått väldigt snett.

Den 21 september 2010 försattes Arrangemangsföreningen Galaxen i företagsrekonstruktion. Detta var ett sista försök att rädda en förening vars festival hade gått back ca 7 miljoner kronor över två år. Allt talar nu för att rekonstruktionen och ackordet kommer att lyckas. Vi är väldigt lättade över att festivalen återigen har en framtid, men dessa kristider har verkligen fått oss att fundera på hur det kunde gå så fel. Vi har kommit fram till ett antal saker:

I) Förlåt.

II) Vi ska sluta försöka vara något vi inte är. Från och med nu kommer vi bara boka musik som hör hemma i skogen.

III) Vi har tagit alldeles för stora ekonomiska risker. Från och med nu ska vi göra det vi är bäst på. Boka intressant, alternativ musik som inte riskerar festivalens ekonomi.

IV) Vi har tappat vår musikaliska profil. Det var aldrig vår strategi, men så blev det. Vi tänker renodla Arvika igen och hitta tillbaks till rötterna.

V) Vi har blivit för stora. Vi vill tillbaka till det intima, kärleksfulla och unika. Ambitionen 2011 kommer ligga nånstans mellan 5 000 – 10 000 besökare.

Vi kommer självklart att återkomma med utförligare tankar om program och profil osv. Men vi hoppas att detta tills vidare gör att ni känner er lite tryggare. Biljetterna släpps i alla fall den 31 januari och kommer till en början att kosta 495 kr. Vi siktar på ett slutpris på 795 kr.

Sammanfattningsvis kan man säga så här: Nu kör vi. Ses i leran!

Ps. Arvikafestivalen 2011 äger rum den 14 – 16 juli

Ps2. Om ni vill säga något till oss, eller kanske bara vill tipsa om något band vi inte ska glömma, hör av er på hej@arvikafestivalen.se

För er som missat det har undertecknat varit med i tisdagens avsnitt av PSL på Festival i SVT. Ganska meningslösa ord jag spottar ur mig egentligen, men det har ett klart underhållningsvärde. Stakningar, grammatiska fel och obskyra förklaringar är alltid kul att höra. Däremot får svenska folket återigen veta vad jag tycker om Anna von Hausswolff och det är ju alltid något. Kolla även in ett längre klipp från hennes konsert på festivalen.

Kolla in programmet här.

Så här såg det ut och lät det på Siestafestivalen i år. Och så här skrev jag efteråt. Klippet är hämtat från Klubbland. En storsatsning från SVT som bara kan mätas med PSL i betydelse. Jag ryser fortfarande när jag hör hennes röst. En brusten stämma som fick mig att älska Anna von Hausswolffs musik besinningslöst.

The Drums – We Used To Wait (Arcade Fire Cover)

Download audio file (The-Drums-We-Used-To-Wait-Arcade-Fire-Cover.mp3)

Det har knappast undgått någon med bra musiksmak att Arcade Fire har växt sig så pass stora att de har fått sin fösta listetta med sin nya skiva. För tillfället råder det en AF-hype i indievärlden vilket, har det nu visat sig, är på gott och ont. Det goda är att Arcade Fire får det erkännande som bandet förtjänar men det onda är att andra band vill rida på vågen. Under förra veckas Reading Festival gjorde The Drums en cover på We Used To Wait för BBC live lounge sessions räkning. Resultatet? Förfärligt. Inte nog med att de gör en uptempo version av låten som låter förjävlig så verkar de ha missförstått Arcade Fires tanke med att göra upp med sin barndom snarare än att våndas över att bli vuxen. Nu är The Drums begåvade och kompetenta musiker. Jonathan Pierce med vänner kan sin surfpop men verkar inte helt hundra på sin villaförortspop.

Nu har festivalsommaren kommit till sin slutdestination. Nu återstår enbart ett kalas kvar. Ett kalas som jag är bjuden på. En liten festival som jag, konstigt nog, aldrig besökt en enda gång i mitt liv. Jag finner det lika underligt som spännande. Många som jag har pratat med minns tillbaka och suckar över hur bra Popaganda var innan de beslöt sig för att ta betalt. Jag kan tyvärr inte relatera till det. Särskilt inte med tanke på det låga biljettpriset. För drygt 500 svenska kronor kan du se Belle & Sebastian Hot Chip, The Magic Numbers, Robyn med flera. Billigt? Mycket.

Nu har jag nått mitt slutmål på min festivalturné och över mållinjen står med stora versaler; Eriksdalsbadet. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, vare sig konsertmässigt som festivalmässigt. Är det måhända en modeshow (läs: Way Out West) mer än en festival om än i miniatyr? Förväntar jag mig mycket kids? Självfallet, men det är väl bara att gå till någon an öltälten för att känna sig tryggare. Jag hoppas in i ett okänt badkar tillsammans med en svart badanka och låter det bara hända. Utan plan.

Det enda förbehållet jag har är kort och koncist; missa inte Belle & Sebastian. No matter what. Jag har inga planer på att missa det. Tycker nästan lite synd om de som inte ville följa med. Till er i synnerhet har tipsar jag återigen om Gimme Indie som i skrivande stund skall livesända Navet, This Is Head, Jamaica, Shout Out Louds, The Magic Numbers. För alla andra har jag gjort en liten spotifylista över alla artister som kommer till Popaganda 2010. Vi syns på andra sidan.

