Det är Dalsland jag givetvis pratar om. I Dalsland ligger en liten stad som heter Mellerud. Det kanske inte är så mycket för världen, det kanske inte ser ut att vara en rolig håla att bo i. Men jag kan försäkra er om att till helgen kommer det att bli kaos och fest här i urskogen. Det är världspremiär för KAOS och jag ber er, kära läsare, att rikta blicken åt detta gudsförgätna landskap. Jag och my partner in crime Jimmie Larsson kommer att bevaka festivalen på bästa möjliga sätt. Det kommer att bli intervjuer, videoklipp, recensioner, tips, campingliv och allt som har med festival att göra. Jag ber er att de följande dagarna gå in på vår provisoriska blogg de närmsta dagarna istället för den här.
Jag är tillbaka på söndag och då återkommer jag med en ny poplista.
PS. Kolla in line-upen och se om det är någon artist du vill veta mer av, så ska jag försöka se om det finns intervjumöjlighet med dem. Om ni har några frågor som ni vill att de ska besvara så skicka gärna en kommentar eller ett mail till info@esau.se
Jimmie skriver om Guthrie och den kollektiva kraften i medmänsklighet. Sent om sider läste jag Pierre Hellqvist (långa!) artikel om Merle Haggard i Sonic Magazine nr. 53. Jag har alltid ifrågasatt artister som kan skriva ihop och spela in två tre skivor om året i flera år, countryartister brukar vara de som flitigast använder den taktiken. Men det som slog mig när jag läste var inte varför the Hag kunde skiva så mycket, inte heller brydde jag mig om hans förkärlek till Honky-Tonk eller att Elvis var ett riktigt hardcore-fan. Nej, det var passagen om agrarianism. Kort kan man säga att agrarianism är en politisk inriktning som vidhåller betydelsen av jordbruk och boskapsskötsel. Som gjutet för den amerikanska Södern och dess konservativa tankar.
Merle Haggard är en reaktionär musiker. För varje skiva han gör läggar han in samhällskritik och även om hans värdegrund är grundat i den konservativa agrarianismen så är han inte rädd att skälla på felaktigheter åt höger så väl som vänster. Han har fått skit för låtar som The Farmer’s Daughter och Big Time Annie’s Square utan att egentligen förstå varför. I artikeln nämns att under en spelning på en militärbas hoppa flera soldater upp på scen för att omfamna sin idol. Haggard blev givetvis rädd, han trodde han skulle få stryk. I en mer nutidsorienterad handling så hör man faktiskt Merle Haggard sjunga Woody Guthries låt Jesus Christ i eftertexterna på Michael Moores dokumentär ”Capitalism: A Love Story.”
Ni frågar er säkert vad har en dammig countrysångare som Merle Haggard att göra med popmusik. Han har inte gjort som Johnny Cash eller Willie Nelson och sjungit tillsammans med vare sig U2 eller Snoop Dogg. På det sättet är han ”äkta.” Nej, han representerar en kvarleva av den politiska musiken som saknas i dagens musikscen. Ungefär som Nationalteatern här hemma i Sverige. Där man inte bara tar ställning åt ett håll utan att man faktiskt skriver om varför. Dagens artister har makten att nå ut med sin musik betydligt snabbare än för fyrtio år sedan och det i sig borde vara ett tillräckligt incitament för att skriva en politisk låt. Svensk Ungdom kan inte vara de enda som gör det.
Men vilka artister skulle kunna göra det? The Knife gav visserligen öppet ekonomiskt stöd till Feministiskt Initiativ men räcker det? The Radio Dept. syrliga passning till Reinfeldt i låten Freddy And The Trojan Horse räckte inte. Timbuktu och Looptroop har skrivit många revolutionära låtar men efterverkningarna har varit sparsamma. Det kanske är vispoparna som skall axla ansvaret, jag tänker Winnerbäck, Gonzalez eller Ternheim. Grupper som The Hives och bob hund har försökt men misslyckats. Är det möjligen så att ingen kan ta pop eller rockmusik på tillräckligt stort allvar för att man skall få fram en reaktion? Det kanske har gått så långt att det behövs dansbandsgiganter som Lasse Stefanz eller Thor Leifs för att skriva så att majoriteten blir upprörd. Eller att nästa Idol-vinnare säger sig vara kommunist eller att ett bidrag till Melodifestivalen hyllar dödsstraffet?
Vi börjar närma oss riksdagsvalet. Nu är det dags för någon att stå upp och använda makten man har som idol att säga ifrån. Att skriva en låt där man tar ställning, att skapa debatt genom musik. För hur mycket ni än stretar emot är det svårt att inte sätta ett likhetstecken mellan musik och politik. Dags att visa att man är av rätta virket. Kan Bert Karlsson, kan Håkan Hellström.
