Skivrecension: Arcade Fire – The Suburbs

Betyg: 9/10

Den amerikanska drömmen ifrågasätts sällan men romantiseras gärna. Vi tänker oss en oskyldig tid där människor lever ett tryggt liv med ett fast jobb och en älskvärd familj. Fadern i sin smakfulla kostym tar farväl av hus och hem för att åka till sitt arbete i stadens kärnkraftverk. Modern står och bakar en födelsedagstårta till lillebror som skall fylla tio. En liten pojke som ser upp till sina föräldrar och stora syskon. En pojke som springer omkring på bakgården och leker apport med familjens Golden Retriever. Den amerikanska idyllen börjar i villaförorten.

Tiden har sin gilla gång och pojken växer upp till att bli en rastlös tonåring som ifrågasätter sina åldrande föräldrar, den stela vardagen i en fallvärdig förort och till råga på allt så har hunden varit död i ett par år. Han längtar mer än allt i hela världen att komma bort härifrån. Att få sätta sig i en bil, egen eller stulen, och bara köra långt bort. Försvinna. Uppslukas av dålighetsliv och äventyrslust. Att få upptäcka sitt jag, att få kämpa för brödfödan som ett sätt att rättfärdiga sin existens. Pojken kommer att försvinna från verandan och han kommer att göra misstag i sitt liv. Den här skivan är en hyllning till valen som gjorts men även konsekvenserna och till det liv vi så snabbt förkastar – ungdomen.

I likhet med både Funeral och Neon Bible trängs en rad känslor med varandra på denna långa (kanske lite väl långa) skiva. Sorg, skräck, glädje, eufori, längtan, hopp och desperation. Alla fyller en speciell funktion och har en speciell plats i The Suburbs som bäst kan beskrivas som ett konceptalbum som hyllar den tidiga tonåren. I sann bruce spingsteensk anda sjunger de i titelspåret; You always seemed so sure/That one day we’d be fighting/In a suburban war. . . ./But by the time the first bombs fell/We were already bored. Den textraden är värd alla pengar. Resten är en bonus. Det är svårt att inte känna igen sig, oavsett om detta hände igår eller för tio år sedan. Ungdomens tristess är något vi alla är väl bekanta med.

Den storslagna nästan bombastiska ljudbilden som återfanns på tidiga Arcade Fire återfinns enbart i en nedtonad variant. I Rococo får vi ett smakprov på en mer hypnotisk variant med ackompanjerade stråkar. Men därutöver lyser den gamla bilden med sin frånvaro. Istället har bandet gått en mer traditionell väg med hållbara popmelodier men man får icke förglömma att poplyriken fortfarande är intakt vilket är mer än man kunde hoppas på. Popmelodier kan också konsten om stegrande crescendon vilket låten Modern Man är ett ypperligt exempel på. I låten som är ett lyriskt mästerverk tar lyssnaren på en resa i förortsbarnens otillfredsställda liv genom Win Butlers stegrande röst som hålls tillbaka av en utsökt popslinga. Upplyftande, stegrande utan att vara för brant eller för tillgjort. En balansgång som kräver förfinad finess. Makabert.

Albumet med dess åtta olika omslag finns i butik den 2:a augusti.

Bästa spår: Arcade Fire – Modern Man

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Finns även att beskåda på Pink Noise.