Lördagmorgonen var fortfarande fylld av minnet från fredagens bombastiska avslutning samt mängden vuxendricka folk konsumerade efter den totala eufori de kände efter att ha sett popcirkusen Arcade Fire. Någon på Popaganda måste tjuvkikat när Way Out West gjorde sin anti-regndans eftersom dagen började med sol som kunde stekt ett ägg på en motorhuv. I kombination med bakfylla och det faktum att många bara hade köpt fredagsbiljetter kändes Eriksdalsbadet relativt tomt. Det fanns en viss sort seghet hos festivalbesökarna som gjorde några tafatta försök att peppa sig själva.

Artisterna gjorde också sitt yppersta att få igång den här dagen. Först ut med att verkligen få igång folk var spanjorerna i Delorean som uppvisade sin maximala talang i hipstersynth möter iberisk chillwave. På skiva må bandet låta något stillsamt men på Lilla Scenen fyrade de av den ena förlängda versionen efter den andra och förvandlade området till ett beach party för en kort, kort stund. Stay Close blev här en uppmaning att trycka ihop sig, bli ett med både publik och musik. Något de lyckades fullständigt med.

När Annika Norlin tar på sig sin svenska kostym Säkert! kan det sluta på det ena sättet, lysande konsert, eller på det andra, inte fullt lika lysande. Dagens spelning hamnade tyvärr i det senare. Som hon själv sa på scen så var det här den sista spelningen på turnén och även sommarens sista tillfälle innan jobb och skola började. Undra om det var tanken på hennes psykologistudier som gjorde att hon glömde bort orden i Vi kommer att dö samtidigt inte bara en utan två (!) gånger. För att inte tala om den förskräckliga covern på Radio Dept. Heavens On Fire. Men det beror på att jag är hängivet fan som inte tål covers på Radio Dept. låtar.

Klockan slog 20:15 och det var dags för festivalens höjdpunkt (Junip kastade jag bara ett getöga på) änglarna iklädda skoghuggarmundering med skägg och flanell – Midlake. Sju män som verkade ha spenderat hela sina liv i Redwoodskogarna i nordamerika stod, ömsom satt, med gitarrer och tvärflöjt och fullständigt dominerade på scen. Det var som att transporteras till en röd stuga, vid en sjö i en skog. Att augustinatten började skymma just som Core of Nature spelades passade så väl in i den magi vi fick uppleva. Publiken vaggades tryggt in i deras famn och för ett ögonblick stod tiden stilla. Aldrig förr ha en timme gått så snabbt.

Lykke Li, stadens dotter, var på hemmaplan här på Söder. Det märktes dock inte. Stundtals var konserten riktigt, riktigt tokbra men den kunde lika snabbt dala ner till någonting rutinmässigt. Skulle man dansa? Skulle man stå still? Sjunga med eller hålla käften? Publiken blev förvirrad när sången ett flertal gånger tystnade för att det var meningen att man skulle sjunga med. Däremot hade Lykke Li en ljus/dim/stroboskop show som hette duga. Det var oerhört effektfullt att se på. Konsertens höjdpunkt var när synthen gick sönder så de tvingades spela Sadness Is A Blessing på orgel. Det blev helt sjukt bra.

Dagens bästa: Att Tim Smith, sångaren i Midlake, satt ner under halva konserten men fick ändå till en oerhört stämningsfull konsert.
Dagens sämsta: jjs dryga attityd passar sig bättre när det är TTA som står för den.
Dagens bubblare: Dansen till The Knife Silent Shout som spelades mellan två Lykke Li låtar.

För er som missat det har undertecknat varit med i tisdagens avsnitt av PSL på Festival i SVT. Ganska meningslösa ord jag spottar ur mig egentligen, men det har ett klart underhållningsvärde. Stakningar, grammatiska fel och obskyra förklaringar är alltid kul att höra. Däremot får svenska folket återigen veta vad jag tycker om Anna von Hausswolff och det är ju alltid något. Kolla även in ett längre klipp från hennes konsert på festivalen.

Kolla in programmet här.

Nu har festivalsommaren kommit till sin slutdestination. Nu återstår enbart ett kalas kvar. Ett kalas som jag är bjuden på. En liten festival som jag, konstigt nog, aldrig besökt en enda gång i mitt liv. Jag finner det lika underligt som spännande. Många som jag har pratat med minns tillbaka och suckar över hur bra Popaganda var innan de beslöt sig för att ta betalt. Jag kan tyvärr inte relatera till det. Särskilt inte med tanke på det låga biljettpriset. För drygt 500 svenska kronor kan du se Belle & Sebastian Hot Chip, The Magic Numbers, Robyn med flera. Billigt? Mycket.