Den amerikanska drömmen ifrågasätts sällan men romantiseras gärna. Vi tänker oss en oskyldig tid där människor lever ett tryggt liv med ett fast jobb och en älskvärd familj. Fadern i sin smakfulla kostym tar farväl av hus och hem för att åka till sitt arbete i stadens kärnkraftverk. Modern står och bakar en födelsedagstårta till lillebror som skall fylla tio. En liten pojke som ser upp till sina föräldrar och stora syskon. En pojke som springer omkring på bakgården och leker apport med familjens Golden Retriever. Den amerikanska idyllen börjar i villaförorten.
Tiden har sin gilla gång och pojken växer upp till att bli en rastlös tonåring som ifrågasätter sina åldrande föräldrar, den stela vardagen i en fallvärdig förort och till råga på allt så har hunden varit död i ett par år. Han längtar mer än allt i hela världen att komma bort härifrån. Att få sätta sig i en bil, egen eller stulen, och bara köra långt bort. Försvinna. Uppslukas av dålighetsliv och äventyrslust. Att få upptäcka sitt jag, att få kämpa för brödfödan som ett sätt att rättfärdiga sin existens. Pojken kommer att försvinna från verandan och han kommer att göra misstag i sitt liv. Den här skivan är en hyllning till valen som gjorts men även konsekvenserna och till det liv vi så snabbt förkastar – ungdomen.
I likhet med bådeFuneral och Neon Bible trängs en rad känslor med varandra på denna långa (kanske lite väl långa) skiva. Sorg, skräck, glädje, eufori, längtan, hopp och desperation. Alla fyller en speciell funktion och har en speciell plats i The Suburbs som bäst kan beskrivas som ett konceptalbum som hyllar den tidiga tonåren. I sann bruce spingsteensk anda sjunger de i titelspåret; You always seemed so sure/That one day we’d be fighting/In a suburban war. . . ./But by the time the first bombs fell/We were already bored. Den textraden är värd alla pengar. Resten är en bonus. Det är svårt att inte känna igen sig, oavsett om detta hände igår eller för tio år sedan. Ungdomens tristess är något vi alla är väl bekanta med.
Den storslagna nästan bombastiska ljudbilden som återfanns på tidiga Arcade Fire återfinns enbart i en nedtonad variant. I Rococo får vi ett smakprov på en mer hypnotisk variant med ackompanjerade stråkar. Men därutöver lyser den gamla bilden med sin frånvaro. Istället har bandet gått en mer traditionell väg med hållbara popmelodier men man får icke förglömma att poplyriken fortfarande är intakt vilket är mer än man kunde hoppas på. Popmelodier kan också konsten om stegrande crescendon vilket låten Modern Man är ett ypperligt exempel på. I låten som är ett lyriskt mästerverk tar lyssnaren på en resa i förortsbarnens otillfredsställda liv genom Win Butlers stegrande röst som hålls tillbaka av en utsökt popslinga. Upplyftande, stegrande utan att vara för brant eller för tillgjort. En balansgång som kräver förfinad finess. Makabert.
Albumet med dess åtta olika omslag finns i butik den 2:a augusti.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Det är mycket vi inte förstår här i världen eller ens vill förstå för den delen. Personligen stod jag oförstående när jag först fick veta nyheten om att Vampire Weekend blev stämda av Kirsten Kennis, kvinnan på deras egna album. ”Låt rättsystemet ha sin gång” sa en läsare. Jag skakar fortfarande på huvudet och håller med. Låt oss se vad som händer. Det är inget unikt att människor skor sig på andras framgångar men det är inte heller unikt att man skor sig på andra människor för att nå framgång. Nu skall man inte påstå att ett albumomslag är nyckel till framgång. Tvärtom är det skivbolagen som framställer omslagen.
Så här säger bandets frontman Ezra Koening om det hela:
“I think I can speak for all of us and say this is the first time any of us have ever been sued, so we’re still learning how it works. There’s so many things we could say about it but given we have no experience of it we’re just keeping conversations to a journal for now, which is a little frustrating. There’s nothing we can say about it. We’re not trying to be mysterious. I imagine in the next few months there’ll be plenty to talk about. Given it’s our first time we just want to do it properly.”
Så här säger skivbolaget XL Recordings om det hela:
“As is standard practice, Vampire Weekend and XL Recordings licensed the rights to use the photo on the cover of Contra pursuant to a license agreement that contains representations and warranties authorizing this use of the photo. Now that a lawsuit has been filed, we look forward to having the matter resolved in Court. We will be filing our response after we have had an opportunity to review the allegations. Consistent with our practice, we will not be commenting further about the pending litigation at this time.”
