Daily Archives: October 12, 2010

Skivrecension: The Concretes – WYWH

Betyg: 7/10

Ett välkänt citat lyder; “Ett träd bör värderas efter sina frukter,inte efter sitt lövverk.” The Concretes senaste skiva WYWH är ett exemplet där skenet kan bedra. För dem av er som hade privilegiet att se dem på olika platser i somras blev säkerligen besvikna över hur illa de nya låtarna lät live. Det är en svaghet som man inte kan förringa. Musik upplevs bäst live än hemma på sin soffa. Att låtar som Good Evening lät uselt live kan bara bero på en sak – osäkerhet. Den påläste vet att någonting hände 2006. En brytpunkt i vad vi hade lärt känna som det euforiska The Concretes. Nästan alla deras instrument stals på deras USA-turné något som var droppen för dåvarande ledsångerska Victoria Bergsman. Hon lämnade bandet och skapade ett kreativt tomrum.

I detta tomrum tog Lisa Milberg chansen, hon klev upp och gjorde sig stor. Hon växte långsamt in i rollen som front. Personen vars alla blickar fästes vid. Hon klarade det med nöd och näppe. Genom att kopiera, härma och ibland dela med sig av någonting eget, klarade hon av uppföljaren. Men nu med WYWH kan hon äntligen flyga obehindrat fram. Äntligen kan hon stoltsera med någonting eget. Även om The Concretes är mer än Lisa Milberg kan man inte undfly hennes inflytande i den senaste skivan.

Vid en första anblick kan man tycka att WYWH är ett för stort steg bort från The Concretes originalsound. Många kritiska röster har höjts. För att dra in trädgårdsliknelsen har bandet haft ett alldeles för pretentiöst lövverk. Bandets stil har varit för snygg. För smart. Bandets image har gått före låtarnas kvalité. Handklapp har nu ersatts av rullande basgångar, glättrig sång har ersatts av en svanesång som Lisa Milberg skickligt bemästrar. Utan att kännas spretig drar skivan från postpunkiga What We’ve Become till discopopiga All Day och vidrör allt däremellan. Snyggt, skickligt och stilrent.

Det är beklämmande att tro att låtarna inte skulle bli bättre live än de var i somras. Förklaringen ligger som sagt på osäkerhet. Osäkerhet inför den nya, enligt mitt tycke förbättrade, bana som bandet nu vandrar. Osäkerhet i hur man bäst skall förmedla den melankoliska känslan man tydligt hör på skivan till en livs levande publik. Det gäller att förvalta den osäkerhet som verkar finnas och transformera den till den organiska kraft som bara väntar på att få komma ut. Frukterna i trädgården är mogna och redo att plockas.

Bästa låt: The Concretes – What We’ve Become

Albumet finns ute nu.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...