Nu har jag nått mitt slutmål på min festivalturné och över mållinjen står med stora versaler; Eriksdalsbadet. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, vare sig konsertmässigt som festivalmässigt. Är det måhända en modeshow (läs: Way Out West) mer än en festival om än i miniatyr? Förväntar jag mig mycket kids? Självfallet, men det är väl bara att gå till någon an öltälten för att känna sig tryggare. Jag hoppas in i ett okänt badkar tillsammans med en svart badanka och låter det bara hända. Utan plan.

Det enda förbehållet jag har är kort och koncist; missa inte Belle & Sebastian. No matter what. Jag har inga planer på att missa det. Tycker nästan lite synd om de som inte ville följa med. Till er i synnerhet har tipsar jag återigen om Gimme Indie som i skrivande stund skall livesända Navet, This Is Head, Jamaica, Shout Out Louds, The Magic Numbers. För alla andra har jag gjort en liten spotifylista över alla artister som kommer till Popaganda 2010. Vi syns på andra sidan.

Lista: Popaganda 2010 – från stort till smått

Nu har ett par nödvändiga dagar gått sedan mitt pophjärta sattes i brand i Slottskogen av ingen mindre än Håkan Hellström. Det har varit extremt svårt för mig att finna de rätta orden att beskriva vad jag bevittnade. Popmagi är ett finns nykonstruerat ord som möjligen kan fungera. Det var trots allt någonting extraordinärt vi fick uppleva. Ja, somliga kallar redan konserten för legendarisk. Expressen sa att debutalbumet är den enande länken mellan årens alla hemmafester, utgångar, kärlekshistorier, eufori och dimmiga dagar, tragik och magi. Göteborgs Posten liknar den spända väntan innan de första ackorden ljuder ur högtalarna med en straffsparkläggning i fotboll. En fin metafor typisk för en göteborgare. Min personliga favorit var ändå löpet på Aftonbladet dagen efter; Succe? Ja, vafan trodde ni? Enkelt, kärnfullt och odiskutabelt.

Jag var inte enbart lycklig lottad över att ha fått bevittnat en utav få riktigt mäktiga konserter på svensk mark, jag är privilegierad över att få vara en del utav ett kapitel ur pophistorien. Att jag fick dela denna kväll med mina nära vänner som där och då blev min familj och alla anda 25 000 människor som alla blev mina vänner. Och Håkan Hellström. Han som där och då blev Gud. Allsången till första låten Känn ingen sorg för mig Göteborg ekade inte enbart ut till Masthugget utan även ut till historien där tusentals röster kommer att höras till tidens ände. Jag håller med Markus Larsson när han skrev: Spara de ögonblicken – och alla andra som jag inte har plats att beskriva – på en plats som ingen annan kommer åt. Lås in dem i hjärtat. Var rädd om nyckeln. Ni kommer aldrig att få se dess like igen.

Jag kommer aldrig att uppleva någonting liknande igen.

Hur var övriga Way Out West?

The National gjorde ett smärtsamt vackert framträdande som skar djupa sår i min själ. Svärtan regerade. The xx gjorde någonting som bara M.I.A kunde drömma om – de lyckades med få medel beröra samtliga åhörare som hade samlats i Linnétältet. Mumford & Sons får frälsa mig vilken dag som helst, till bluegrass blir även Jesus häftig. Gubbarna regerade på årets festival med Wu-Tang Clan, Paul Weller, Iggy Pop och Pavement som gjorde stabila men inte särskilt anmärkningsvärda konserter. Jag och mina vänner fick oss en smärre chock under Anna Ternheim-konserten då ingen mindre än Henrik Berggren sjön duett till låten Shoreline. Vi skulle ha sett det komma, men icke.

Klubbspelningarna var ett mindre misslyckande för min del. Jag såg inte ett enda av de band som jag ville se. Antingen var det köerna som stod i vägen för mig, regnet som piskade ner på min rygg eller febern som kom krypande. Att två tredjedelar av alla band som jag har betalat för spelar på en klubb med begränsat besökarantal är för mig något jag aldrig kommer att förstå. Exklusivitetsprincipen trampar vatten när det är så många band man missar. Då är det bättre att smälla upp en mindre scen på området. Men det är lätt att skylla ifrån sig när man själv inte har någon framförhållning.

