Daily Archives: August 7, 2010

Kent – Sofiero Slott, Helsingborg, 2010-08-06

Kent-fansen har växt upp och de har lyckats få med sin sina föräldrar eller sin nyblivna familj till en konsert. Det är känslan man fick när man gick runt på området framför Sofiero Slott i Helsingborg igår kväll. Lakritsremmar, popcornstånd, mattält, öltält och ett stort område som var reserverat för picknicksugna människor. Jag kunde inte undvika att tycka illa om hela spektaklet, hade det varit Ledin, Winnerbäck eller till och med Hellström hade jag förstått. Men det här var Kent. Sorgen och svärtans band. Det rockband som är mest hatade i vårt avlånga land. Det band som jag har blivit spottad på för att jag öppet deklarerat min kärlek till dem. Det var utanförskapen som höll oss samman. Likt en naiv indiepopare inser jag att jag är grinig över någonting som jag alltid velat uppleva, att folk skall förstå och inse vad Kent är för något.

I våras klagade jag över deras identitetskris och om hur de måste hitta det rätta ljudet för att fortsätta övertyga. Likt någon som har blivit trampad på under en längre tid reste sig Kent upp och gav mig snyting efter snyting. Utan dina andetag, Det finns inga ord, Skisser för sommaren. De tre inledande låtarna. Det tar ett tag innan jag inser om jag skall tycka om smärtan eller hata den. Att börja med midtempolåtar är inte det man vill ha av ett rockband. Men att bryta normer, även om det bara är konsertnormer, är ett modigt steg att ta. Det är än modigare att fortsätta så i ytterligare en halvtimme med låtar som Sjukhus, Ensam lång väg hem, LSD, någon? Vad som sedan skall ses som en brytpunkt är när de börjar spela Töntarna en sång om oss säger Jocke Berg. Jag vill mest kasta min öl i skam. Det är inte låten som den skall låta, det är en anskrämlig ljudmatta som bildar en elektronisk kakafoni där basen skär sig och Jocke Bergs röst dränks i ostämda gitarrer.

”Elektronisk folkbildning” var det någon sa efter konserten. Jag ville bara slå honom på käften. Det är tur att det var just Kent jag såg, de har en märklig förmåga att lugna ner mig. De kan få även den vildaste best att långsamt gå ner på knä och spinna av njutningsfull lidelse. Vi får inte höra några så kallade klassiker under det ordinarie setet. Men de kunde inte valt bättre låtar än Ensamheten som imploderar tillbaka till en tid av försvunna drömmar och hundratals ”Tusen tack.” Ismael låtar så oerhört mycket bättre live än på skiva och allsången är ett faktum. Men kvällens första gåshud får jag oväntat nog under Idioter som mer liknar ett manifest över verklighetens folk. Dock får man aldrig glömma att varje Kent-konsert inte är den andra lik. Det är naivt att tro något annat med ett band som har tio starka album bakom sig. Däremot blir låtvalen en balansgång som blir allt svårare att hantera för dem.

När den obligatoriska avslutningslåten 747 börjar ljuda över ett nattsvart Helsingborg glöms alla bekymmer bort. Mannen som nonchalant sa till mig innan konserten: ”Hoppa inte för mycket pojk, Kent är ju inte direkt några Rolling Stones” är ett suddigt töcken, ett tunt minne som har förpassats in i tomheten och glömskans rymd. Jag lyfts några meter upp i luften. Jag är ett med musiken. Mot gummi, glas och metall spelar ett mirakel inget alls. Jag står som i trans och märker knappt att de kastar in M innan de börjar spela en av nollnolltalets absolut bästa låtar; Mannen i den vita hatten (16 år senare). Det är en bekräftelse på allt, på att min tid som tonåring inte var bortkastad, på att den ironiska generationens dominans är något gott, på 80-talisternas herravälde. När musiken tystnar efter ett pampigt fyrverkeri lämnas jag tom och doftlös. Äntligen har sommaren börjat.

Esau Alcona

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...