Skivrecension: Robyn – Body Talk pt. 1

Betyg: 7/10

Glöm det kungliga bröllopet, glöm nationaldagen och glöm sill och nubbe till midsommar. Den svenska sommaren skall och bör upplevas i en mörklagd klubb där Body Talk pt. 1 spelas på repeat.

Det har gått många år sedan hon presenterade sig för svenska folket. Då var hon en ung, lovande RnB-sångerska som spelade utmärkt radiopop. Ingen la egentligen märke till henne. Nu har hon utvecklats till den ultimata hipsterdrottningen som bär den elektroniska fanan hög. Supertjärna i Sverige, indieartist utomlands. Men det har inte alltid varit självklart att hon skulle uppnå denna status 2010. Nej, genom åren har åsikterna om henne skvalpat fram och tillbaka. Hennes tidigare album har svängt än hit, än dit. Jag rekommenderar inte att ni lyssnar på hennes tidigare album (innan 2005).

Men skivan Body Talk pt 1 är en naturlig efterföljare på den förra självbetitlade plattan. En skiva som var en brytpunkt i hennes karriär. Det byggdes en hårt bevakad mur mellan skivbolagens Robyn och Konichiwa-Robyn. Galen i matriser som jag är så gjorde jag en över hennes diskografi. Jag förväntar mig att alla hennes kommande album (två till bara i år) kommer att hamna i det nedre högra fältet.

Robyn har total kontroll över del ett av årets mest spännande trilogi. Det är ärlighet, självförtroende och kaxighet ackompanjerad med tunga beats varvade med popslingor och pianomelodier. Allt i en kompakt förpackning om åtta låtar. För femton år sedan var det någon som bestämde åt henne, nu bestämmer hon allt. Öppningslåten Don’t Fucking Tell Me What To Do är lika mycket ett kompromisslöst statement som ett självkritiskt mantra. Hon sjunger om svartsjuka i Dancing On My Own, om hur hon går ut och festar alldeles själv i electro-reggae låten Dancehall Queen och om att inte höra hemma någonstans i None Of Dem.

Robyn vet exakt vad hon vill och vad hon kan. Hon har arbetat med den norska electroduon Röyksopp och den amerikanska producenten Diplo men även inhemska berömdheter som Kleerup och Patrik Berger. Det är hippt, det är stjärnspäckat och ljudbilden är perfekt för vilken modern klubb med någon värdighet i sig. Min skeptiska attityd till trippel-album har fått sig en törn och jag väntar ivrigt på del två (preliminärt datum: 2/8). Ingen annan svensk artist fått mig övertygad om att även kvinnliga robotar har känslor.

Positiv överraskning: Robyn – Jag Vet En Dejlig Rosa (högerklicka och sedan “spara länk som”)