Nu får det banne mig räcka!

Igår annonserade Robyn att hon inte bara tänker släppa ett album i början av våren utan även två till innan årets slut. En trippel. Triss i album. Alla goda ting är tre, eller? Tveksamt. I en kort intervju i DN säger hon: Jag hoppas kunna följa min kreativa cykel i stället för skivbolagscykeln. Och så är det en logisk utveckling eftersom människor konsumerar musik på ett annat sätt i dag. Hon har rätt på bägge punkterna tycker jag. De allra största skivbolagen har alltid haft ett rykte om sig att vilja pressa artister och band att producera medan de är på topp för att tjäna sin profit. Vilket har lett till att artister skapar egna skivbolag (Konichiwa Records, Rabid Record, Sincerely Yours) för att bibehålla det kreativa i musikskapandet. Ett argument som är hållbart då det spottas ut alltför mycket skit som bolagen borde ha tänkt efter innan man en övervägde möjligheten. Detta gör mig förvirrad då Robyn gör tvärtom vad hon säger – tre album, på ett år? Att det följde hennes kreativa utveckling är både logiskt och godtagbart. Som artist gör man inte bara tio spår och sen är det klart, man gör om, gör nytt, gör rätt. Ni förstår. Men att använda detta som argument för att göra tre album är tyvärr bara ett tecken på att hon har slut på självkritik, en distans som krävs för att göra ett genomslagskraftigt album av yppersta kvalite.

Att människor konsumerar musik på ett annat sätt i dagens musik-Sverige är en sanning som ett flertal artister inte har förstått innebörden på. Ty sättet att producera musik har förändrats. Bara för att människor konsumerar större kvantiteter musik behöver det inte betyda att de vill ha mer av samma sort. Tydligen motsätter sig vissa artister detta och går bananas och släpper allt de någonsin gjort. Miss Li gjorde en Best of-skiva samma år då hon släppte två nya album 2007. Något som The Hives visserligen också gjorde, men med en god portion kaxighet och självironi. Markus Krunegård följde upp sitt debutalbum med två skivor som släpptes samma dag. I mina ögon hade han kunnat toppa sitt första album genom att välja ut russinen ur kakan istället för att ge oss ett helt konditori. I’m From Barcelona försöker åtminstone göra en ”happening” inför releasen av sin trippel-vinyl, men att göra 27 låtar är att gapa efter mycket. Ni kan göra ett simpelt test därhemma – sätt på ett album i bakgrunden och när ni sedan börjar tänka på annat, eller undra hur många låtar man lyssnat på, eller helt enkelt tröttnat på musik så kollar ni hur många låtar som verkligen gått. Det är sällan det kommer över tio stycken.

Vi konsumerar sannerligen annorlunda idag med tanke på att vi är MP3-generationen som gillar att slita, slänga och dela med oss. Många röster höjs nu att albumformatet är dött och att det är i enskilda singlar man bör satsa istället. Jag anser att albumet inte alls är dött, tvärtom så ser man att det växer sig starkare. Särskilt med tanke på renässansen av vinylen och LP-spelaren.  Men att skena iväg och släppa massiva album stjälper formatets vilja att fortsätta vara stark och det underminerar trovärdigheten hos oss som fortfarande hävdar att albumet är ett format att räkna med även i framtiden.  Idealet vore ett album med en åtta till tio låtar eller maximalt tolv där man verkligen hade kvalitetskollat spåren så att det är de bästa man kunde släppa. Man vill ju inte tappa tilltron på sin favoritartist, eller?

Med detta sagt så hoppas jag att det räcker med dessa dumheter och att artisterna skall aktivera deras fans på annat sätt än att överösa dem med musik som möjligen är halvfärdig. I dagens konsumtionssamhälle är vi ute efter exklusivitet, det unika. Att släppa ett limited edition album är en sådan sak, att som bob hund släppa en singel med tillhörande vinylspelare på ebay är en annan. Är man kreativ, som jag räknar med att de flesta artister är, så finns det långt fler sätt att locka till sig både en bredare publik men även återuppväcka den gamla.

Trippel-album? Nej. Men jag vill ha fel.