Skivrecension: Planningtorock – W

Betyg: 8/10

Det är inte svårt att förstå varför Janine Rostron fungerade så bra tillsammans med The Knife i operan Tomorrow, In A Year. Hon gömmer sig bakom samma mörka mystik, med en blåsvart estetik och förvrängda ansiksdrag har hon i Planningtorock byggt en aura av ogreppbarhet. Hon ligger på samma våglängd som syskonen Dreijer när hon arbetar med långsamma, stämningsfulla, elektroniska beats bakom en nedpitchad röst.  “W” är ett album som hade passat bättre 2006 (faktum är att hennes debutalbum “Have It All” kom 2006 men glömdes tyvärr bort lika snabbt) men som ändå inte accepterats förrän fem år senare.

Nu är vi halvvägs in i 2011 och en av årets intressantaste släpp är en kusin till “Silent Shout”. Det tog ett tag innan det slog mig, eller jag visste det men ville inte erkänna det. Det här säger oss två saker. Nummer ett; det tar ett par år innan man inser hur betydelsefull ett album blir och The Knife gjorde verkligen någonting få kunnat drömma om. Nummer två; fem år senare sprider sig dessa dystopiska ringar fortfarande längst den bottenlösa elektroniska sjön. Men där Planningtorock har likheter med The Knife har även Rostron olikheter som gör skivan till någonting mer än en hyllning.

I’m Yr Man är en mäktig bluesinpirerad låt där hon närmar sig gränslandet mellan manlig och kvinnlig sångröst. Genom att ta fasta vid detta genusperspektiv utmanar hon samtidigt alla konventionella aspekter inom musiken. Hon kritiserar inte maskuliniteten när hon låter som Robert Plants yngre bror utan det är en hyllning till aggressiviteten, djärvheten, men poängterar samtidigt att det inte är exklusivt för halva jordens befolkning. I The Breaks, skivans ryggrad, tar hon fast vid Annie Lennox androgyna stämma och bygger upp en komplex emotionell bergochdalbana enbart med sin röst.

Detta fenomen löper som en råd tråd genom hela skivan och är den enda livlina man som lyssnare har för att inte förblinda sig i detta Vangelis-doftande konstverk med inbäddade stråkar och saxofoner. Trots att exempelvis öppningsspåret Doorway hade kunnat vara en B-sida av en Fever Ray-singel står “W” tillräckligt starkt på sina egna ben för att snarare bli en hyllning än en kopia. Det melodramatiska som breder ut sig framför ögonen känns stundtals så pass utomjordiskt att jag inte kommer att förstå det till fullo förrän 2016. Det enda jag vet säkert att Janine Rostron har skapat en skrämmande men fascinerande värld som vidgar perspektiv och är lika oortodoxt som kaxigt.

Bästa spår: Planningtorock – The Breaks
Spotify: W
MySpace: Planningtorock