Lista: Popaganda 2010 – från stort till smått

Idag startar en utav mina favorithändelser här nere i Skåne – Malmöfestivalen går av stapeln. Det är något visst med en stadsfestival som verkligen anstränger sig för att boka bra band och se till så att hela kalaset är gratis. Vad är då bättre än att plocka russinen ur kakan och ge er både ett schema och en spellista.

Det är många olika typer av band som spelar, alltifrån storbandsjazz till reggaekollektiv, från kristna smörsångare till pubertal postpunk, från dancehall till indie. Men jag har valt mina favoriter och jag kommer med största sannolikhet befinna mig på majoriteten av spelningarna. Redan ikväll är det dags för Vit Päls, Efterklang och Pascal. Alla på samma scen, dock inte samtidigt. Allt under fyra spännande timmar.

Övriga band som kommer är bland annat Shout Out Louds, Band of Horses, This is Head, HEALTH, The Pains of Being Pure At Heart, Miike Snow, Per Egland, Booka Shade, James Yuill, [ingenting], Dag För Dag. Listan kan göras mycket mycket längre. Jag har som sagt tagit mig friheten att göra ett schema åt er.

Schema: Malmöfestivalen 2010

Playlist: En guide till Malmöfestivalen 2010

Nu har ett par nödvändiga dagar gått sedan mitt pophjärta sattes i brand i Slottskogen av ingen mindre än Håkan Hellström. Det har varit extremt svårt för mig att finna de rätta orden att beskriva vad jag bevittnade. Popmagi är ett finns nykonstruerat ord som möjligen kan fungera. Det var trots allt någonting extraordinärt vi fick uppleva. Ja, somliga kallar redan konserten för legendarisk. Expressen sa att debutalbumet är den enande länken mellan årens alla hemmafester, utgångar, kärlekshistorier, eufori och dimmiga dagar, tragik och magi. Göteborgs Posten liknar den spända väntan innan de första ackorden ljuder ur högtalarna med en straffsparkläggning i fotboll. En fin metafor typisk för en göteborgare. Min personliga favorit var ändå löpet på Aftonbladet dagen efter; Succe? Ja, vafan trodde ni? Enkelt, kärnfullt och odiskutabelt.

Jag var inte enbart lycklig lottad över att ha fått bevittnat en utav få riktigt mäktiga konserter på svensk mark, jag är privilegierad över att få vara en del utav ett kapitel ur pophistorien. Att jag fick dela denna kväll med mina nära vänner som där och då blev min familj och alla anda 25 000 människor som alla blev mina vänner. Och Håkan Hellström. Han som där och då blev Gud. Allsången till första låten Känn ingen sorg för mig Göteborg ekade inte enbart ut till Masthugget utan även ut till historien där tusentals röster kommer att höras till tidens ände. Jag håller med Markus Larsson när han skrev: Spara de ögonblicken – och alla andra som jag inte har plats att beskriva – på en plats som ingen annan kommer åt. Lås in dem i hjärtat. Var rädd om nyckeln. Ni kommer aldrig att få se dess like igen.

Jag kommer aldrig att uppleva någonting liknande igen.

Hur var övriga Way Out West?

The National gjorde ett smärtsamt vackert framträdande som skar djupa sår i min själ. Svärtan regerade. The xx gjorde någonting som bara M.I.A kunde drömma om – de lyckades med få medel beröra samtliga åhörare som hade samlats i Linnétältet. Mumford & Sons får frälsa mig vilken dag som helst, till bluegrass blir även Jesus häftig. Gubbarna regerade på årets festival med Wu-Tang Clan, Paul Weller, Iggy Pop och Pavement som gjorde stabila men inte särskilt anmärkningsvärda konserter. Jag och mina vänner fick oss en smärre chock under Anna Ternheim-konserten då ingen mindre än Henrik Berggren sjön duett till låten Shoreline. Vi skulle ha sett det komma, men icke.

Klubbspelningarna var ett mindre misslyckande för min del. Jag såg inte ett enda av de band som jag ville se. Antingen var det köerna som stod i vägen för mig, regnet som piskade ner på min rygg eller febern som kom krypande. Att två tredjedelar av alla band som jag har betalat för spelar på en klubb med begränsat besökarantal är för mig något jag aldrig kommer att förstå. Exklusivitetsprincipen trampar vatten när det är så många band man missar. Då är det bättre att smälla upp en mindre scen på området. Men det är lätt att skylla ifrån sig när man själv inte har någon framförhållning.

Det finns så mycket mer man kan säga. Så mycket mer att recensera, tycka till om eller påpeka. Way Out West är och förblir Sveriges bästa festival. Jag kan inte ens minnas att Hultsfred någonsin hade haft en sån konsekvent bra line-up år efter år. Luger och Live Nation har sannerligen pengarna och artisterna. Vi besökare är de ständiga vinnarna oavsett koncept. Jag köper en livstidsbiljett direkt.

PS. Håkans “exklusiva” låt River en vacker dröm kommer att spelas in och hamnar troligtvis på nya skivan.