Det finns så mycket mer man kan säga. Så mycket mer att recensera, tycka till om eller påpeka. Way Out West är och förblir Sveriges bästa festival. Jag kan inte ens minnas att Hultsfred någonsin hade haft en sån konsekvent bra line-up år efter år. Luger och Live Nation har sannerligen pengarna och artisterna. Vi besökare är de ständiga vinnarna oavsett koncept. Jag köper en livstidsbiljett direkt.

PS. Håkans “exklusiva” låt River en vacker dröm kommer att spelas in och hamnar troligtvis på nya skivan.

Ja, så heter Belle & Sebastians nya album. Namnet presenterades på deras hemsida för ett par dagar sedan och samtidigt utlystes det en tävling. Det gäller helt enkelt att ta en bild på sig själv på en hemlig eller offentlig plats i staden där du bor samtidigt skriver eller har skrivet Belle and Sebastian Write About Love eller bara Write About Love. Posta sedan din fina bild i Flickr-gruppen så har du chansen att vinna en trofé.

Något releasedatum har ännu inte publicerats men det dröjer troligtvis inte länge innan de sätter ett. Deras världsturné början smått otroligt nog på Eriksdalsbadet i Stockholm på Popaganda. Jag kommer att befinna mig där för att insupa ett av mina favoritband genom tiderna. För första gången dessutom. Stuart Murdoch, I’ll be seeing you soon.

Tio artister du inte får missa på Way Out West

Vilka: The National

Tid: Fredag 18:50, Azalea.

Varför: Aldrig förr har ett band känts så här mycket. Redan för tre år sedan visade de upp sitt känsloregister med albumet Boxer. När de släppte High Violet i år trodde jag inte att de var möjligt att göra det omöjliga; att göra ett ännu bättre album. Men de lyckades. Nu förväntar jag mig ren magi.

Vilka: Mumford & Sons

Tid: Lördag 14:50, Azalea

Varför: Föga anade jag vad som väntade mig första gången jag lyssnade på Little Lion Man. Än mindre vilken uppenbarelse deras skiva Sigh No More var när jag fick den i min hand. Men skivan konkurrerar om förstaplatsen på årets bästa album. En kombination av bluegrass, country och rock n roll.

Vem: Jens Lekman

Tid: Fredag 13:45, Flamingo

Varför: Efter en exil som känts som tio år är han äntligen tillbaka på svensk mark, tillbaka till sin barndomstad. Indiepopens guru kommer att ta oss på en nostalgisk resan till Kortedala i en spårvagn med nummer sju på plåten, väl där kommer världen att brinna till förmån för upplysning. I Slottsskogen kommer vi att bevittna ett giftemål mellan oss, publiken, och han, Jens Lekman. Vår gud.

Vilka: Wu-Tang Clan

Tid: Fredag 16:30, Azalea

Varför: För att aldrig mer i ditt liv kommer du att uppleva ett mer komplett hiphopkollektiv. Nu är det många av er kära läsare som inte lyssnar på hiphop. Jag uppmanar er att strunta i det bara för en eftermiddag. Släpp era fördomar och hänge er åt legenderna.

Vilka: Iggy & The Stooges

Tid: Fredag 20:10, Flamingo

Varför: The Passenger, Search and Destroy, Lust for Life, I Wanna Be Your Dog och för att du kan säga till dina barnbarn att du har sett honom live.

Vem: LCD Soundsystem

Tid: Fredag 21:20, Azalea

Varför: Mest för att det kommer att bjudas på kavalkad av ljud. Bra ljud. Fint ljud. Magiskt ljud. Trendigt ljud. Svart ljud. Brunt ljud. Våghalsigt ljud. Högt ljud. Falukorvs ljud. Och för att det kommer att vara många fulla tjejer där och mycket pow pow.

Vilka: The Drums

Tid: Lördag 13:30, Linné

Varför: The Drums tog vid där The Beach Boys slutade och formade sin egen version av kalifornsk surfpop med en touch av död. Ett av mina favoritband när jag vill få folk att dansa en dekadent dans för mig. De som känner mig vet att det händer förvånansvärt ofta.

Vem: Håkan Hellström

Tid: Lördag 19:55, Flamingo

Varför: Folkhemmets popkung, Evert Taubes efterträdare, varje popflickas våta dröm, Herr Hellström skall framföra sitt debutalbum från början till slut. På hemmaplan. Inte ens änglarna på Ullevi kan förstå hur kulturhistoriskt viktig den här spelningen är.

