Foto: Privat
Mickey Maramag är ett barn av vår tid. Hans musikprojekt Blackbird Blackbird behöver inget kompband, inga andra som lägger sig i skapelseprocessen, utan allt får plats i laptopen. På gott och ont. Lekmän brukar oftast kritisera den här typen av artister med den slentrianmässiga meningen ”han står ju bara där och trycker på play.” Oftast är det samma personer som tycker det är otänkbart att kalla någon en artist eller ett band om de traditionella instrumenten (trummor, gitarr, bas) finns med. De har inte förstått elektronisk musik och de är precis den typ av människor som borde varit på Debaser i går. För att få sig en lektion i framtidens musik.
Det var en skral skara som dök upp för att se drömpoparen från Kalifornien. Efter flera dagar av tryckande hetta kan jag förstå de som valde att stanna hemma. Det är ju trots allt bara i min värld den här typen av musik är störst. Eller ja, det känns så i alla fall. Speciellt under varma sommardagar. När din kropp blir febervarm, ditt sinne börjar sväva och dina känslor börjar domna då är det mer än uppfriskande att lyssna till kalla vågor som framkallas av drömpop. Att lyssna till ”Hawaii” är som att transporteras till dessa omnämnda öars vackra sandstränder. Sinnesstämningen tillåter dig att blunda, drömma dig bort och verkligen känns sanden mellan dina tår och det ljumna vattnet som spolar dem rena.
Under ”Happy High” är det som att Mickey Maramag bett oss att stoppa huvudet under vattnet och verkligen lyssna till världens alla ljud. Ett avlägset sorl som är knappt urskiljbart från dina andetag. Det krävs enorm koncentration för att inte andas och därmed bryta förtrollningen. Innan det hinner hända tar han lyckligtvis oss vidare på en ny resa när han spelar ”Summer Heart”, titelspåret från debutalbumet från 2010. Han har även ett relativt nyutkommet album vid namn ”Halo” där han bland hann spela både ”Starlight” och ”Fly” som båda har Stefaloos Steph Thomson på sång.
Den nya skivan är inte lika publikfriande som den första och då kvällens set började alltmer gå in på ljudbilden av det senaste albumet började publiken att sakta men säkert tömmas på folk. Vad som i början var drygt 50 personar hade mot slutet minskat till ynka 20 stycken. Det var nästan smärtsamt att se att inte fler tog tillfället i akt att komma och lyssna till artist vars komplexitet och ljudmässiga fingertoppskänsla är inget annat än smått genialiskt. Kvällens spelning avslutades med purfärska låtar. Bland annat den tropiskdoftande och calypsoinfluerade ”Waikiki” vars panflöjtsampling inte var någonting annat än en glimt av El Dorado.
Först publicerad på Rockfoto.
Lyssna mer: Soundcloud och Spotify.
Pingback: Museum of Bellas Artes – Bear Cubs | esau.se