Jag fyllde år igår, tjugotre, och ville därmed tacka alla fina människor för deras varma gratulationer på min dag med en fin konsertrecension från [ingenting]-spelningen på Debaser i lördags. Tack ännu en gång!
Att stå i kö femtio minuter utanför Debaser Malmö när det råder en vargavinter är möjligen inte det idealiska lördagsnöjet. Men att stå och frysa tårna av sig är ett billigt pris att betala när man går in utan kostnad innan klockan 22 och att [ingenting] skall inta scenen. Att Ironville var förband gav bara mersmak för kvällen och ytterligare en anledning till att stå och köa. Att det var en stor rusning till spelningen kan man förstå – efter att Tomhet, Idel tomhet släpptes har [ingenting] fått den välförtjänta uppmärksamheten som bandet förtjänar. Det bubblade upp till en fantastisk kväll. Och jag skulle inte bli besviken.
Jag hann tyvärr bara se de två sista låtarna med Ironville vilket var synd, men jag köpte med mig deras skiva Welcome To Ironville som tröst. Det var en lång väntan på att kvällen huvudattraktion skulle äntra scenen, nästan fyrtiofem minuter försenade. Jag hoppas det var för att invänta att så många som möjligt från den oändligt långa kön skulle hinna komma in i värmen.
Så kom de likt ett yrväder en januarikväll med en Ecologica-flaska i ett stadigt grepp med vänsterhanden. Att [ingenting] är ett bra band var det ingen tvekan om, men skulle de duga live? Det är den ständiga frågan man frågar sig själv när man verkligen tycker om ett band och ser dem för första gången. Vad ska man förvänta sig, bör man förvänta sig någonting? Jag intog den senare ståndpunkten och stod och njöt med min öl.
Publiken sjöng pliktskyldigt med i Punkdrömmar, Dina händer är fulla av blommor och till kvällens klimax Halleluja. Trots att alla hade en trevlig och rolig tid var det någonting som fattades, något som saknades. Det gasades med pompös indiepop på ett sätt som förde tankarna till ren arenarock, det var stort, bombastiskt och öronbedövande. Men lika snabbt som kastrullpopen tillkom lika snabbt dog den ut, smetades ut till en smärtsam kavalkad av lågmälda toner och sorgsen röst. Christopher Sander i en duett med Sibille Attar. Många indiehjärtan smälte.
Det var inte något som saknades, nej det var något som alltid funnits där men som ingen ville låtsas om. Det var den genuina smärtan i hjärtat som vi alla någon gång hade känt. En sen januarikväll blev vi påminda om denna vånda, detta vemod men även den tacksamhet man känner över att ha upplevt detta. [ingenting] fyllde detta tomrum med deras karaktäristiska ljudbild och man såg sig själv stå framför sitt tonåriga jag. På gott och ont.
Det lätt nervösa framträdandet förstärkte bara bilden av ett gäng tonåringar som gör sitt första gig. Det var inte alls dåligt, nej det var till och med önskvärt trots att bandet är långt ifrån tonåringar. Trots att Sander tappade texten ett flertal gånger så kändes det som att det hörde till. Att det var inövat. En mer cynisk betraktare skulle antagligen sagt att det berodde på alkohol och utmattning. Men om han verkligen levt igenom det hans texter säger så har han definitivt skäl att både vara utmattad och påverkad av alkohol.
Att inte förvänta sig någonting av [ingenting] gav mig någonting. Det jag fick tillbaka var någonting som jag alltid burit med mig, som jag aldrig lämnat ifrån mig – minnen från förr. Inte några melankoliska minnen utan mer som påminnelser – ett hav av post-it lappar i mitt medvetande. När jag gick hem den kvällen kände jag knappt kylan längre, jag var alldeles varm inombords, som om någon hade kramat mig hela konserten och viskat uppmuntrande ord.
