En annan man som även han insett hur mäktiga låtar man kan göra av den smärtsamma sanningen att kärleken och sorgen är bästa vänner är irländske Damien Rice. Med en trallvänlig gitarrmelodi sjunger Rice om något så fruktansvärt som längtan efter kärlek som aldrig var. En stark, passionerad, längtan efter någon som man förlorade på grund av sin egen otillräcklighet. Hur mycket man än kämpar, hur mycket man än vill, hur mycket man än älskar är det svårt att flyta om man är en kanonkula. Aldrig förr har man förbannat gravitationen så mycket som vid det ögonblicket.
There’s still a little bit of your ghost, your weakness
There’s still a little bit of your face, I haven’t kissed
You step a little closer each day
That I can’t see what’s going on
På min femtonde födelsedag, nämligen den första februari 2002, släppte Damien Rice sitt debutalbum O. Bara genom att spela igenom albumet en gång kan man verkligen känna sig som en irländare som går på Dublins våta kullerstensgator som är kantade med barer vilka innehåller diverse stråtrövare. Det enda man har i tankarna är att gå gatan fram till ett mål som stavas evig kärlek. Men innan vi ens hinner gå två steg är det någon som sticker en kniv i dig. Och sen blir allt svart.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Så vackert! Jag blir tårögd.