The Postal Service – Such Great Heights
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Jag minns inte om det var jag som köpte skivan eller om det var min gode vän Jimmie som gjorde det. Men den köptes från Wall Records och det var sommaren 2003. Ni vet, den där sommaren som uppfyllde alla ens förväntningar. Musikmässigt i alla fall. För mig så var det klivet in till en resa som skulle ta mig till självständighet. En ung människas längtan efter frihet. Men inte ensam, absolut inte ensam. Det var en tid då man var tvungen att omge sig med många människor, då vänner betydde mer än vad man inbillade sig, en tid då vi slogs tillsammans.
Vetskapen om att de vänner jag hade då mer eller mindre är borta nu smärtar mig. De kärlekar jag har haft, de flickor jag känt, de kyssar jag stal. Borta. Om de finns kvar så är det blott urblekta kopior eller så är vi främlingar i varandras ögon. Such Great Heights är en symbol för den tidiga ungdomens naiva trygghet. En försäkran om att jag har upplevt den bekymmerslösa vardagen i hemmets trygga vrå. Men den är även en ständig påminnelse att det finns något vackert i livlösa ting. Att jag har känt i varenda cell i min kropp hur det känns att känna kärlek.
Det är en hymn till längtan. Den oerhörda inneboende kraften som finns i oss och som kan slita hjärtat ur vilken fullvuxen karl som helst. Det är längtan efter den man tycker så himla mycket om. Den man älskar. Men det är även oförmågan att säga vad man tycker. Vad man känner. Det handlar om tankar som flyger i kors och tvärs i ett virrvarr av kärlek inuti ens huvud men som är ovilliga att ta sig ut. Om den naiva blyghet man kände när man var yngre. Om rädslan för att bli nekad. Om denna fruktan som var så stor att man hellre led i tysthet i flera år än att försöka gå vidare med sitt liv.
Frågan är om man har gjort sig kvitt den här känslan eller om den fortfarande finns där inuti någonstans. Har man verkligen gjort så stora framsteg som man inbillar sig att man har gjort? Eller är man dömd att alltid känna rädslan inför någonting som kan göra en lycklig för resten av livet? Vi är blott människor och vi är rädda att mista den trygghet vi har. Hur liten den än må vara. Att hjälplöst kasta sig ut i det okända är någonting få gör frivilligt. Vi är livrädda för vi vet om att kärleken är den enda kraft som kan krossa vilken människa som helst. The Postal Service visste nog inte om att de komponerade denna krafts soundtrack.
I tried my best to leave
this all on your machine
but the persistent beat
it sounded thin upon the sending.
And that frankly will not fly
you’ll hear the shrillest highs
and lowest lows with the windows down
and this is guiding you home.
