Ibland är det skönt att veta att man inte är unik på något sätt. Att man bara är en del i ett större maskineri som sakta tickar framåt. Alla val vi gör, alla drömmar vi drömmer, alla konsekvenser vi får genomlida må vara personliga men är sällan unika. Att man som 17-åring får veta detta genom sina hörlurar en grå höstdag på bussen är omvälvande . Men det är inte förrän flera år senare som man verkligen förstår och uppskattar den känsla av vanmakt som man kände där man satt och såg ut över en spökstad. Min kamp för min rätt till existens är inte en unik kamp. Jag fann mig själv på en buss på väg norr ut i lilla Kalmar.
So here we are reinventing the wheel
I’m shaking hands with a hurricane
It’s a colour that I can’t describe
It’s a language I can’t understand
Det var 2005 då jag satt på buss nr 401 på väg hem efter en lång och tråkig skoldag som jag hörde dem för första gången. Bloc Party. Jag vet inte vem, eller varför, någon hade lagt in den i min spelare men där låg den. Pioneers. Med sitt ödesdigra sound och sina repetitiva texter likt mantran. Det var kärlek vid första genomlyssningen och sedan dess har den här låten förföljt mig vart jag än går. Jag kan vakna med Kele Okerekes röst klingandes i oändlighet: We would not be the last.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Oj, den här hade jag inte hört tidigare. Spännande!
Låten är bra, men covern är bättre!
http://www.youtube.com/watch?v=trMUKZxf2zE
Äntligen! Har väntat på att Bloc Party ska entra din lista. Ett sjukligt bra band som inte alls fått så mycket uppmärksamhet som de förtjänat (enligt min mening, åtminstone)
Har idag dessutom värvat ytterligare en läsare till din blogg: min pappa! Jag berättade ditt koncept och han blev väldigt intresserad.
Och återigen, tack för en fantastisk och alldeles, alldeles underbar konsert i lördags!
Peace out