Artist: Bon Iver
Album: Bon Iver
Bolag: Jagjaguwars
Utgivningsår: 2011
Betyg: 8/10
Jag har aldrig varit i västra Australiens största stad Perth. Jag har aldrig varit i Minnesota i Wisconsin heller. Inte heller i Calgary, i Kanada. Texas, Ohio, Washington. Detta är platser jag aldrig varit i, platser jag inte har någon koppling till annat än via sportvärlden. Men Justin Vernon har använt dessa platser för att kanalisera det som är det genomgående temat på andra skivan. Tematiken är lika enkel som bedårande. Det handlar om platser, om drömmen om platser, att vilja vara någonstans där allting är så mycket bättre. Men även viljan att stanna kvar på en plats som betyder någonting extra mycket. Även om den heter någonting så påhittat som Hinnom eller Michicant.
Bon Iver har varit överallt. Det är troligt att han har personliga relationer med alla platser han sjunger om. Men efter det stora genombrottet med For Emma, Forever Ago skrivet till en försvunnen kärlek har Justin Vernon lagt världen för sina fötter. Han har varit från Hawaii i väster till Ryssland i öster. Från Skandinavien i norr till Australien i söder. Efter sitt oväntade men inte helt ovälkomna samarbete med Kanye West på dennes senaste monsteralbum växte Bon Iver ytterligare några centimeter. Modet att ta ut svängarna har nog Vernon alltid haft i sig, men det här verkade vara den sista lilla knuffen.
Medan världen har fått sin dos av Bon Iver har även Bon Iver fått sin dos av världen. Han har influerats totalt av vår föränderliga värld. Trots att hans musik till en början låter traditionellt singer/songwriter skägg och trots att alla tio låtar är inspelade i den lilla byn Fall Creek i Wisconsin har han tagit hela världen in i studion.. Musiken blir helt plötsligt gränsöverskridande, från taditionell till modern. Marschtrummor blandas med afrikanskklingande gitarrer, sorgsamma 80-tals saxar sjunger svanesånger ackompanjerade till panflöjter. Han har återskapat ett mytologiskt eko av vad som är folkmusik. En ljudbild som är hans egen, influerad av hans föränderliga omgivning men skapad för hand, ackord för ackord, melodi för melodi.
Förra skivan spelade han in alldeles själv. Nu har Bon Iver växt till en kvintett med multiinstrumentalister som skickligt manövreras av kapellmästaren och musikgeniet Justin Vernon. Det är genom hans änglalika sångröst som man tillslut ser (hör) helheten i den storslagna produktion som det självbetitlade andra albumet är. Den himmelska stämman till trots så är sången jordnära och nästan skadad. Det gör ont när han pressar fram rader som ”a part of me, apart from me” i Holoscene som även är albumet starkaste spår. Även om den storslagna avslutningslåten Beth/Rest inte är långt efter och Minnesota, WI är en solklar bubblare.
Bästa spår: Holoscene
Spotify: Bon Iver
MySpace: Bon Iver
Pingback: Halvårsbästalistan ’11 | esau.se