Daily Archives: June 2, 2010

Anna von Hausswolff – Siesta!, Hässleholm, 2010-05-29

Idag fick jag en epifani. En epifani kan bäst förklaras som en synligblivande uppenbarelse. Man får kontakt med sitt inre, med det gudomliga om man så vill. Idag kom den i form av en röst. En hjärtslitande, rivig, erfaren röst. Den rösten tillhörde Anna von Hausswolff.

Sextiotalet hade sin musa i form av en haschrökande, utlravokalist med ett grottliknande utseende i Janis Joplin. År 2010 på Siestafestivalen kommer vår musa i form av en timid och vacker kvinna med ett propert utseende, i vars kropp djävulen bor. Rösten så pass självsäker, rak och vass att den klyver mitt hjärta itu.

Spelningen inramas av en solnedgång som ligger likt ett täcke av guld över publikens ansikte. Lyckoruset slits mot de onda tankar som fyller våra sinnen när hon drar igång Gloomy Sunday som är hennes tolkning på den ungerska självmordslåten. Den frambringar mörka känslor hos mig. Vilket i sig är oerhört bra då en festivalkonsert sällan välkomnar melankoliska melodier.

Anna von Hausswolff bjuder in hela publiken att erkänna sina mörka sidor. Att lära känna ödemarken bortom lyckan och festivaleuforin. Det är en stark skildring över mänskligheten, över kärleken till livet. När sista låten The Book klingar ut lämnas jag tom, likt ett urgröpt skal. Allt har fått komma ut, på gott och ont, och jag lämnas ensam. Tom. Ödesmättad. Jag står där, ensam, framför den tomma scenen och tar en tyst minut för mig själv.

Ps. Det här var festivalens, utan tvekan, bästa konsertupplevelse.

Esau AlconaMusicstage

The Indian Songs – Siesta!, Hässleholm, 2010-05-29

Ibland ramlar man bara in i någonting fantastiskt. Kalla det ödet eller ren bonnatur men detta hände mig tidigare idag. Jag satte mig ner framför festivalens demoscen för att avnjuta min nyinköpta belgiska våffla och en kopp svart kaffe. Då klev The Indian Songs på och jag satte kaffet i vrångstrupen.

Musiken kan bäst förklaras vid regelrätt kulturindie med en svag doft av allsångspop och en gnutta svärta. Influenserna är många. Man kan höra Shout Out Louds, MEW, [ingenting], Efterklang och David & The Citizens för att nämna några. Det är ödesmättad pop i moll lika professionellt framförd som en poporkester som varit på turné i flera år.

Trots en relativt kort spelning så var det svårt att inte fullkomligt förälska sig i bandet med frontmannen Carl-Henrik Mohlin i spetsen. Med låtar som Winter Oak som handlar om ett älskande par i snön och Wait for lonliness som handlar om en utdragen väntan på att ensamheten skall försvinna. Det är livets bergochdalbana i tre minuter långa låtar. Låten Love will make me march kan ensamt bära upp bandet till en utav festivalens större scener. Något som jag lovar att de kommer att lyckas med inom något år.

Esau AlconaMusicstage

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...