Daily Archives: July 27, 2010

Om the Hag och den uteblivna revolutionen

Jimmie skriver om Guthrie och den kollektiva kraften i medmänsklighet. Sent om sider läste jag Pierre Hellqvist (långa!) artikel om Merle Haggard i Sonic Magazine nr. 53. Jag har alltid ifrågasatt artister som kan skriva ihop och spela in två tre skivor om året i flera år, countryartister brukar vara de som flitigast använder den taktiken. Men det som slog mig när jag läste var inte varför the Hag kunde skiva så mycket, inte heller brydde jag mig om hans förkärlek till Honky-Tonk eller att Elvis var ett riktigt hardcore-fan. Nej, det var passagen om agrarianism. Kort kan man säga att agrarianism är en politisk inriktning som vidhåller betydelsen av jordbruk och boskapsskötsel. Som gjutet för den amerikanska Södern och dess konservativa tankar.

Merle Haggard är en reaktionär musiker. För varje skiva han gör läggar han in samhällskritik och även om hans värdegrund är grundat i den konservativa agrarianismen så är han inte rädd att skälla på felaktigheter åt höger så väl som vänster. Han har fått skit för låtar som The Farmer’s Daughter och Big Time Annie’s Square utan att egentligen förstå varför. I artikeln nämns att under en spelning på en militärbas hoppa flera soldater upp på scen för att omfamna sin idol. Haggard blev givetvis rädd, han trodde han skulle få stryk. I en mer nutidsorienterad handling så hör man faktiskt Merle Haggard sjunga Woody Guthries låt Jesus Christ i eftertexterna på Michael Moores dokumentär ”Capitalism: A Love Story.”

Ni frågar er säkert vad har en dammig countrysångare som Merle Haggard att göra med popmusik. Han har inte gjort som Johnny Cash eller Willie Nelson och sjungit tillsammans med vare sig U2 eller Snoop Dogg. På det sättet är han ”äkta.” Nej, han representerar en kvarleva av den politiska musiken som saknas i dagens musikscen. Ungefär som Nationalteatern här hemma i Sverige. Där man inte bara tar ställning åt ett håll utan att man faktiskt skriver om varför. Dagens artister har makten att nå ut med sin musik betydligt snabbare än för fyrtio år sedan och det i sig borde vara ett tillräckligt incitament för att skriva en politisk låt. Svensk Ungdom kan inte vara de enda som gör det.

Men vilka artister skulle kunna göra det? The Knife gav visserligen öppet ekonomiskt stöd till Feministiskt Initiativ men räcker det? The Radio Dept. syrliga passning till Reinfeldt i låten Freddy And The Trojan Horse räckte inte. Timbuktu och Looptroop har skrivit många revolutionära låtar men efterverkningarna har varit sparsamma. Det kanske är vispoparna som skall axla ansvaret, jag tänker Winnerbäck, Gonzalez eller Ternheim. Grupper som The Hives och bob hund har försökt men misslyckats. Är det möjligen så att ingen kan ta pop eller rockmusik på tillräckligt stort allvar för att man skall få fram en reaktion? Det kanske har gått så långt att det behövs dansbandsgiganter som Lasse Stefanz eller Thor Leifs för att skriva så att majoriteten blir upprörd. Eller att nästa Idol-vinnare säger sig vara kommunist eller att ett bidrag till Melodifestivalen hyllar dödsstraffet?

Vi börjar närma oss riksdagsvalet. Nu är det dags för någon att stå upp och använda makten man har som idol att säga ifrån. Att skriva en låt där man tar ställning, att skapa debatt genom musik. För hur mycket ni än stretar emot är det svårt att inte sätta ett likhetstecken mellan musik och politik. Dags att visa att man är av rätta virket. Kan Bert Karlsson, kan Håkan Hellström.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...