Vad meningen“…we look forward to having the matter resolved in Court” egentligen betyder torde vara ganska uppenbar. Kirsten har inte en snöbollschans i helvetet att klara sig ur den här anstormningen. Hon har redan förlorat oavsett om bilden tillförskaffades på olaglig väg eller inte. Hade de berörda parterna (låt oss anta några från XL) vetat om att det var en olaglig handling att använda sig av bilden så hade tonen i XLs pressmeddelande varit någon annan. Då hade vi möjligen ett förlikande eller åtminstone en offentlig ursäkt.
I veckans poplista ber jag er att rikta uppmärksamheten till två nya favoriter; först ut har vi låten Soft Skin av trion Mountain Man som är ett utsökt exempel på minimalistisk folkpop från deras album Made The Harbor. Sedan har vi Kurt Vile med låten My Symphaty som även den kan kategoriseras under folkminimalism och är tagen från albumet God Is Saying This To You… Ett album som skäggrockare och Dylan-fetischister världen över säkerligen kommer att uppskatta. Men listan består av mer än två låtar; vi har Suburban Kids With Biblical Names med sin nnya EP, vi har beleariska influenser i Korallreven och missa inte Stay Out West-aktuella Steget och Popaganda-aktuella Vit Päls.
Lördagar kan vara småtrista ibland. Särskilt under ett sommarlov eller under en semester. Varför inte hitta på något värdefullt av sin tid som att engagera sig i en människorättsorganisation, göra kvarteret mer miljömedvetet, funktionära på en festival eller extraknäcka på Erikshjälpen? Eller så kan man göra sin egen Daft Punk-hjälm. Precis som den här killen har gjort. Personligen visste jag inte att någon kunde vara så besatt av ett band att man beslutar sig för att bygga en rekvisita. 749 olika steg och 17 månader senare är han äntligen klar. Resultatet? Häpnadsväckande.
Ett bildspel av skapelseprocessen ackompanjerat av Daft Punks Aerodynamic:
Svenska medier skrev om det igår.Arvikafestivalen har inte tillräckligt mycket pengar att betala ut sina artister. Man fryser helt enkelt utbetalningarna till både artister och leverantörer tills de har löst sin ekonomiska kris. Föreningen Galaxen som arrangerar festivalen uppger att förra årets megabokning Depeche Mode är en utav anledningarna till att man inte har några pengar samt den sjunkande publiksiffran. 22 500 personer besökte förra årets festival, siffrorna för årets är nere på 15 000. Detta är en skrämmande utveckling som inte bådar gott, blir 2010 året då festivaldöden blev en epidemi? Eller till och med en pandemi?
Somliga säger att Depeche Mode-bokningen var att hugga sig själv i foten ur ett finansiellt perspektiv. Vem vad skulle festivalen annars göra? Vad är bättre att avsluta sin synthsatsning med världens mest berömda synthrockband? Många inom organisationen hade antagligen tänkt att pengarna de tjänade skulle räcka till att täcka nästa års festival. De hade räknat med mycket folk. Arvikafestivalen hade tack vare Studio Total positionerat sig oerhört hårt som den alternativa festivalen. Onanifilmer, sexiga arbetsansökningar och diverse aktivitet på nätet tydde på att festivalen hade hittat sin stil, om än kontroversiell. Frågan är vad som hände, varför tystnade de bara någon månad efter att de börjat? Vissa säger att det var kommunen som satte stopp för de sexuella inslagen.
På tal om kommunen så har Devotion Magazine en intressant teori varför festivalen kommer att fortsätta åtminstone ett år till. De pekar på traditionen som huvudanledning som talar emot en nedläggning. Nästa år fyller festivalen 20 år och Arvika stad fyller 100 år. I likhet med Hultsfred så är festivalen en stor del av bygdens identitet och vissa företag är nästan helt beroende av den. Kommunen vill inte att den försvinner, nej tvärtom, de kommer med stor sannolikhet att skjuta till de miljoner som krävs för att det ska bli en festival 2011. Precis samma händelseutveckling som hände 2009 med Hultsfredsfestivalen. Likadan ekonomisk kris, likadana löften, likadan tradition.