Vilka: Broken Bells

Tid: Lördag 21.15, Linné

Varför: Okej, gissa smoothien. Blanda in lika delar Danger Mouse och The Shins, häll i popprotein i form av sensuella toner, finhacka funky grooves och tillsätt valfri mängd drömlime. Ja, du gissade helt rätt. Broken Bells. Något annat hade varit äckligt.

Vilka: The Chemical Brothers

Tid: Lördag 22:30, Flamingo

Varför: Låt mig anta att du inte minns vad du dansade till på mellanstadiet eller för den delen vad som spelades på den där rejvfesten du var på några år senare. Åh, eller vart electrovågen kom ifrån. Det är tre grupper som är grunden till all dansmusik någonsin producerad. Den första gruppen är Daft Punk. Den andra är Prodigy. Ja, ni gissade rätt, den tredje är inga mindre än The Chemical Brothers.

Tio artister du inte får missa på Stay Out West

På grund av tidsbrist blir det en snabbpresentation utan bilder av alla artister.

Vilka: Steget

Tid: Torsdag 21.00, Annedalskyrkan

Varför: Är du en sådan som älskar att må dåligt till pianomusik men vill inte erkänna dig för dig själv eller andra? Bra, Steget visar hur du mår dåligt genom att dansa.

—

Vem: The Tallest Man On Earth

Tid: Torsdag, 23.15, Annedalskyrkan

Varför: För att det möjligen är det bästa och enda Falun lyckats spotta ur sig. Men jisses vilken loska. Han är Bob Dylan reinkarnerad även fast Dylan inte är död. Än. Och nej, jag glorifierar inte nu. Det är blodigt allvar.

—

Vilka: jj

Tid: Torsdag 00:30, Världskulturmuséet

Varför: För att det är vackert att kunna gråta blod

—

Vilka: Surfer Blood

Tid: Fredag 00:15, Pustervik

Varför: ”Vi gillar inte att referera till orkestrar med hotfulla, skräckinjagande namn, men vad ska man göra när en av den moderna powerpopens fanbärare knackar på kökdsdörren?” – PSL (hur kan man inte hålla med dem?)

—

Vem: Ludwig Bell

Tid: Fredag 00:30, Henriksberg

Varför: Ibland kommer artister och visar hur indiepop brukade låta förr i tiden när allting var dåligt producerat och illa inspelat men så förbannat bra eftersom man sjöng om känslor med känsla.

—

Vilka: Vit päls

Tid: Fredag 00.45, Parken

Varför: För att Skåne består av mer än bob hund, Timbuktu, Jonathan Johansson eller Svenska Akademien. Det består även av spettekaka, svartsoppa, svart mylla och Vit Päls.

—

Vem: Ceo

Tid: Fredag 02.30, Världskulturmuséet

Varför: För att han älskar att spela svår.

—

Vem: Laura Marling

Tid: Lördag 00:15, Annedalskyrkan

Varför: Mest för att du älskar kvinnliga folkmusiker som spelar vispop du aldrig hört förut. Och för att det finns en stor risk att du kommer att stå bredvid Marcus Mumford.

—

Vem: I Blame Coco

Tid: Lördag 00:30, Park Lane

Varför: Herregud människa, det här är Englands motsvarighet till Robyn. En karismatisk, kaxig och tuff person som verkligen har attityd. Hennes debutsingel var en duett. Med Robyn. Behöver jag säga mer?

—

Vem: Christopher Sander med vänner

Tid: Lördag 01.45, Annedalskyrkan

Varför: Det finns [ingenting] mer att säga.

Det är Dalsland jag givetvis pratar om. I Dalsland ligger en liten stad som heter Mellerud. Det kanske inte är så mycket för världen, det kanske inte ser ut att vara en rolig håla att bo i. Men jag kan försäkra er om att till helgen kommer det att bli kaos och fest här i urskogen. Det är världspremiär för KAOS och jag ber er, kära läsare, att rikta blicken åt detta gudsförgätna landskap. Jag och my partner in crime Jimmie Larsson kommer att bevaka festivalen på bästa möjliga sätt. Det kommer att bli intervjuer, videoklipp, recensioner, tips, campingliv och allt som har med festival att göra. Jag ber er att de följande dagarna gå in på vår provisoriska blogg de närmsta dagarna istället för den här.

Jag är tillbaka på söndag och då återkommer jag med en ny poplista.

