Way Out West – postfestival och eftertanke

Nu har ett par nödvändiga dagar gått sedan mitt pophjärta sattes i brand i Slottskogen av ingen mindre än Håkan Hellström. Det har varit extremt svårt för mig att finna de rätta orden att beskriva vad jag bevittnade. Popmagi är ett finns nykonstruerat ord som möjligen kan fungera. Det var trots allt någonting extraordinärt vi fick uppleva. Ja, somliga kallar redan konserten för legendarisk. Expressen sa att debutalbumet är den enande länken mellan årens alla hemmafester, utgångar, kärlekshistorier, eufori och dimmiga dagar, tragik och magi. Göteborgs Posten liknar den spända väntan innan de första ackorden ljuder ur högtalarna med en straffsparkläggning i fotboll. En fin metafor typisk för en göteborgare. Min personliga favorit var ändå löpet på Aftonbladet dagen efter; Succe? Ja, vafan trodde ni? Enkelt, kärnfullt och odiskutabelt.

Jag var inte enbart lycklig lottad över att ha fått bevittnat en utav få riktigt mäktiga konserter på svensk mark, jag är privilegierad över att få vara en del utav ett kapitel ur pophistorien. Att jag fick dela denna kväll med mina nära vänner som där och då blev min familj och alla anda 25 000 människor som alla blev mina vänner. Och Håkan Hellström. Han som där och då blev Gud. Allsången till första låten Känn ingen sorg för mig Göteborg ekade inte enbart ut till Masthugget utan även ut till historien där tusentals röster kommer att höras till tidens ände. Jag håller med Markus Larsson när han skrev: Spara de ögonblicken – och alla andra som jag inte har plats att beskriva – på en plats som ingen annan kommer åt. Lås in dem i hjärtat. Var rädd om nyckeln. Ni kommer aldrig att få se dess like igen.

Jag kommer aldrig att uppleva någonting liknande igen.

Hur var övriga Way Out West?

The National gjorde ett smärtsamt vackert framträdande som skar djupa sår i min själ. Svärtan regerade. The xx gjorde någonting som bara M.I.A kunde drömma om – de lyckades med få medel beröra samtliga åhörare som hade samlats i Linnétältet. Mumford & Sons får frälsa mig vilken dag som helst, till bluegrass blir även Jesus häftig. Gubbarna regerade på årets festival med Wu-Tang Clan, Paul Weller, Iggy Pop och Pavement som gjorde stabila men inte särskilt anmärkningsvärda konserter. Jag och mina vänner fick oss en smärre chock under Anna Ternheim-konserten då ingen mindre än Henrik Berggren sjön duett till låten Shoreline. Vi skulle ha sett det komma, men icke.

Klubbspelningarna var ett mindre misslyckande för min del. Jag såg inte ett enda av de band som jag ville se. Antingen var det köerna som stod i vägen för mig, regnet som piskade ner på min rygg eller febern som kom krypande. Att två tredjedelar av alla band som jag har betalat för spelar på en klubb med begränsat besökarantal är för mig något jag aldrig kommer att förstå. Exklusivitetsprincipen trampar vatten när det är så många band man missar. Då är det bättre att smälla upp en mindre scen på området. Men det är lätt att skylla ifrån sig när man själv inte har någon framförhållning.

Det finns så mycket mer man kan säga. Så mycket mer att recensera, tycka till om eller påpeka. Way Out West är och förblir Sveriges bästa festival. Jag kan inte ens minnas att Hultsfred någonsin hade haft en sån konsekvent bra line-up år efter år. Luger och Live Nation har sannerligen pengarna och artisterna. Vi besökare är de ständiga vinnarna oavsett koncept. Jag köper en livstidsbiljett direkt.

PS. Håkans “exklusiva” låt River en vacker dröm kommer att spelas in och hamnar troligtvis på nya skivan.