Bob Hund är ett tidlöst band. De som hävdar att bandet var bättre förr ljuger eller har aldrig varit på en konsert med dem de senaste 15 åren. Det är svårt att exakt peka på vad det är som gör bandet lika gångbart nu som då. Faktum kvarstår att publiken framför scenen 2011 är precis lika unga och galna som 1996. Ett hav av ljusblåa tröjor vajar fram och tillbakar och följer varenda ton och ackord med sina kroppar. De suger åt sig av varje ord som sägs likt torra svampar som plötsligt hamnat i havet. Framför dem på en förstärkare står en maskbeklädd Tomas Öberg iklädd i helvitt och ingår en pakt med besökarna: ”Det är bara vi här så ni kan gå ut och berätta för alla att spelningen var legendarisk.” Jubel.
För ett par år sedan när Bob Hund gjorde sin comeback med skivan ”Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk” var en del konserter ganska ljumna. Det berodde mest på att de äldre låtarna inte satt sig i ryggmärgen på de nya fansen. På Mejeriet denna torsdagkväll har den dagen äntligen kommit. Tinnitus I Hjärtat är numera en lika stor klassiker som Nu Är Det Väl Revolution På Gång? Det märker man på det frenetiska dansandet. Man märker det då skor och strumpor flyger upp på scen. När folk klättrar upp på scen och gör en regelrätt stage-dive. Man hör det från de nästan 900 struparna som skriker att man inte vill hänga med i Ska Du Hänga Med? Nä!
I publikhavets periferi står de med leende på läpparna. De som är äldre, de som har växt upp och skaffat familj, de som var här 1996. De står och njuter av den tidlösa rockkonserten som spelas upp framför deras ögon. De står där och njuter nästan fridfullt, som om det var en operaföreställning de såg på. Men istället för andra akten av Don Giovanni spelas en mer melankolisk bild upp – obskyra låtar som Trampolin och Jag Rear Ut Min Själ. Det är också här någonstans, mot slutet av den två timmar långa konserten, som jag inser att Bob Hund är en större del av vår musikhistoria än vad vi någonsin givit dem erkännande för.
Rock n rollen må ta död på Thomas Öberg men Bob Hund kommer att leva för evigt.
Esau Alcona (via Musicstage.se)
Det är precis det jag menar. Galna upptåg i all ära, men tidlösheten får bandet att vara bra både 1993 och 2010.
“De som hävdar att bandet var bättre förr ljuger eller har aldrig varit på en konsert med dem de senaste 15 åren.”
Fast det där är så klart individuellt och subjektivt. Jag såg bob hund första gången 1993 och det har blivit ett antal gånger under åren. Det är mer minutiöst planerat och mindre spontanitet och galna upptåg nu än för 18 år sedan, samtidigt är de bättre musiker nu. Så, tja, det är väl en smaksak. Men visst, så bra de var på Helsingborgsfestivalen 2010 har jag inte sett dem på många år