Musikveckan v.6

Vi börjar dagens musikvecka med att uppmärksamma ännu en meningslös västerländsk högtid – alla hjärtans dag – med att bjuda på en liten (o)kärleksfull spotifylista. Som jag alltid brukar göra så har jag inkorporerat en twist i den här listan och dagens lilla twist är olycklig kärlek. Så till den stora majoriteten därute som ännu inte funnit kärleken eller fått smaka på dess konsekvenser så säger jag bara var så god, ni kan tacka mig sen.

Vi har även ett födelsedagsbarn vi skall fira idag, The Smiths – Meat is Murder, fyller 25 år idag. Stereogum skriver så här på sin hemsida: Nobody stays in high school forever, but Meat Is Murder has a way of gaining layers and subtleties as you move onto college and beyond. Unlike some “teen” albums, it still sounds good after you’ve grownup. Mer om det kan ni läsa här, samt vad Colin Meloy (The Decemberists), Zach Condon (Beirut) och Dean Spunt (No Age) har för personlig relation till albumet.

På albumfronten har jag tre tips som jag tittat närmare på den här veckan:

Charlotte Gainsbourg – IRM. En skiva som får fröken Gainsbourg att definitivt växa i mina ögon. Efter att blivit lite småkär i henne i filmen The Science of Sleep har hon övergått till att bli som en modern Patti Smith med en dyster framtoning. Att ljudbilden är starkt inspirerad av hennes senaste stora film Antichirst är ingen slump, hon spelade IRM ungefär samtidigt. Men vad många möjligen inte vet är att detta är hennes tredje fullängdare. Jag ska definitivt kolla upp de andra två skivorna.

Discovery – LP. Detta albumet kan vara ett av de mer underhållande på länge. Killarna i Vampire Weekend har gjort något så udda som att under epitetet Discovery lansera en hip-hop skiva. Ja, det är lite som att försöka blanda olja med vatten. Vita nördiga killar kan inte göra hip-hop hur mycket de än försöker. Det låter som ett försök till långsam discofunk med en pretentiös framtoning, distat ljud och en sång som ja, inte riktigt hör hemma där. Trots att albumet luktar som ett studentprojekt där de mest obskyra rytmerna och den saliga blandningen av musikstilar förstärker känslan av ett halvfärdigt projekt är albumet värt att lyssna på.

The Knife – Tomorrow, In A Year. När vi ändå pratar om pretentiösa projekt så har The Knifes arty electroopera släppts på cd. De namnkunniga vet att operan om Darwin och arternas uppkomst har hyllats på bred front och att de få föreställningar som gjort har sålt slut. Man kunde knappt förvänta sig annat när det gäller The Knife. Men kom igen, inte kan väl allmänheten sluka denna lagom roliga produktionen full med djungelljud? Som med så mycket annat sådant här så passar det sig i sitt rätta element – på scen – och ingen annan stans. Möjligen på DVD. Och då bara om du har en stor projektor och ett hemmabiosystem för flera tusen. Kanske.

Det har efterfrågats efter Lo-Fi-Fnk och The Radio Dept. nya låtar och den som frågar han skall få. Här kommer således de två singlarna. [högerklicka och sedan spara länk som för att tanka annars klickar ni på playknappen för att lyssna direkt]

Lo-Fi-Fnk – Marchin In

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

The Radio Dept. – Heavens On Fire

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag bjuder även på två youklipp den här veckan. Den första är på ett av mina guilty pleasures industrirockbandet Rammstein som spelar på Malmö Arena nu på tisdag. Ni som har biljetter är verkligen lyckligt lottade, konserterna brukar vara en pyroteknikers våta dröm.

Det andra klippet är för alla er som såg den eminenta dokumentärer om Joy Division på K Special häromdagen. Om ni mot förmodan inte gjort det än rådet jag er till att se den medan den fortfarande finns uppe. Det här klippet är från en utav manchesterbandet många tv-framträdanden. Två av deras främsta låtar, Transmission och She’s Lost Control, framförs här av en djupt medtagen Ian Curtis.