Skivrecension: EMA – Past Life Martyred Saints

Artist: EMA
Album: Past Life Martyred Saints
Bolag: Souterrain Transmissions
Utgivningsår: 2011

Betyg: 6/10

Målet med Past Life Martyred Saints var att skapa en kombination av lycksalighet och terror. En skräckblandad förtjusning. Att känna sig både glad och rädd. Ungefär som vi alltid känner oss när vi åker längst motorvägen vi kallar liv. EMA eller Erika M. Anderson har verkligen velat göra det här albumet länge. Med sitt band Gowns försökte hon en gång att kombinera dessa känslor men resultatet blev alltför melankoliskt. Nu börjar hon om igen och tar i från tårna för att det ska bli bra. Hon tar i så hårt att hon nästan glömt vilket år vi lever i. Hela albumet luktar lite för mycket britpop anno 1996 för att jag ska känna mig helt bekväm.

Trots detta finns det någonting hos EMA som är tilltalande, särskilt för den del av mitt hjärta som är vigd åt rockmusiken. Med sin rossliga, hesa, PJ Harvey-liknande röst och de släpiga, kaxiga, gitarriffen, inbjuder hon till en modern version av downtempo grunge. Det är stundtals riktigt brutalt på gränsen till hänsynslöst vackert. Distortionen letar sig in och sänker sina klor rakt in i mina trummhinnor och…tystnad. Inte en skråma. För just som man tror att ett en explosion skall ske så blir allting till rockens motsvarighet till vaniljvisp. Ett tema som går genom hela albumet. Det är bra, men inte mycket mer än så.

Past Life Martyred Saints börjar oerhört lovande med den mångfacetterade halvballaden Grey Ship som verkligen är en lyckad blandning mellan terror och lycksalighet. I California får vi se henne måla upp den svartaste av dystopier som går till tonerna av sex, rock och ond bråd död. “I’m just 22, and I don’t mind dying” är ett upprepat mantra. I Milkman ökas tempot till en virvelstorm av spruckna drömmar och klagosång. Men som helhet är debutalbumet inte riktigt vad som utlovas. Det lyfter aldrig, eller rättare sagt de sjunker aldrig till de lägsta av hål. Den imploderar aldrig av smärta, den målar en svart tavla men använder på tok för lite färg och den vita bakgrunden får det hela att verka grått och trist. Det här var nästan, nästan jättebra.

Bästa spår: EMA – California
Spotify: Past Life Martyred Saints
Hemsida: Came outta nowhere

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>