Det var basslingan i introt som fick mig att skrika ut min uppskattning för den här låten. När jag först fick höra den – kan varit på radio, på en fest någonstans eller på en mixtape av någon förrymd popflicka – visste jag att min sommar var räddad. Det var dans, dans och åter dans från någon som inte var herr Hellström. Brittisk pop. Om den eviga längtan efter drömmarnas flicka. En doft av tonårstankar, om ensamheten på pojkrummet och om känslan av att tillhöra någon.
Men känslor är, som vi alla vet, nyckfulla och det är inte alltid hjärtat hänger med hjärnan och tvärtom. Man kan vara tillsammans med ”the girl of my dreams” men någonstans på vägen kommer logisken och det rationella hinna ikapp. Hon är inte verklig. Hon kan ha alla kvalitéerna som man vill ha, hon kan lyssna på den rätta musiken, älska de rätta filmerna, läsa de rätta böckerna. Hon kan uppfylla dina sexuella fantasier, skratta åt dina skämt, vara av rätt längd. Men det är en illusion om du inte är kär. Så enkelt är det. Du måste hitta tillbaka till verkligheten.
Up in my lonely room
When I’m dreaming of you
Oh what can I do I still need you
but I dont want you now
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Pingback: Halvvägs till 100 » esau.se
Bara för att de är britter behöver det inte automatiskt betyda att de låter som britpop. Men du har givetvis rätt, de är britter och det är brittisk pop.
amerikansk pop? Eeesau! De är britter!