Daily Archives: March 1, 2011

The National – Mejeriet, Lund, 2011-02-28

Sångaren Matt Berninger är en psykiskt skadad människa. Han mår dåligt. Man ser smärtan i ögonen som återspeglas av demonerna i hans själ. Han plågas varje vaken minut. För att döva smärtan dricker han kompiösa mängder vin och sprit. Skulle inte han haft musiken som terapeutisk stöttepelare hade hon med största sannolikhet legat i rännstenen. Trasig och bruten. I Afraid Of Everyone försöker han förklara varför han känner som han gör. Han försöker säga att han inte menar att skada oss, att han någonstans från barndomen och nu har gått sönder.

The National är egentligen ett ganska svårt band att ta sig till. De spelar en vemodig och nästintill nattsvart rock som utan bättre vetande skulle kallas emo. Den värld vi får kliva in i är allt annat än riskfri. Varje låt, varje melodi, varje textrad har potentialen att slunga dig tillbaka djupt in i dina egna svarta minnen. Tankar som kan få den starkaste person på fall. Jag var nära på att vackla själv när de spelade England. Fram till dess hade jag verkligen kämpat för att greppa hur The National kan toppa varje låt med en annan. Pang, pang! Tystnad och sedan jubel.

Deras förstärkare gick sönder. Två gånger. Det var också det som fick konserten att gå från att vara en mjäkig måndagkonsert till att bli något unikt. Historier om hur glas krossades under deras förra besök på Mejeriet gav också en extra färg på tillvaron. Att det var under låten Abel gjorde det hela än bättre. Plötsligt blev bandet lite mänskligare, lite mer på vår nivå. Detta kom verkligen att märkas under extra numret. Men innan dess lyckades de med att leverare en mindre hitkavalkad: Fake Empire, Bloodbuzz Ohio, Apartment Story, Conversation 16, Runaway, Anyone’s Ghost. Naturligtvis inte i den ordningen.

Extranumret var förhäxande. Man stod som fastlimmad och insöp varje minut, varje ackord. Antingen älskade man det man såg eller försökte man förstå varför man älskade det man såg. När Mr. November spelades gjorde Matt Berninger någonting alla frontmän som älskar sina fans gör – han dök ner mitt ibland oss. Vi stod öga mot öga. Jag gav honom en kram och han kramade om min hand. Jag kände mig alldeles paralyserad av lycka. Sedan gick han. För er som inte varit på Mejeriet tidigare är lokalen utformad som en kantig amfiteater. Alla kunde se hur Matt gick genom publiken upp för trapporna och vidare ut till baren fortfarande med micken i handen och Mr. November i rösten.

Men det var när han återvände som det verkligt magiska hände. Det var när bandet la ifrån sig sina instrument och uppmanade oss att sjunga med i en låt. Utan mikrofon stämde Matt upp i en a capella version av Vanderlyle Crybaby Geeks som transformerades till en allsång. En kärlekshymn till ett band som förtjänar varje uppskattande gest de kan få. Det var gåshudsvarning på det som skedde framför mina ögon. Man måste sannerligen må dåligt för att få andra att må bättre.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...