PS. Kolla in line-upen och se om det är någon artist du vill veta mer av, så ska jag försöka se om det finns intervjumöjlighet med dem. Om ni har några frågor som ni vill att de ska besvara så skicka gärna en kommentar eller ett mail till info@esau.se

Det här kommer att bli veckans sista inlägg. Varför? Jag beger mig mot östkusten, mot en ö där solen skiner varje dag och där kärleken till livet är ett bestående mantra. Jag packar min väska och drar till årets slutsålda upplaga av Öland Roots. Det är som Markoolio en gång sjöng; ”ingen sommar utan reggae” och trots sättet han sa det på så är det sant. Efter en tid i Stockholm och Malmö är det dags att byta ut stadsmiljön mot en skog, en strand och en horisont. Det här kommer att bli mitt femte år och jag längtar så.

Nu tar jag semester. Så här kommer den att se ut.

Festivalens sista riktiga spelning. The Radio Dept. Trots att folk jämt går omkring och klagar på bandets bristande scennärvaro och uteblivna mellansnack så är detta värt att se. Eller höra. En konsert med The Radio Dept. är en oförglömlig konsert. Jämrar man sig över Duncansons uttryckslösa min så har man faktiskt inte där att göra. Då kan man lika gärna sitta hemma och lyssna på skivorna. Men musik låter ibland bäst live, så är även denna.

Det var sinnesjukt mycket folk på Maskinen. Det var en alldeles för liten scen för denna monstruösa best kallad maskinen. Frej och Afasi har förmågan att bringa fram de primala känslorna hos åhörarna. Ända sedan låten Alla som inte dansar kom ut har svenska folket dansat för att inte framstå som våldtäktsmän. Siestapubliken är inget undantag.

Det är hårt, kaxigt och övertänt. Maskinen bränner allt i sin väg likt en naturkatastrof – en eld som sprider sig från främre leden ända till den bakre raden. Alla, då menar jag verkligen alla, dansar, gungar och vevar händerna i pur glädje. Ingen kan stå stilla till låtar som Pengar, Bränner eller Gatan upp. Varje låt är uppbyggd likadant. Det är ett distinkt intro, ett dansant mellanparti, en ödesmättad tystad som övergår i ett elektroniskt berg av tunga beats.

Som de flesta band som förlitar sig på en ljus eller ljudshow så görs det bättre inomhus. Maskinen är inte något undantag, för att uppleva dem på det mest kompletta tänkbara sätt så krävs fyra väggar och ett tak. Nu blir Siestafestivalens näst största scen ett illa valt substitut. Som tur är stoppas inte bra musik av det limiterade rummet. Det är något stort, större, störst vi får uppleva.

Esau Alcona – Musicstage

Idag fick jag en epifani. En epifani kan bäst förklaras som en synligblivande uppenbarelse. Man får kontakt med sitt inre, med det gudomliga om man så vill. Idag kom den i form av en röst. En hjärtslitande, rivig, erfaren röst. Den rösten tillhörde Anna von Hausswolff.

Sextiotalet hade sin musa i form av en haschrökande, utlravokalist med ett grottliknande utseende i Janis Joplin. År 2010 på Siestafestivalen kommer vår musa i form av en timid och vacker kvinna med ett propert utseende, i vars kropp djävulen bor. Rösten så pass självsäker, rak och vass att den klyver mitt hjärta itu.

Spelningen inramas av en solnedgång som ligger likt ett täcke av guld över publikens ansikte. Lyckoruset slits mot de onda tankar som fyller våra sinnen när hon drar igång Gloomy Sunday som är hennes tolkning på den ungerska självmordslåten. Den frambringar mörka känslor hos mig. Vilket i sig är oerhört bra då en festivalkonsert sällan välkomnar melankoliska melodier.

Anna von Hausswolff bjuder in hela publiken att erkänna sina mörka sidor. Att lära känna ödemarken bortom lyckan och festivaleuforin. Det är en stark skildring över mänskligheten, över kärleken till livet. När sista låten The Book klingar ut lämnas jag tom, likt ett urgröpt skal. Allt har fått komma ut, på gott och ont, och jag lämnas ensam. Tom. Ödesmättad. Jag står där, ensam, framför den tomma scenen och tar en tyst minut för mig själv.

Ps. Det här var festivalens, utan tvekan, bästa konsertupplevelse.

