Från den amerikanska solkusten kommer detta energiknippe till band. Från Los Angeles gator direkt till dina hörlurar. Funeral Party spelar en typ av indierock som garanterat får även den stelaste hipster att rytmiskt röra sina ben. Med ett BPM långt över det normala och en skriksjungande Chad Elliott. Bandet låter som resultatet av en kollision mellan The Strokes och ett tidigt Shout Out Louds. En krock i ljusets hastighet. Det är oerhört sexigt, svettigt och mäktigt. Man ska inte tro hypen och trots bandets positiva uppåtgående kändiskurva tror jag inte att det räcker hela vägen. Men herre gud vad man kommer dansa till den här låten.
Om vi varvar ner några hekto och riktar blickarna mot vårt hemland hittar vi en vansinnigt bra konstellation. Karl X Johan består av Kalle J, Nicolas Makelberge och Johan Tuvesson. Detta är tre personer som kan samplingens ädla konst och var och en är mästare i sagda konstform. Vi hör alltifrån orkestersamplingar, flygplansöverflygningar, harpor – allt ihopkokat på ett sinnrikt och kreativt sätt. Jag vågar mig på att skapa en egen genre för att benämna detta – framtidspop. Det är precis lika futuristiskt som det låter.
Tram7 försökte beskriva Crystal Fighters. De skrev; Baleärisk folktronica med nu-rave-tendenser. Funkpop med tung basgång och dubinslag. Baskisk folkmusik i en modern LSD-tappning. Jag förstår dom. Det är musik man hört förut men trots det är svårdefinierbar. Det brittiska bandet låter som en anglosaxisk tolkning av spansk pop med baskiska drag. Hela produktionen är oerhört teatralisk och bombastisk. Inte så konstigt att jag precis fick reda på att bandets albumnamn “Star of Love” egentligen var tänkt att bli en opera. Vad som inte är bra nog för finkulturen duger gott åt populärkulturen.
Listan: Poptimist #5
