Jag ville springa ut till den här låten när jag tog studenten. Den fick bara en röst. Min. Det är dekadensen i att ramla runt på stadens gator som är en livsstil som både föraktas öppet och smygälskas av alla. Ja, då menar jag alla. Det är många som hade åsikter om Håkan Hellström när han debuterade år 2000, jag vet att jag hade det. Vem springer runt i sjömanskostym, falsksjunger och tokdansar under ett nytt millennium? Var inte sånt förbehållet det naiva 90-talet? Nej, nej och åter nej. Håkan Hellström dansade in i varenda vardagsrum, varenda hjärta i vartenda hem i Sverige.
Det är lång väg ner och du skulle aldrig ramla mer
Jag ramlar kär i dom som inte ens vet vem jag är
Jag har ramlat där förut och det är mer än bara nån sorglig kliché
Jag har ramlat. Du har ramlat. Alla har ramlat någon gång i livet. Oftast sker det när flickan med stort F försvinner ur ens liv för alltid. Då vill man inget hellre än att ramla ner i första bästa säng med flickor som ramlar förbi. Låten är så oerhört självdestruktiv att det räcker med att någon trycker på play så dansar man tillsammans med djävulen rakt mot sin undergång. Det blir än värre i ett berusat tillstånd, särskilt om du har druckit indieskumpa (Törley), är på en upptrampad gräsplätt på någon festival någonstans och framför dig har du en okänd flicka av okänd härkomst. Det finns ingen återvändo, bara en svettig fuldans som i sitt utförande visar hur olycklig man är och hur mycket kärlek man fortfarande har.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
“Det finns ingen återvändo, bara en svettig fuldans som i sitt utförande visar hur olycklig man är och hur mycket kärlek man fortfarande har.”
Du formulerar dig mästerligt! Mitt hjärta sjunker in så skönt när jag läser sådant här.