Lite reflektionen så här dagen efter chockbeskedet om Hultsfreds konkurs.
Vänta förresten, var det verkligen ett chockbesked? De som följt festivaltrenderna åtminstone de senaste fem åren kan tydligt se hur ett maktskifte har ägt rum i festival-Sverige. När konkurrensen har ökat med fler aktörer på marknaden så har kampen om besökarna varit oerhört hård. Något som har påverkat Hultsfredsfestivalen negativt. Med brist på tydlig profilering, bristande fantasi hos bandbokarna och ett stegrande biljettpris har Rockparty grävt sin egen grav. Tendenserna var möjligen inte lika tydliga för fem år sedan men de fanns likväl där.
Med stadsfestivalernas frammarsch (Way Out West och Peace & Love) borde varningsklockorna ha ringt. Möjligen var det så att 2000-talets festivalmänniska föredrog tak över huvudet och en varm säng framför ett kallt tält och ljummen burköl? När den minst lika gamla Sweden Rock började få en större och större publik borde man anat att ibland är det bättre att boka bra band än nya band. Ibland är det okej att begå ett trendbrott. När festivaler som Emmabodafestivalen och Arvikafestivalen tänkte om och nylanserade sina profiler med några förbättringar för att locka fler besökare borde åtminstone en varningslampa ha blinkat. När det bara kom 23 000 förra året efter två år med minus i budgeten och när bara 5000 personer idkades köpa biljett i år borde något ha drämt till arrangörerna med ett järnrör.
Är man blind inför framtiden kommer man heller inte uppleva den.
10-talet kräver nya aktörer. Vår tids pionjärer. Hultsfred är det inte. De tillhör det gamla gardet och ur ett historiskt perspektiv är det visserligen sorgligt att en av Sveriges största kulturinstitutioner nu går i graven. Det är ett tragiskt och ovärdigt öde på en festival som gav en hel generation festivalmänniskor minnen för livet. Men en festival är lika organisk som du och jag. Man ser den födas, man ser den växa upp, nå mogen ålder och så småningom så ser man den dö. Ibland händer det förr, ibland händer det senare. För Hultsfred kom slutet efter 24 år. Det är en otroligt lång levnadsålder för en svensk musikfestival. Vi får vara tacksamma över den tid vi fick.
Jag fick blott tre år (04-06) men jag fick oförglömliga minnen. Jag träffade nya människor, gamla människor och människor som jag kom otroligt nära. Såg en hel del konserter, några bra, andra inte så bra. Jag frös ihop med tältgrannen, samma granne som vi delade ett flak öl med och som delade med sig av sitt myggmedel. Man har gjort mycket i sitt tält, man har sovit, frusit, slagits, haft djuriskt sex, haft myssex, har varit full i, har nästan spytt i, man har kontemplerat livet och njutit.
Tack Hultsfred för alla dessa år!
Pingback: Ett manifest från Arvika » esau.se
tråkigt såklart, men ändå, det var dags att gå vidare nu.