Om hemmabyggen

Att gå på festival kan vara oerhört lärorikt. En kväll när jag strosade genom campingområdet så träffade jag en person som sa sig ha ett ytterst specifikt mål med festivalen. Han var inte där för att se något band han var där för att få så många människor att dansa. Han hade med sig ett vidunderligt hemmabygge som alstrade en ansenlig hög ljudnivå. Det var decibel av rang. Synd bara att han hade en förkärlek till nittiotalsdängor och särskilt Cotton Eye Joe (som spelades tre gånger under den halvtimmen jag var där), med de riggade lamporna så var det ett mäktigt dansgolv. Dock ville han inte visa härligheten för kameran men jag ljuger inte när jag säger att det under pressaningen är något utöver det vanliga.

Mitt möte med boombox-mannen triggade en nyfikenhet så jag vandrade vidare. Det dröjde inte länge förrän jag stötte ihop med en gul koloss. Likt en stor legobit stod den där och såg ganska ensam ut. Batteriet har dött upplyste mannen som satt på en brassestol och vaktade denna mäktiga boombox. Tio högtalarmembran, en inbyggd sub woffer, neonljus och en stroblampa – allt kopplat till ett dubbelt bilbatteri. Enligt mannens egna utsago var den så kraftfull att batteriet tar slut på två timmar. Vilket hade hänt. Imponerande säger jag, men blir lite chockad över den totala prissumman på bjässen som landade strax över fem tusen kronor.

Där natten möter dagen mötte jag en oerhört glad man med tillhörande blå anläggning. Man skall inte göra det svårt för sig, allt man behöver är två högtalare, en bilstereo, ett bilbatteri och lite kreativitet. Ljudet är måhända inte lika kraftfullt som de andra. Men på en festival så gäller det inte bara att höras mest utan att höras längst. Upptäckten av denna blåa stereo gjordes inte förrän på morgonkvisten och den hade varit igång i snitt 12 timmar per dag enligt ägaren. Jag lämnade människorna åt sina öden och vandrade hemåt med ett öppnat sinne. Om nöden är kreativitetens moder så är festivalen kreativitetens fader.