Avslutningsvis vill jag återigen peka på värdet av profilering. Vid sidan av en god budgethantering så är en festivals viktigaste mål att skapa en identitet. Särskilt om man är en yngre festival som inte har så många år på nacken. Ta Emmabodafestivalen som exempel. Något äldre än sin kollega Arvika men har aldrig tagit in fler än 10 000 och går sällan back. De kan bibehålla sin exemplariska ekonomi genom att de inte får hybris. Jag trodde de hade betalat för mer än vad de kunde året då de bokade Justice men det visade sig vara en lysande bokning. De har varit profilerade under flera år gentemot indiepop och liknande, men för något år sedan gick det över till en hybrid mellan indie och electro. Vet ni vad? De har slagit rekord med 7 100 sålda biljetter och pengarna bara trillar in.
Snart kommer Arcade Fire släppa sitt album Suburbs som är detta årets mest hypade internationella skiva. I alla fall bland popjournalister världen över och hipsters boende någonstans på Söder i Stockholm. Många av dessa fällde glädjetårar och dansade av lycka när AF meddelade att de kommer att släppa åtta (8!) olika versionen av den kommande LP:n. Ytterliggare ett antal grät istället blod över att de var 1) för unga 2) för fattiga eller 3) för dumma för att gå på Arcade Fires enda spelning i Sverige som hölls på Dalhalla i Rättvik tidigare i sommar. Nu kan jag trösta er med följande videoklipp som tillkännager vad som kommer att ske på Madison Square Garden den femte augusti.
I natt postade jag ett klipp från Robyns framträdande hos David Letterman. Det var mer för att ge er kära läsare en blodad tand och för att påminna er om att det faktiskt kommer fler skivor från Robyn i år. Efter den enormt hyllade första skivan är det dags för skiva nummer två i Body Talk trilogin. Häromdagen läckte första singeln ut från andra skivan. Lite överraskande var det låten Hang With Me (som fanns med som akustisk version på Body Talk Pt. 1) i en dansvänlig version. Vilken av dem som är originalversionen vet jag inte. Men darn vad bra den är.
För två år sedan framförde hon Cobrastyle, nu är det Dancing On My Own. Letterman verkar tycka om vår nya storstjärna. Eller det kanske är hon som tycker om honom? Hur det ligger till förtäljer icke historien. Gåshudsvarning utfärdas.
Det här är en fet Ronald McDonald. Fetma är något som börjar bli till en populärkulturell trend om än ofrivilligt. Allteftersom snabbmatskedjorna vinner mark börjar fler och fler ungdomar att bli feta. Ja, det har till och med gått så långt att det finns organisationer i USA som kämpar för att samhället skall anpassa sig till feta människor i samma utsträckning som till handikappade. Big Is Beautiful-affärer gör det trendigt att vara tjock.
Detta är bara ett smakprov på en populärkulturell twist som jag ska pitcha i mitt nya radioprogram. Ja, ni läste rätt. Jag ska försöka få esau.se att gå steget längre, in i etern. Det är för studentradion här nere i Lund – Radio AF – men ni som inte bor här kan vara lugna, man kan lyssna på webben också. Nu är det så här att jag behöver er hjälp med att komma på olika teman för programmen. Det övergripande temat skall vara populärkultur, resten är fritt.
Sätt igång att skicka era förslag som kommentarer eller via mail till info@esau.sedet bästa bidraget vinner ett otroligt fint pris.
Kirsten Kennis. Så heter hon som är på framsidan på Vampire Weekends andra album Contra. Nu stämmer hon det framgångsrika bandet på över två miljoner dollar. Varför? Bilden är enligt henne tagen 1983 då hon var en fotomodell och hon hade ingen aning om att den användes till albumet. Hon säger att den dokumentation som har hennes godkända signatur är en förfalskning och hon anser att bandet borde ha kollat upp det noggrannare. Även fotografen Tod Brody anklagas för felaktigheter.
Jag har inga mer ingående detaljer kring detta än men jag kan ana något fult. Följande scenario tror jag har inträffat; Kennis som var en modell på åttiotalet har trettio år senare gått ner sig och har ett vanligt dagsjobb med en helt vanlig lön. Denna ekvation är inte tillfredsställande för henne, hon var ju trots att med om ett high luxury life en gång i tiden och har man fått blodad tand så vill man ha mer. Kirsten Kennis kanske inte är ett Vampire Weekend-fan vilket kan förklara till varför denna stämning kom nästan ett år för sent men hon är en opportunist. Hon ser en möjlighet att känna en hacka genom att påstå förfalskning.
Jag blir så trött på folk som skall försöka utnyttja andras framgångar genom att sprida lögner eller påståenden som är tvivelaktiga. Om hon har rätt så är det bra för henne, då har hon fått rätt, men det känns som om hon borde valt ett smidigare alternativ för att uppnå en förlikning eller åtminstone en förklaring till det inträffade. Men har man ekonomiska problem eller lider av alkoholism så kanske man inte ser allt rationellt. Vad vet jag? Än är historien inte över.