Esau Alcona – Musicstage

Ibland ramlar man bara in i någonting fantastiskt. Kalla det ödet eller ren bonnatur men detta hände mig tidigare idag. Jag satte mig ner framför festivalens demoscen för att avnjuta min nyinköpta belgiska våffla och en kopp svart kaffe. Då klev The Indian Songs på och jag satte kaffet i vrångstrupen.

Musiken kan bäst förklaras vid regelrätt kulturindie med en svag doft av allsångspop och en gnutta svärta. Influenserna är många. Man kan höra Shout Out Louds, MEW, [ingenting], Efterklang och David & The Citizens för att nämna några. Det är ödesmättad pop i moll lika professionellt framförd som en poporkester som varit på turné i flera år.

Trots en relativt kort spelning så var det svårt att inte fullkomligt förälska sig i bandet med frontmannen Carl-Henrik Mohlin i spetsen. Med låtar som Winter Oak som handlar om ett älskande par i snön och Wait for lonliness som handlar om en utdragen väntan på att ensamheten skall försvinna. Det är livets bergochdalbana i tre minuter långa låtar. Låten Love will make me march kan ensamt bära upp bandet till en utav festivalens större scener. Något som jag lovar att de kommer att lyckas med inom något år.

Esau Alcona – Musicstage

Vad kan man säga om Per Egland som inte framstår som klyschigt? Det är rivig småstadspop med glimten i ögat och en stor portion verklighetsmedvetenhet. Den lilla skara som kom till konserten bevittnade en man som älskar att säga sanningen utan en massa omskrivningar. Det rättframt och äkta som bara en genuint ärlig man kan vara.

Det måste sägas att Per Egland på skiva och Per Egland live är två olika artister. Medan album-Per njuter av glättriga popmelodier och sjönsång tycker live-Per mer om distade gitarrer, okonstlad scennärvaro och en svanesång värdig en man som varit med om livets orättvisor. I låten Lust och Hägring får vi bekanta oss med en hjärtskärande realitet. En rockhymn om vår samtid. Det fullkomligt svider i hjärtat när han skriker ut: ”Påtvingad storstads-romantik i din lokala rock n´roll-jeansbutik”

Musiken kan liknas vid ett skenande godståg som inte skyr några hinder på vägen. Låt efter låt dundrar fram och vi som lyssnar har inte den blekaste chans att väja. Vi blir översköljda av en knivskarp realism som känns som ett knytnävslag i solar plexus. Det är obehagligt på ett skönt sätt. Bästa låten är utan tvekan singeln Merkurius Brinner. Men konserten kunde varit bättre om den framfördes inomhus. Per Egland vill vara intim. Det märks och den tjänsten borde man göra honom.

Esau Alcona – Musicstage

Ikväll har Håkan Hellström fått sig en konkurrent vad gäller scenkläder. I svartvita sjömanskostymer seglar The Hives in likt ett yrväder en aprilmorgon. Det är så pass effektfullt att jag anser att The Hives borde föräras med en rockopera. Nu. Det är ingen tvekan om vilka som är kvällens kungar. De är precis lika kaxiga som alltid och vi, deras hov, kan inget annat än att knäböja inför denna absoluta makt.

Det som utspelar sig framför våra ögon är ett rent rockinferno med en intensitet och glöd att man önskade att man dog på fläcken för att hamna i helvetet. Rättelse: i The Hives version av Helvetet. Ett ställe som är lika kaxigt som Hate To Say I Told You So och lika rakt på sak som Tick Tick Boom. Ett helvete som består av män i svartvita kostymer och distade gitarrer.

Det var en hitkavalkad som skvallrade om att kvällens framträdande inte gick på rutin utan mest på skoj. Ja, de tog nog kanske inte Hässleholmspubliken på lika stort allvar som den amerikanska motsvarigheten. Frontmannen Howlin’ Pelle Almqvist påpekade just detta faktum – att det var länge sedan de spelade på svensk mark. Vad sägs som låtar som Main Offender, Walk Idiot Walk, Die, Allright och kvällens absolut starkaste kort a.k.a. I-D-I-O-T?

Att de dessutom spelade två nya låtar för allra första gången någonsin för en livepublik skvallrar också om hur kul The Hives hade det däruppe på scen. Ytterligare ett tecken på detta var att konserten inte ville ta slut. De ville inte sluta spela. De ville göra en Jimi Hendrix och spela tills någon drog ur sladden. Det hände nästan. Men bara nästan. Festivalens hittills bästa band och självutnämnda faraoner heter The Hives.

Esau Alcona – Musicstage