Daily Archives: August 10, 2011

20 artister du inte får missa på Way Out West 2011

Här kommer min lista över de 20 mest sevärda artisterna under morgondagens Way Out West. Ni har störst chans att hitta mig under någon av följande konserter. Förutsatt att de inte krockar vill säga. Då ser ni mig springa fram och tillbaka. Här nedan har jag lista dem i okronologisk ordning.

Listan: 20 artister du inte får missa på Way Out West 2011

WAY OUT WEST

Explosion In The Sky låter precis som episk postrock ska göra. Blev lite ledsen över att de krockade med Fleet Foxes till en början men sedan meddelade festivalledningen om en schemaändring. Glädjen blev dock kortvarig när det visade sig att de krockar med The Hives istället.

Robyn har turnérat konstant i snart tre-fyra år och har lyckats med bedriften att dels damma av ett album från 2005 och dels spotta ut sig en trilogi. Pang, boom, så har hon en hitkavalkad som alltid går hem oavsett stad, plats, land. Har man aldrig sett henne så är det här ett måste. Trots att det här blir min fjärde gång så ser jag ändå fram emot spelningen.

Fleet Foxes kanske gjorde många besvikna när de inte nådde upp till samma höjder på sin andra platta som på sin första. Skit i det säger jag. Robin Pecknold kommer onekligen att dirigera sin skäggorkester till perfektion. Egentligen vill man se dessa flanellklädda pojkar i en glänta i någon skog. Men Azalea i Slottskogen får duga gott.

Iamamiwhoami har är tungvrickarnamn som heter duga. Trots det knasiga namnet är detta en akt som det talas mycket om. Vem eller vilka står bakom denna lågmålda, utdragna drömpop? Är det Jonna Lee? Eller är det några andra. De gör världshistoriens första gig på festivalen och det är först då alla frågetecken kommer att rätas ut.  Lite nyfikenhet får musiken att låta lite bättre. Lite som salt till maten.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti är ett sånt där band som är lite för hippt för att man egentligen skulle våga säga att man lyssnade på dem, på, säg en hemma fest. Det är funk, 90-tal och kalifornisk sol frontat av en karismatisk man som musikvärlden älskar att skriva om. De är precis lagom hippies för att inte kalla sig hippies utan rockers. Vem annars skulle kunna ha en människa och en räv som hånglar som singelomslag?

Kanye West är ett kapitel för sig. Han är hipster-hopens gudfader som får Fububyxor att dansa sida vid sida med Chep Monday-jeans. Svarta hattar kastas upp tillsammans med NY-kepsar. Converse och sneakers i en salig blandning. Popmustascher trängs med moppemuschar. Han har förmågan att förena. 2000-talets Jesus stavas K A N Y E.

The Hives kanske inte låter så kul eller fräscht om man jämför Fagerstagänget med festivalens övriga utbud. Men låt dina förutfattade meningar spela dig ett spratt. Det här kommer att bli bra. Bara Howlin’ Pelles mellansnack gör det värt att se en konsert med dessa gossar. Dessutom finns det en stor chans att de skiter i det senaste materialet och tuggar på med några riktiga godbitar från förr.

Tallest Man On Earth är Dalarnas svar på Bob Dylan och vilket rungande svar sedan! Många unga män har tror att de är nästa Dylan bara de kan spela några ackord på gitarr, sjunga lite vackrare än de flesta och klä sig i lusekoftor. Det funkar inte. Man måste ha det där lilla extra som denne titan till toca-la-guitara-kille har.

Prince är soulfarfarn med sina 53 år och någonting man måste se. Inte bara för att det är Prince vi talar om, inte heller för att en tredjedel av biljetter går till hans gage utan mest för att om man kunde tonsätta sex så hade det låtit så här. Färgskalan kommer att gå i fyra nyanser av lila när festivalens 32 000 människor får kollektiv orgasm.

STAY OUT WEST

Chad Valley är min nya favoritartist inom chillwave genren. Med sina nästan symfoniskt komponerade lager-på-lager låtar och ett sväng som passar vilket dansgolv som helst har han verkligen golvat mig. Får jag höra någonting från Equatorial Ultravox blir jag mig en nöjd.

James Blake kan man tyvärr inte se om man vill se Chad Valley. Det spelar ungefär samtidigt på olika sidor av Göteborg. Halva festivalbesökarna kommer att vilja komma in i Annedalskyrkan för att se mannen som tagit duben till en helt ny nivå. Med sin minimalistiska approach har han skapat en milstolpe i musikhistorien.

Koreless är en av de unga uppstigande stjärnorna från Glasgows undergroundscen som med lätthet inspirerats av Jamie xx. Det är avskalade melodier med en stor portion melankoli med en doft av skotska regntunga gator. Det är musik som du lyssnar på nattbussen hem efter att ha träffat ditt ex.

WU LYF är det sataniska kollektivet som är det enda band på festivalen med tillräckligt stor makt att omvända samtliga människor i publiken. De sprider sitt alternativa evangelium med episka gitarrer, högtflygande trummor och en röst som talar i tungor än i förståeliga ord. Detta är potentiellt festivalens bästa konsert.

Planningtorock spelar en tung, svart, hexhouse doftande, Fever Ray-inspirerad synthpop med förvrängd röst och mörk stämma. The Knife skulle vara stolta och det är de säkert med tanke på deras samarbete med deras opera för ett par år sedan. Planningtorock spelar precis efter WU LYF och hela fredagnatten är därmed vigd åt mörker.

Zola Jesus är den klassiskt skolade operasångerskan som tog det röda pillret och insåg att det var bland folket som hon kunde göra skillnad. Om de två ovanstående bandet kommer ha svärta i sin repetoar kommer Zola Jesus enbart ha frikyrklig glädje, eller ja, om man tycker att det är glatt att recitera uppenbarelseboken till toner av undergångstrummor.

Simian Ghost gjorde ett bitterljuvt sommarepos med minialbumet Lovelorn vars enda mål är att barrikadera sig innanför ditt bröst. Simian Ghost säger att minialbumet handlar om en slags abstrakt och för tidig medelålderkris. Hur kan man inte älska det här?

Cloud Control är från down under. There’ Nothing In The Water We Can’t Fight är inte bara deras bästa låt utan även någon som vilken Australiensare skulle kunna ha sagt. Det är fighting spirit som har tagit detta The Zombies-osande band vidare utanför deras ö och ut i vida världen.

Ringo Deathstarr har möjligen festivalbandens roligaste namn. Hur är man funtad om man väljer att kombinera Beatlestrummisens namn med det mest fruktade vapnet i sci-fi historien? Det här är en knäpp men väldigt frisk fläkt som verkligen kan få en klubb att koka till långt in på småtimmarna.

Me And My Army är Andreas Kleerups superprojekt. På WoWs artistsida står det att bandet består av en svävande men samtidigt tight ljudbild, melodiösa, gitarrbaserade låtar och en mycket snygg produktion. Samtidigt finns här ett elektroniskt sound a’la Kleerup. Mörkret och ljuset går hand i hand som en röd tråd. Jag kan inget annat än hålla med. Måste ses.

Listan: 20 artister du inte får missa på Way Out West 2011

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...