#21. Kent – Chans

Och i ett ögonblick
då allt står still
så får jag en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
så får jag en chans att ge dig
allt det du aldrig haft
Men var för feg

I stark kontrast till de flesta som har åsikter om Kent så älskar jag dramaturgin och den pretentiösa framtoningen i texterna och i den ödesdigra stämningen i Chans. Genom att slå an på något så självklart som feghet får Kent det att bränna till någonstans där hjärtat borde suttit. Fantomsmärtor kommer från det hål som skoningslöst karvades ut en kall vinterdag. Oavsett årstid så var det vinter när du såg henne framför dig, när du såg henne i ögonen och hon såg dig för den du var. Och du backade. Sprang därifrån. Ni förstår nog känslan. Att man vill visa sin kärlek så orthört mycket, att man vill ställa sig på den högsta bergstoppen och skrika ut sin kärlek, att viska ”jag älskar dig” tyst i hennes öra. Men du är för feg.

Kärlek är när man vet allting om en annan person och man älskar den. Ändå. Kärlek är också någonting föränderligt. Från att i symbios gått på samma jord, andats samma luft, levt samma liv så kan allting en dag försvinna. Borta. Den avgrundsdjupa känslan av vanmakt sköljer över en tills allting blir svart och mörkret blir ens enda vän. Precis så känns det också när man förnimmer kärleken, när man kan stryka kärleken mot kinden men då allting krossas i ultrarapid. Som ett vackert kristallglas som faller mot ett kallt cementgolv. Skönhet i ena stunden, kaos i andra.

Kent – Chans

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.