Jag skulle ljuga om jag påstod att sångerskan Beth Ditto är en liten kvinna. Min tunga skulle färgas svart om jag påstod att jag tyckte om dem innan den här låten dök upp. Min näsa skulle växa flera decimeter om jag påstod att det inte var den här låten som fick mig att stampa takten med foten. Året var ca 2006 när det dök upp en stor, svettig kvinna med en pondus och attityd som är få förunnat. Med en lite hes men stark röst tog hon hela indievärlden med storm, hon satte ned foten och bad oss alla att lyssna. Ingen vågade bråka. Alla stampade takten. Alla älskade.
Låten smyger sig på en likt ett lejon på jakt, den tar det lugnt och bidar sin tid. Ett litet ooande, lite bas och en cowbell. Lejonet närmar sig, sakta, långsamt, nästan svävar fram. Och plötsligt kommer det, en tempohöjning, en stämningshöjare, ett stort svart lejon som slukar dig hel. Visst blir man lite förvånad som gasell över detta plötsliga överfall, man kanske var på väg över savannen för att hänga lite med polarna vid vattenoasen. Man kan bli butter för mindre, men aldrig förr har det känts så skönt att vara en uppäten gasell. Tack, Ditto.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
