Årets bästa rockplatta är egentligen en drömmande popplatta signerat Victoria Legrand och Alex Scally. Beach House har gjort vad många innan dem bara drömde om att göra. Skapandet av en värld sprängfylld med livstrött kärlek till livet. Ett sakralt album vars monotona sång och drömska ljudbild skänker ett stillsamt lugn. Men vad har detta att göra med rock? Allt och lite därtill. Victoria Legrand är rocken personifierad med sin undersköna stil, sin släpiga röst och det vildvuxna håret. Hon lyfter de simplaste av melodier och expanderar dem till att spänna sig vitt och brett. Den katedralrock som Beach House framför är baserad på ren eskapism, en längtan bort. Från en unken strandstuga över den grå horisonten till landet framtid.
Bästa spår: Silver Soul, Walk In The Park, Norway, 10 Mile Stereo
Inte en enda text om ”White Magic” har utelämnat det faktumet att Eric Berglund är ena halvan av The Tough Alliance. Det är en självklarhet att nämna att ceo är den naturliga fortsättningen på TTA. Man har något elakt kallat det för livsstilsmusik men trots sin verklighetsomvända världsbild får man en känsla av nyfödelse. En epifanisk upplevelse, en omvändelse, ett gudomligt ingripande. Känslan är som att ta LSD i ett musikaliskt format. En fullständig knock-out. Även indiekidsens Pitchfork ryggade tillbaka över sprängkraften i skivan. Vid sidan av den kryptiska intervjun de fick bestod kritiken endast i att skivan tog slut efter bara en dryg halvtimme.
Bästa spår: No Mercy, Come With Me, Illuminata, Oh God, Oh Dear,
Innan Bollnäskvintetten flyttade ner till Malmö hette de My Favourite Moon Boots. Vilket också förklarar deras kryptiska namn MF/MB. Bandet rör sig i överlappningen mellan krautelectro och smutsrock på ett världsvant sätt, som att vi för ett par år sedan ens visste det betydde. Det är lätt att avfärda ”Folded” och många har även gjort det. Men när man väl lyssnar raserar ens världsbild och man måste bygga upp något mer sanningsenligt. Man går från att vara stereotyp till att helt sonika känna sig skitsnygg i deras närvaro. Det är tungt och hårt utan att vara skoningslöst eller öronbedövande. Kraut i dess allra mjukaste förpackning.
Bästa spår: 1000 Times, The Big Machine, The Window, Seconds Away
Från den lånade refrängen av 90-tals hitten Around The World med ATC till det samplade Bruce Springsteen munspelet, från Zlatan-referensen till den stilrena konceptualismen. jj har med ”no. 3” skapat ett exotiskt populärkulturellt pussel. De har målat upp en exklusiv värld där man inte kan röra sig obehindrat. Den ena referensen efter den andra avlöser varandra. Man kastas mellan hiphop och Disney samtidigt som man brottas med deras dekonstruering av verkligheten. Gangsterromantik och drogliberalism blandas med den vackraste ljudbild västkusten kan frambringa. Och en vemodig och sorgsen röst, en svanesång mitt i natten. Perfektion.
Bästa spår: My Life, Let Go, Golden Virginia, Into The Light
När världen trodde att den hade fått nog av indieband som surfpopen som vapen dök The Drums upp och rörde om. De har nonchalant kallats för de perfekta popbandet. Med lika delar hype och lika delar talang slår de hål på den mesta kritiken. Från det geniala bandnamnet till bandets genomgående estetik. Snedluggar, gitarrer upp till hakan och blicken riktad mot 80-talet men med framtidsambitioner. Mitt i det spexiga, det vackra och det visuellt tilltalande finns även en trygghet. En försäkran om att The Drums bara är för dig. Eller som Per Magnusson sammanfattar det: ”Varje refräng svär dig evig kärlek på himmelens alla stjärnor och sommarängars alla blommor. ”
Bästa spår: Let’s Go Surfing, Forever And Ever Amen, Down By The Water, Best Friend
Del I: 2010: Årets album: #25-21
Del II: 2010: Årets album: #20-16
